Livet har väl inte varit sådär värst bra de senaste veckorna. Toppen i knoppen, men värre med kroppen. Inte värre dock än att en konsert med ungdomsidolen Steve Gibbons lockade.
Och vad har det med country att göra kanske en del undrar. Rätt mycket, dels som en påminnelse om att den brittiska pubrocken tjänade som en bro mellan diverse skrammelmusik och country, och dels för att det faktiskt blev en hel country av bästa märke; dels bland hans egna låtar men också bland de fina tolkningarna av Dylan.
En fin upplevelse, alldeles för kort, av musik. Men också något som gjorde att mina värkande muskler kändes bättre igen och mina energinivåer ökade, denna arbetsvecka till fromma.
Om country 