Tre gånger under slutet av nittiotalet och början av 00-talet reste jag till Nashville för att studera musiken på plats och ställe. Lite grand som programförklaringen till Jills Veranda, fast med den skillnaden att jag redan kunde en del och var tvungen att ordna allt själv. På den tiden skrev jag en del redaktionell text till ginzakatalogen och kunde genom mina kontakter på de svenska bolagen ordna det mesta redan månader innan avfärd.
Observera att texten nedan är exakt den jag publicerade i början av 1999. Det finns säkert en hel del att säga om mina formuleringar och min inställning till musiken på den tiden. Men att resorna har påverkat mig för gott är det ingen tvekan om.
Öhman i Nashville
Från min ankomst till Nashville på eftermiddagen den nionde november tog det mig mindre än en timme att inse att det verkligen var en musikstad som jag hade kommit till. När jag åt middag på Shoney’s samma kväll uppfattade jag det som att mina grannar hade branschanknytning. En stund senare hade jag fattat mod och gick fram till dem och presenterade mig.
Det visade sig att trion var låtskrivare från Ohio som tidigare mest hade skrivit gospell och som hade kommit till Nashville för att pröva lyckan. Över desserten hade vi ett långt samtal om låtskrivares villkor, kulturella skillnader mellan USA och Sverige, med mera.
Som utgångspunkt för min vistelse i Nashville hade jag valt Quality Inn Hall Of Fame. Mycket bra pris, bra läge alldeles utanför Music Row och cirka två kilometer till nöjesgatorna i centrum, samt levande musik i baren, det kunde inte bli så mycket bättre. Tyvärr var det också fullbelagt vid mitt första försök att boka, men efter ett kort samtal med Dan Ekbäck ökade tillgången på rum samtidigt som priset sjönk.
Levande musik fanns det som sagt var på hotellet och faktiskt på två ställen.
Det första var baren som drevs av de legendariska tvillingarna LeGarde från Australien. Jag hade hört ett och annat om kvaliteten på artisterna där från andra nashvillebesökare, så jag hade inga större illusioner inför mitt första besök där. Dessbättre var de flesta av ganska hygglig kvalitet, flera faktiskt riktigt bra. Publikens dom var obarmhärtig om någon föll utanför ramen. En sångare som tog sig friheten att framföra en aningen poppig låt fick finna sig i att bli avbruten av en högljudd kommentar från en något förfriskad herre som ville höra riktig country.
Det andra var Jerry Macks karaokeshow i hotellets konferensrum. Dag ut och dag in satt han där mellan klockan tio och fem och försökte locka publiken att ta steget upp på scenen. Uppenbarligen är det inte bara vi svenskar som har svårt att uppträda offentligt i nyktert tillstånd, så så värst mycket karaoke blev det inte alla dagar. Ofta satt han där och sjöng själv till sina band varvat med små föreläsningar om Hank Williams, artister han mött, dagens countrymusik och mycket mera. Det var faktiskt mycket givande och en viktig bit av mitt helhetsintryck av Nashville.
Hotellets gynnsamma läge och humana pris gjorde också att originella individer samlades där och på gatorna runt omkring. Sent ska jag glömma den misslyckade låtskrivaren som försökte sälja promotionsinglar till mig. När jag frågade om han inte hade en kassett med sina egna låtar i stället svarade han undvikande och bad att få framföra en a cappella i stället. Jag avböjde vänligt men bestämt.
Tål att nämnas gör också den inte helt okände artist som inte ville få sitt namn nämnt eftersom han när vi träffades var inblandad i en rättslig tvist med sitt före detta skivbolag, för övrigt ett av de allra största. Gå i personlig konkurs för att komma ur kontraktet kunde han inte eftersom han hade drygt en million dollar på banken.
På tisdagen började min Nashvillevistelse på allvar. Jag hade stämt träff med Dan Ekbäck vid lunchtid och fann det därför lämpligt att ägna förmiddagen åt diverse småärenden.
Souvenirbutikerna på Demonbreun Street var vid mitt besök en trist syn. Flera hade slagit igen eller flyttat till andra lokaler och de som var kvar hade ett begränsat utbud av varor. Hos George Jones var det i alla fall öppet och sortimentet av skivor och krims krams uppfyllde väl mina förväntningar. I utbyte mot dryga tusenlappen av mina plastpengar fick jag en presenter till vänner och bekanta och en rejäl bunt musik till mig själv.
Snart var förmiddagen förbi och Ekbäck dök punktligt upp i hotellets lobby. Därefter åkte vi iväg för att plocka upp Cecilia ”Dolly” Karlsson med make som var i Nashville för att knyta kontakter. Färden till Bluewater Music’s kontor blev en lång, men mycket intressant guidad rundtur i Nashville.
Väl framme blev det en stunds småprat om syftet med våra respektive resor. Mitt syfte var, förutom att få en avkopplande semester, att knyta kontakter för mitt skrivande. Dan hjälpte mig med några praktiska detaljer som hade krånglat, samt tipsade mig på ett par intressanta personer och ställen att besöka. Cecilia verkade i huvudsak vara ute efter att undersöka möjligheten att få sina låtar förlagda i Nashville och då hade hon utan tvekan kommit till rätt ställe.
På kvällen tog jag en taxi till Broadway för att undersöka nattlivet. Jag avverkade Legends Corner och Robert’s utan att lyssna till något som lockade mig att stanna. På Tootsie’s slutligen fick både öron och ögon sitt lystmäte. En liten energisk tjej med drag av Sara Evans underhöll gästerna med en show som i huvudsak bestod av covers av hennes favoriter. Det var ett säkert sätt att få applåder, men personligen tyckte jag att hon kom bäst till sin rätt när hon framförde sina egna låtar. Jag fick en liten pratstund med henne efteråt, och på sedvanligt amerikanskt maner tackade hon artigt för mitt beröm. Än i dag har jag svårt att fatta varför medelamerikanen hellre vill lyssna på covers än originallåtar.
Onsdagen började med att jag blev på dåligt humör på grund av kontokortstrassel. Bättre blev det senare på dagen då jag hade stämt träff med Bryan Taylor på Emmylou Harris nystartade bolag Eminent Records. Personkemin stämde bra och Bryans åsikter var förvånansvärt lika mina egna. Att mitt syfte med resan snarare var att skaffa mig kontakter för kommande behov än att intervjua folk tyckte han var helt i sin ordning.
Efter litet allmänt snack om Nashville och musikbranschen i största allmänhet kom jag fram till väsentligheterna och ställde ett par frågor om Eminent Records. Bolaget startades för att ta tillvara på de talanger som är verksamma inom det som brukar kallas för ”Americana”, det vill säga de flesta sorters populärmusik med folklig anknytning. Som policy hade de att i huvudsak skriva kontrakt med artister som framför sin egna låtar och man kan bara hoppas att de kan hitta countryartister som motsvarar de kraven.
På kvällen skulle jag få vara med om det som blev en av resans absoluta höjdpunkter musikaliskt, TV-inspelningen av ”Tammy Wynette Remembered”. Trots att jag var sent ute lyckades jag få tag på bra biljetter och gav mig iväg till Ryman strax efter sex.
Vid det laget var taxiköerna långa, men tack vare en heroisk insats från en countryälskande chaufför missade jag inte mer än kort stund i början. Tyvärr fanns George Jones bland de artister jag missade, men det fanns andra som var väldigt bra.
Lynn Andersson fick stående ovationer efter sin tolkning av ”D-I-V-O-R-C-E” och det något omaka paret Raul Malo och Mandy Barnett framförde ett par klassiska George/Tammy duetter som publiken jublade åt, även efter den tredje omtagningen. Bäst var ändå, enligt min uppfattning, Sara Evans. Hennes tolkning av ”I Don’t Wanna Play House” var så känslig att många näsdukar plockades fram redan en bit in på första versen. Några stående ovationer fick hon inte, men väl kvällens längsta applåder.
Torsdagen inleddes på samma plats som onsdagen hade avslutats med en rundvandring på Ryman. Tack vare ett smart system bestående av en kortfattad handledning och strategiskt utplacerade guider kunde man ta turen i egen takt. Helhetsintrycket av Ryman var så överväldigande att jag inte kan peka ut något enskilt objekt som det viktigaste, men jag kommer länge att minnas den suveräna akustiken som gjorde att man utan kunde höra ett föredrag i normal samtalston från scenen ända till de bakersta bänkarna.
Eftermiddagens och kvällens program var det mest hektiska under veckan: Först ett showcase med Dean Miller på 12th & Porter, därefter talangjakt och konsert med Mark Collie på Wildhorse Saloon, och till sist en ny runda på Broadway.
Dean Miller var i lysande form och blandade de bästa låtarna från plattan med mycket nyskrivet material. Jag fick tillfälle att byta några ord med honom efteråt och jag fick intrycket att han redan hade ett nytt kontrakt på gång. Tammy Rogers fiddlade i hans band, kanske kan man tolka det som intresse från Dead Reckoning?
Talangtävlingen var mycket intressant. Sex finalister tog en efter en plats på scenen för att framföra sin bidrag. De poppigare bidragen dominerade och vann gjorde ett i mitt tycke mediokert No Depression-band. Ändå slog det mig att ett par av deltagarna utan vidare kunde konkurrera med det mesta på storbolagen. Mina favoriter blev två killar vid namn Seth Mathews och One Eyed Jack som hade bra countrykänsla i sina egna låtar och i framförandet.
Mark Collies uppträdande lämnade blandade känslor hos mig. Sjunga kunde han fortfarande och det var egentligen inget fel på låtarna, men musikaliskt hade han fjärmat sig från country för att i det närmaste spela någon slags vuxenrock a la Bruce Springsteen. Mycket bra som rock betraktat, men tveksamt som country.
När det var dags för linedansarna att ta över på Wildhorse Saloon föredrog jag att ge mig av och drog till Tootsie’s tillsammans med ett blandat sällskap från talangtävlingen. Där var det fullt tryck med Ken Taylor Band och så fullpackat att folk fick stå ute på gatan och lyssna.
Herr Taylor själv var en hygglig sångare, men den stora stjärnan i bandet var i praktiken fiddlaren René Truex. När hon fick tillfälle att briljera själv i ett par buckdance-låtar var taket på väg att lyfta av bifallet. Att slita sig och gå hem var omöjligt och klockan visade att det var fredag morgon när jag kom tillbaks till hotellet åtskilligt fattigare och inte helt nykter, men många upplevelser rikare.
På fredag morgon släpade jag mig ur sängen betydligt senare än föregående morgnar under veckan. Under inverkan av Shoney’s utmärkta frukostbuffé vaknade jag till liv och ägnade förmiddagen åt kompletterande inköp.
Vid lunchtid träffade jag Dan Ekbäck för sista gången på den här resan. Han bjöd på lunch på en thailändsk restaurang och aldrig har väl asiatisk mat smakat så gott som vid detta tillfälle efter en veckas kontakt med det fettdrypande amerikanska köket.
En fast punkt fanns på programmet under fredagseftermiddagen, ett besök på Sun Entertainment för en historielektion med bröderna Singleton. För första gången under min Nashvilleresa kände jag mig nervös – jag skulle ju träffa personer som inte bara kunde musikhistoria utan också var en del av den. Men besöket gick alldeles utmärkt.
Inledningsvis berättade Shelby Singleton en del om producentens roll förr i tiden och hur han själv arbetade då. En del fakta lät smått komiska, som exempelvis när han berättade hur han lyssnade på klassisk musik på högre hastighet för att få inspiration till nya stråk- och blåsarrangemang. Alltid till lika stor irritation för de kollegor på Philips som arbetade med den genren.
Därefter fick jag ett timslångt samtal med John Singleton om den kulturhistoriska delen. Den gråhårige gentlemannen påminde mig om en sträng men vänlig småskollärare av den gamla stammen, men snart lossnade tungans band på mig och vi avverkade de flesta tänkbara ämnen: Elvis, Nashville, musikhistoria, klassisk musiks inverkan på populärmusik, mm. På den direkta frågan om någon annan än Elvis hade kunnat bli Elvis fick jag svaret att nog fanns det flera tekniskt skickliga sångare och låtskrivare vid den tiden, men ingen hade hans karisma.
Det är lätt att tro att två ”gamlingar” som leder ett bolag som inte har gjort en nyinspelning sedan åttiotalet har tappat kontakten med dagens musik, men nej. Bröderna höll noga koll på vad som händer i dagens Nashville och framförde en del intressanta synpunkter som det kan bli anledning att återkomma till.
Snart var det åter kväll och dags för en ny runda på Broadway. Kvällen började med ett hastigt besök på NASCAR Café eftersom jag förutom countrymusik också har ett visst intresse för rundbaneracing. Sen var det åter dags för den nu väl invanda vandringen mellan Legends Corner, Tootsie’s och Robert’s i jakt på bra musik. Den här kvällen hade dock ytterligare en attraktion sällat sig till de musikaliska.
Det tog mig inte mer än ett ögonblick av dålig uppmärksamhet att bli haffad av två baptistpredikanter som ville rädda min arma själ direkt på gatan. Sen tog det närmare tjugo minuter att komma därifrån utan att bruka våld. Att jag är en regelbunden kyrkobesökare och bibelläsare intresserade föga. Desto större anledning att falla på knä på trottoaren och överlämna min själ till Gud, eller hur? Bibeln av 1917 års svenska översättning vad är det? Allt utom King James Bible är Satans ord!
Till slut lyckades jag komma loss och hamnade för tredje gången på en vecka på Tootsie’s. Den här gången gästades stället av Janet Lynn med band. Janet är en mycket duktigt tjej från Texas som har fått goda recensioner av både Lars Kjellberg och Frank Östergren. Hon motsvarade förväntningarna och det blev en höjdarkväll med mycket Honky Tonk, lite blues och folk, och en del rockigare material.
Så var det lördag och dags för träffa Gretchen Peters som är en av mina allra främsta favoriter bland nashvilles låtskrivare.
Mötet blev en av resans riktiga höjdpunkter. Gretchen var mycket artig och ödmjuk och svarade gärna på mina frågor. Hon verkade rentav imponerad av mina kunskaper om hennes låtar och hur de hade lyckats på listorna. Över en lunch pratade vi vidare om låtskrivares villkor, dårar på internet, countrymusikens trettonårscykel (en av mina teorier och kanske föremål för en kommande artikel) och mycket annat. Vid tiden för mitt besök i Nashville arbetade hon med en soloplatta och jag har för avsikt att göra en riktig intervju med henne när den släpps.
Sista kvällen i Nashville tillbringades inte på Tootsie’s utan på Bluebird Café. Kevin Welch var kvällens huvudattraktion, men den som imponerade mest på mig var Joyce Woodson, en tjej som både till stil och utseende påminde mycket om Mary Chapin Carpenter fast med en humoristisk knorr på sina texter. Eftersom hon var den sista artisten som skulle uppträda innan det var för att rigga om för Kevin Welch klev jag fram och bad om en pratstund. Snart var vi involverade i en diskussion så intensiv att jag höll på att glömma Kevin. På frågan om vi inte kunde träffas någonstans påföljande vecka var jag tvungen att svara nekande eftersom jag skulle åka hem dagen efter. Synd, men ett erbjudande om en kopp riktigt europeiskt förmiddagskaffe dagen efter kunde jag inte tacka nej.
Kvart över nio på söndag morgon plockade Joyce upp mig för avfärd till detta märkliga ställe som alltså skulle ha riktigt kaffe. När vi kom fram upptäckte jag att det förutom riktigt kaffe också understundom bjöds på riktig musik: En liten svartvit affisch avslöjade att Joy Lynn White hade varit där de två senaste kvällarna. Det grämde mig för ett ögonblick att jag hade missat denna godbit, men hur mycket man än försöker kan man inte hinna med allt.
Joyce var en mycket intressant människa som hade funnit sig väl tillrätta i Nashville. Jag kunde inte finna ett spår av bitterhet mot ”branschen” hos henne. Snarare var det så att hon var tacksam över att ha funnit en plats på jorden där det fanns tillräckligt många som ville lyssna på hennes musik för att hon skulle kunna försörja sig i väntan på att någon av de stora skulle spela in hennes låtar. På något sätt kändes det som om hon struntade i om den dagen skulle komma eller inte.
Sammanfattningsvis måste jag konstatera att jag hade ett gott utbyte av nashvilleresan. Förutom att jag roade mig knöt jag också många kontakter som jag hoppas ska leda till ett antal artiklar i KK och andra tidskrifter under året.
Jonas Öhman
Köpt och avlyssnat i Nashville:
Joyce Woodson ”Capistrano Girl” (RAD 972)
Hon ser ut och låter som en syster till Mary Chapin Carpenter men har en humoristisk knorr på många av sina texter som gör att de aldrig känns för allvarliga. En mjuk och behaglig röst i kombination med poetiska texter och ett halvackustiskt komp- det låter som något för folkvänner. Det är det också, men sättningen och arrangemangen är mer country än det mesta man hör i dag.
Janet Lynn ”The Girl You Left Behind” (ATX-00152)
Än trånar hon efter karlsloken som lämnade henne, än ber hon honom att dra åt h-e. Sällan tekniskt perfekt, men alltid med mycket känsla och 100%-ig trovärdighet. Janet Lynn är en av få sångerskor som kan förmedla en känsla genom att töja lite extra på tonerna. Albumet är producerat i Austin, men har lika litet att göra med den juvenila delen av alternativcountryn som den massproducerade nashvillevarianten.
Sara Evans ”No Place That Far” (RCA07863-67653-2)
Ytterligare ett toppalbum från en av det unga nashvilles stilsäkraste vokalister och låtskrivare. Något radiovänligare än den kritikerrosade debuten, men gjord med orubbad integritet. Sara Evans skildrar kärlekens kval och glädjeämnen så bra att Patty Loveless snart får se upp. Genombrottet är nära, tro mig!
Emmylou Harris ”Spyboy” (EM-25001-2)
För många som trodde sig känna ”sin” Emmylou blev säkert ”Wrecking Ball” en rejäl överraskning. På ”Spyboy” fortsätter hon att riva ner murar mellan olika genrer, fast denna gång med ett par blickar bakåt. ”Wheels” och ”Green Pastures” låter som tidigare och de kompletteras av en blandning av andra låtar från hennes tidigare album och några nyskrivna. Fast inte låter hon som 1977…
Jim Hendricks ”Applachian Memories/Front Porch Favorites” (Benson 84418-2224-2)
Denna CD hittade jag, av alla ställen, i The Ryman Auditoriums sovernirbutik. Jim Hendricks har arrangerat, producerat och spelat in det här albumet på egen hand, samt byggt flera av instrumenten. Det är som ni förstår old timey framförd av en entusiast och jag föll pladask trots att min smak egentligen ligger åt modernare tongångar.
Om country 