Posts tagged ‘Album’

april 19, 2018

Randy Scruggs, RIP


Ytterligare en äkta speleman har lämnat jordelivet. Så här skrev jag för snart tre år sedan.

Vad är mer att tillägga? Ja kanske att vi ska vara rädda om de vi har, så länge vi har dem. Köpa deras musik, gå konserter och önska den på radio i den mån det går.

Etiketter: ,
mars 13, 2018

Mary Battiata & Little Pink ”The Heart, Regardless”


”Bra country kan låta på många sätt”. En av mina favoritklyschor som ni känner igen vi det här laget. Men väldigt, väldigt relevant den här gången. Förnuftet säger mig att det borde komma väldigt mycket bra musik de återstående nio månaderna i år; känslan säger att Öhman mycket väl kan ha hittat sin starkaste kandidat till titeln ”Årets album”.

För hur ska man kunna försvara sig mot ett album som saknar låtar som man hoppar över ens efter den femtioelfte lyssningen; som har tjänat som underhållning på vägen mellan Grästorp och Nossebro varje dag i en veckas tid efter morgonnyheterna i Radio Skaraborg? Och som får mig att se på nittiotalets kreativ mitt i ett romantiskt skimmer. Det var bättre förr, men det finns fortfarande de som kan. Typ.

Det var värdeomdömet och det var lätt. Nu till det svåra, att beskriva hur det låter, utan onödig namedropping.

För en dryg vecka sen liknade jag Mary Battiata vid en Dwight Yoakam i kjol. Och visst, det finns mycket av västkustens lekfullhet i hennes musik. Men ibland är det en djupsinnig singer/songwriter från mellanvästern eller Texas som visar sina bästa sidor; och det är inte så lite Honky-Tonk som luktar sågspån och utspillt öl, från de bästa ställena i Nashville och annorstädes. Ja, jag kan till och med höra ekon från platsen där det började; Bristol, Tennessee någon gång för länge sen när The Carter Family för första gången klev in i en studio.

Etiketter: ,
mars 7, 2018

Mary Battiata & Little Pink "Disappearing Ink"


Helt underbar alternativ country med västkusttouch. Lite som Dwight Yoakam i kjol. Musik som ger hopp om ett uppvaknande i en bransch som har stelnat och en sommar med nervevade sidorutor och högljudd musik, trots att jag är alldeles för gammal för det.

Recension av en hel platta kommer snart, men nu måste jag skynda till jobbet.

Etiketter: ,
februari 9, 2018

Faren Rachels ”Faren Rachels”


Om en artist beskrivs som ”växte upp med nittiotalets kvinnliga stjärnor”, ja då lyssnar jag. Nittiotalet, detta fantastiska årtionde när det var gott om nytraditionell musik på radio i USA och det var tjejerna som stod för mycket av kreativiteten.

Mitt första intryck av Faren Rachels var att det är i det närmast sån’ här musik som jag vill höra på radio. Den energin, den personligheten och den rösten. Och den sortens låtar, som minner om den tid som var, men som inte är pastischer utan fast förankrade i nuet. Musik som är fast förankrad i den traditionella countryn, men som ibland flyger med The Eagles och även har lagom respekt för sin kusin Southern Rock.

Kan faktiskt inte hitta några betydande brister på den här EP:n, inte i det här skedet av karriären. Det får vänta till den första fullängdaren, som jag helst inte väntar på för länge.

Tack Gud för Spotify, nu när det är dålig ordning på countryradion.

Etiketter: ,
februari 8, 2018

AJ Hobbs ”Too Much Is Never Enough”


Jag älskar den här sortens musik väldigt mycket, men säger det inte tillräckligt ofta. Countrymusik i sin enklaste och ärligaste form. Musik med rötterna i sjuttiotalets outlawrörelse, men också danshak i Texas, och små syltor på västkusten och i Nashville. Musik som vare sig platsar på de kommersiella bolagen eller de alternativa. Musik som aldrig hörs på några tv-verandor.

Det är AJ Hobbs musik och han behärskar den till fulländning. Vare sig det är frågan om Western Swing, sprittande västkustcountry, eller ballader från djupet av hans själ. Men det har tid att nå dit, många år, singlar till radiostationer som vill spela hans musik. Och sist men inte minst har han mött sin publik på scener i USA och Europa.

”Too Much Is Never Enough” är en milstolpe för AJ Hobbs, ett tillfälle att stanna till och reflektera vad han vill göra härnäst. Jag hoppas innerligen det blir att fortsätta på samma vis. Ibland är faktiskt att hålla fast vid det som funkar det mest radikala och uppseendeväckande man kan göra.

Etiketter: ,
februari 8, 2018

The Infamous Stringdusters ”Laws of Gravity”


Jag är inte ensam om att dra den slutsatsen, men jag gör det på alldeles egen hand: Laws of Gravity, blotta namnet är en programförklaring. The Infamous Stringdusters flyter fritt omkring i musikens universum utan att låta styra sig av regler. Ungefär som omslagets segelfartyg som är på väg ut över ett vattenfall utan att kantra.

Beteckningar som Progressiv Bluegrass kan understundom få mig att flämta efter andan på samma sätt Alternativ Country. Då är det tryggt att från början höra att detta verk håller sig rötterna vad gäller instrumenteringen, med undantag minimalt med slagverk och piano på något ställe, gitarr, fiddle, banjo och akustisk bas. Alla hanterade med känsla och teknisk perfektion.

Musikaliskt följer The Infamous Stringdusters väl upptrampade stigar; Old Timey, Gospel, och olika infallsvinklar på Bluegrass. Alltså lite av den här genrens husmanskost. Det progressiva och avvikande ligger i stället i lyriken som behandlar livet i nutid, när det är som bäst och sämst. A Hard Life Makes A Good Song är ett exempel på en titel som förklarar sig själv.

Etiketter: ,
februari 6, 2018

Tracy Lawrence ”Good Ole Days”


Egentligen borde han ha gjort det här albumet tidigare. Eller också borde han ha låtit bli. Hur som helst är åtminstone jag glad för att han gjorde det – ett väldigt bra nostalgiskt album för oss som upptäckte countrymusiken på allvar någon gång strax efter mitten på åttiotalet och sådär tio år framåt. För oss som i ett romantiskt skimmer ser den periodens musik som ”gammal fin countrymusik”.

När en artist gör om sina gamla hits med i stort sett samma arrangemang som fordom kan man fråga sig om det är ett styrkebesked gällande de gamla låtarna eller ett bevis på genrens förfall? Det låter jag vara osagt, men konstaterar att de gamla håller även om titellåten, en av två nya, driver kärleksfullt med nostalgin.

Att göra de gamla låtarna som duetter var ett smart drag, ett naturligt sätt att använda det kontaktnät han skaffat sig genom åren för att strö lite extra stjärnglans över ”Good Ole Days”. Riktigt bra blir det redan i första låten när Tim McGraw tillsätter lite extra äkta nostalgi till ”Time Marches on”. Och Kellie Picklers insats på ”Stars Over Texas”. Till sist ett knippe kritiserade nykomlingar som visar sig behärska traditionella tongångar, också.

Etiketter: ,
januari 29, 2018

First Aid Kit ”Ruins”


Smutsigare – jag vägrar använda det ordet som en positiv bestämning av ett musikaliskt verk. Men råare och mörkare, ja som ett resultat av den av den av situationen påtvingade pausen. När man växer upp händer det en del, så även för First Aid Kit.

Uppbrott, närkontakt med den famösa väggen, och en kreativ retreat i Joshua Tree. Mörkare, vuxnare och personligare, det näst intill fyraåriga uppehållet gjorde dem gott. De är i harmoni med sig själva, varandra och omvärlden igen.

Några skribenter tycker att de har skapat en ny genre. Icke – men det de gör är bra nog. Det råare och mörkare hittar jag i lyriken, musikaliskt är de sig lika med några kantigheter bortslipade. Och den ljuvliga stämsången som gjorde att jag fastnade för dem första gången är intakt.

Etiketter: ,
januari 29, 2018

Kenny Chesney ”Live In No Shoes Nation”


Med tanke på att Live In No Shoes Nation blev hans sista album inom Sony BMG-sfären kanske det passar riktigt bra att jag skriver den här kommentaren alldeles för sent, då en del frågetecken har hunnit rätas ut under resans gång.

Titeln, som hänvisar till hans hit, No Shoes, No Shirt, No Problem, ser jag som en hälsning till den sorglösa delen av den amerikanska medelklassen. De har också rätt till sin musik och den har han gett den.

Sen har vi den gigantiska låtlistan som han offentliggjorde i förväg. Trettio låtar, det låter som en Greatest Hits-box och det är det i viss mån. Skillnaden är att det är hans testamente över de senaste femton åren, live.

Till sist listan över gästartister: Taylor Swift, Eric Church, Zac Brown Band, Old Dominion, David Lee Murphy, Grace Potter, Dave Matthews, and Mac McAnally. ”Det är väl inte country”, hör jag en del kritiska röster ropa. Nähä, men tänk om det för en gångs skull inte har någon betydelse? Tänk om det räcker med att det är bra musik. Och för femtioelfte gången, ska svenskar sätta sig till doms över en amerikansk musikform?

Kenny Chesney är som liveartist tydligare än i inspelad form. När han är som mest country, i de eftertänksamma balladerna, är han en värdig arvtagare till George Strait. Tillsammans med Eric Church i When I See This Bar tar han upp kampen med Steve Earle på dennes hemmaplan. Och när han lockar Taylor Swift att visa en rockigare sida i Big Star är det helt enkelt bara bra.

Skulle tro att Live In No Shoes Nation blir en av mina bilåkarplattor, när sommaren väl kommer.

Etiketter: , ,
januari 25, 2018

Dolly Parton ”I Believe In You”


Ytterligare en underlåtenhetssynd att behandla. Ett hjärta som nästan krossats, bokstavligt, tar en stund att läka. Då passar positiv musik i alla former bra.

Låt mig börja med att slå fast att detta inte är någon renodlad countryskiva. Vad den är, är kanske till och med viktigare än så. Avsikten med den är att ge barn en av de viktigaste gåvor man kan ge, musik i alla former. Dessutom att genom intäkterna bidra till Dollys projekt ”Imagine Library” som har skänkt böcker till barn på fyra kontinenter.

”Barn” som genre passar Dolly; hennes sprudlande personlighet och hennes klara röst bra. Som en vänlig sagofé ger hon barnen enkla och självklara levnadsregler; att vara snälla mot varandra, städa sina rum och göra läxorna. Men också lite pep-talk; vill du göra något så kan du!

Musikaliskt rör sig ”I Believe In You” över hela kartan, med den dominerande underton av Southern Gospel. Bäst oavsett vilken ålder man befinner sig i eller vilket skede i livet är ”Coat of many colors”. Den har inte åldrats med behag, den har inte åldrats alls.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: