Posts tagged ‘Album’

februari 15, 2019

The Earls of Leicester ”Live at The CMA Theater in The Country Music Hall of Fame”


När The Earls of Leicester bildades 2013 var det med det bestämda syftet att bevara arvet efter Lester Flatts och Earl Scruggs, samt att presentera det för en ny generation av lyssnare. ”Live at The CMA Theater in The Country Music Hall of Fame” passar väl in i den planen.

Förvisso spelar The Earls of Leicester (Jerry Douglas, Barry Bales, Shawn Camp, Charlie Cushman, Johnny Warren, Jeff White) endast musik av Flatts & Scruggs, men det vore fel att kalla dem ett cover- eller tributeband. Till det har de gjort alldeles för mycket i andra konstellationer och har alldeles för mycket integritet. Samtidigt som de är trogna originalen, har de blåst nytt liv i dem och ett par spår låter rentav bättre, förmodligen beroende på modern inspelningsteknik.

Inspelat över två kvällar på The CMA Theater och med introduktion av Eddie Stubbs ger detta en totalupplevelse av att vara där, på något annat sätt kan jag inte säga det. Låtlistan omfattar ”Rollin’ In My Sweet Baby’s Arms” och ”Martha White Theme”, men de har grävt djupare än så för att hitta åttio minuter av musikhistoria. Ett stycke som jag gärna återvänder till efter att recensionen är avslutad. e){retur

Etiketter: , , ,
februari 13, 2019

Stryker Brothers ”Burn Band”


Ungefär en gång i kvartalet ställer jag om från intensivt mikrobloggande via Twitter till att skriva mer normala recensioner. Ofta nog något som känns vant och säkert att uttala mig om, mer sällan något som är likgiltigt och ungefär lika ofta något som gör att jag känner glädjen i att upptäcka något nytt. Som Stryker Brothers.

Jag tror inte för ett ögonblick att de var hangarounds till outlawrörelsen på sjuttiotalet som dog i fängelse för att åtskilligt senare få sina inspelningar upptäckta. Lika lite tror jag att det är några nutida americanahjältar som har ett sidoprojekt under annat namn. Eller rättare sagt, jag bryr mig inte. För:

Jag vet att detta är texasmusik som jag tycker väldigt mycket om. Influenser från flera av de största i gränslandet mellan country, folk och country än det går att räkna upp. Vackra melodier (och dito stämsång), passande instrumentering och en återhållsam produktion. Texter, inte alltid barnvänliga, som manar till eftertanke. Svårare än så är det inte.

Till sist så ärt jag nog ändå ganska säker på att Robert Earl Keen är en av bröderna. Fast det är inte bekräftat.

Etiketter: , , ,
februari 12, 2019

Brett Young ”Ticket To LA”


Det hade varit lätt att avfärda Brett Young som popcountry, skriva något slätstruket negativt och ge ett betyg strax under medel. Men vi lever i en föränderlig värld, även om vi inte måste tycka om alla förändringar. Och i vilken utsträckning är det rimligt att låta ett värdeomdöme påverkas av vilken av femtioelva undergenrer en artist tillhör?

För när det gäller lyriken tycker jag nog att Brett Young träffar tämligen rätt, även om han håller sig inom ett snävt område. Det är mycket hjärta och smärta, uppbrott och återföreningar även om det grundläggande läget är positivare än på debuten. Dessutom i viss utsträckning självupplevt och väldigt mycket intressantare än ytterligare ett verk om pickuper, öl och nakna flickor.

Brett har en bra röst och de flesta melodierna håller måttet. Men det är tydligt att det är arrangerat och producerat för att slå på flera marknader av vilka hard core country inte är den viktigaste.

Som mitt liv har sett ut de senaste åren har amerikansk countryradio varit min viktigaste källa till musik, och trots allt, låtar som ”Ticket To L A” och ”The Ship And The Bottle” lyssnar jag gärna på en eller två i timmen.

Etiketter: , ,
februari 11, 2019

Randall King ”Randall King”


Det är lika bra att gå rakt på sak: Gillar du George Strait gillar du sannolikt Randall King. Traditionell country lever och frodas nere i Texas. Och den behöver inte vara inte vara alternativ eller outlaw, mitt i duger bra när det görs med stilkänsla.

Randall växte upp under relativt enkla förhållanden. Det gav honom en god och mycket att skriva om. Att växa upp med musik från de bästa genom tiderna likaväl som de som var främst under 90-talet gav honom goda förebilder. Och en mycket bra röst gör att folk lyssnar.

Han har själv, helt eller delvis, skrivit alla albumets tretton låtar. En hel del av det slaget som med automatik kallas riktig country som Takin Me A Heartbreak eller Dent It In; riktigt tunga ämnen som demens i Sometimes He Knows Me. Samt det farligaste av allt, underfundig humor som i Tuggin’ On My Heartstrings.

Arrangemangen och produktionen är som ett eko från nittiotalet. Genrens karaktärsinstrument får fritt spelrum och autotune är ett okänt begrepp.

Etiketter: , ,
januari 17, 2019

… and Western


Har några år på nacken, men är ett mycket bra album för oss som gillar westernpoesi och fina melodier.

Etiketter: , ,
januari 17, 2019

The Oak Ridge Boys ”17th Avenue Revival”


Mycket bra vit gospel. En viktig byggsten till det vi känner som country.

Etiketter: , ,
januari 15, 2019

Lefvande musik …


 

… om än i inspelad form. I det här fallet känns det som om man är med.

Etiketter: , ,
januari 14, 2019

Årets bästa album 2018


 

Nej, mina favoriter stämmer inte så värst med vare sig kritiker eller ”vanligt folk”, men jag står för dem. Och i ärlighetens namn är singlar och radio viktigare för mi.

Etiketter: ,
december 11, 2018

En man och hans gitarr


 

Ja, jag vet; det är mycket Travis Tritt nu. Men jag måste få be er att fästa uppmärksamheten på ett av hans egna verk.

Etiketter: , , ,
november 12, 2018

Kevin Welch ”Dust Devil”


I början av nittiotalet var Kevin Welch med och startade skivbolaget Dead Reckoning, mycket för att få ett bra hem för sin egen musik efter att karriären hos Warner Brothers hade gått i stå.

Ett dussin plattor har det blivit sedan dess, den senaste för åtta år sedan. Alldeles för lång tid kan tyckas, när vi pratar om en kompositör vars verk har spelats in av så skilda storheter som Roger Miller, Solomon Burke, Waylon Jennings, och relativt nyligen Chris Stapleton.

En brokig blandning , och kanske ligger däri både problem och möjligheter. På ”Dust Devil” leker han som tidigare med både text och musik. Hans ärrade röst passar perfekt till allvarsamt berättande till och med när han för en stund skildrar livet ljusare sidor.

Musikaliskt har han flyttat sig en bra bit söderut från Nashville. Det musikaliska grunduttrycket är country och americana, fast med färg av blues och soul m/ä; det är tung orgel och blås som ger den färgen. Musik som har ett släktskap med country och som jag älskar, också.

En mycket bra gränsöverskridande platta!

Etiketter: , ,
%d bloggare gillar detta: