Jag hävdar med en dåres envishet att country kan låta på många olika sätt. Jag blir överlycklig när jag får njuta av generösa portioner steel, fiddle och genrens karaktärsintrument, men jag är inte dum; jag vill ha utveckling.
Därför är mitt humör på topp när jag får stifta bekantskap med Alex Andersson, den senaste i raden av många svenska ynglingar som tar ett stadigt grep om popcountry och får sina amerikanska bröder att rodna. Alex kan konsten att skriva snärtiga medlodier, hans frasering är utmärkt och han undviker de intelligensbefriade texter som solkar ned bro-countrygenren.
Mer sånt!
Om country 