Posts tagged ‘Album’

juni 5, 2017

Eddie Seville ”Ragged Hearts”


Sommaren närmar sig med snabba steg och det är dags att hitta musik för årstidens irrfärder. I en plastkasse modell större från en av våra större detaljhandelskedjor hittade jag detta album, flyttade det till bilen och där har det blivit kvar.

Ty när ljudböckerna blir kvar i hemmets lugna vrå, och när jag inte känner för musik där det instrumentala prestationerna är det man främst lägger märke till, är det precis detta jag behöver; en ljudbok för älskare av americana, noveller på tre-fyra minuter av en fin författare från New England, fast motiven får lyssnaren att tänka de stora texanska låtskrivarna vid sidan om countrymusikens allfarväg. Typ lika mycket Springsteen som Van Zandt.

Melodierna då? Inte den här gången, den här gången är de av underordnad betydelse även om det finns en del små pärlor även här.

Nu ska här avverkas dryga 100 km dammiga grusvägar, den rätta miljön för att lyssna till ”Ragged Hearts”.

Etiketter: ,
maj 26, 2017

Willie Nelson ”God’s Problem Child”


Han vaknade en morgon och fann att han fortfarande levde, trots att rykten på nätet sade annorlunda. Bråttom hade han också, ty han hade en show på schemat. Ett knippe album till lär det också bli, och gärna för mig. För han har aldrig varit bättre än han är nu år 2017.

Guds problembarn, tror jag inte. Det finns inga sådana, ”Jesus älskar alla barnen”, men ett älskat barn som gjort misstag, ja. Och klätt dem i ord och toner.

Hemligheten bakom att hans storhet består tror jag är den där lilla stugan på en kulle där han samlar på minnen tills de är mogna att bli låtar. En plats som jag tror att vi alla skulle må bra av att ha.

Till sist, han kommer aldrig att försvinna. Lika lite som någon av de andra som har format mitt medvetande och mina kunskaper om en älskad genre.

Etiketter: ,
maj 19, 2017

Aaron Watson ”Vaquero”


Trägen vinner. ”Vaquero” är inte hans andra album utan det trettonde, även det var först i och med det förra, ”The Underdog”, som han fick erfara nationell berömmelse.

Vad var det som gjorde att han fick sitt genombrott efter drygt tio år och varför har framgångarna hållit i sig? Svaret är hårt arbete, bra låtar oh en bra röst.

Hårt arbete som att ge sig ut på vägarna och möta sin publik öga mot öga. Hårt arbete som att i studion sätta ribban minst lika högt som de som redan har slagit igenom, att tordas möta dem på deras hemmaplan i stället för att ha indie som en ursäkt eller stilmarkering.

Blanda det med en baryton som får mig att tänka på George Strait i yngre år, snärtiga melodier, och texter med substans. Aaron Watson sjunger inte om nakenbad, öl och pickuper. Nej, han lägger ut texten om en krigsveterans liv och han förmedlar livsvisdom från en uråldrig vaquero.

Mer sån’t tack!

Etiketter: ,
maj 17, 2017

Mac McAnally ”AKA Nobody”


Låt oss börja med titeln. Ingen kunde ha varit mer fel, detta är mannen som lite slarvigt uttryckt har samarbetat med i stort sett alla som är något. Lägg därtill ett antal egna album och en rad fina utmärkelser.

Nu skriver vi 2017 och som den skarpe låtskrivare han är har han helt eller delvis skrivit alla låtar utom en själv. En imponerande lista av medförfattare inkluderar Kenny Chesney, Zac Brown, Chris Stapleton och Al Anderson.

Musikaliskt sträcker han sig långt utanför bekvämlighetszonen, inte för sig själv men förmodligen för många lyssnare med siktet inställt på country. Ty förutom det som brukar inkluderas i begreppet Americana finns här rejäla doser av jazziga tongångar.

För tillfället något mätt på tung lyrik favoriserar jag ”A Little Bit Better”, ett fruktbart samarbete med Chris Stapleton; och ”Zanzibar” som låter som den kommer från Django Reinhardts kvarlåtenskap. Men det är den eftertänksamma balladen ”Mississippi, You’re On My Mind” som tränger in i själen och blir kvar.

Etiketter: ,
maj 17, 2017

Chris Stapleton ”From A Room: Volume 1”


Han var redan en mer än väl etablerad låtskrivare med ett halvt dussin hits på meritlistan, och medverkan på fler album än vad man kan räkna till innan solokarriären påbörjades. Men sen har det gått undan. Album nummer ett satte ribban högt och nu är det dags för nummer två.

Chris Stapleton låter inte som någon annan countryartist idag, det är inget betyg vare sig negativt eller positivt, utan en varudeklaration. Han låter sig närmast beskrivas som en soulman i countrykläder eller en outlaw för 2010-talet. Samtidigt som han kan ses som en motsats till dagens välpolerade artister har han också gjort en skaplig hacka på att leverera hits åt dem.

”Naket” och ”avskalat” är två favoritfloskler som passar bra när man beskriver honom. Intrycket av en ensam man med sin gitarr är bestående när han rör sig smidigt mellan soul, outlaw country; rock och gospel från södern.

Det är därför ingen överraskning att albumets bästa låt heter ”Either Way”, som han var med och skrev åt Lee Ann Womack. Orkestreringen är sparsam, i stället använder han rösten för att beskriva skiftningarna mellan hopp och förtvivlan.

Etiketter: ,
maj 16, 2017

The Mavericks ”Brand New Day”


På ”Brand New Day” rör sig The Mavericks över hela kartan av amerikansk populärmusik; mestadels mexikanska och kubanska tongångar, romantisk pop från flydda dagar, dansant country som dopats med häftigt blås. Kanske oroväckande för inbitna countryfans, men mitt intryck är inte att de är på väg bort från countrymusiken, utan att de tar den med på en resa utan ett förutbestämt mål.

Trots förbehållen kan jag inte låta bli att gilla det här albumet. Raul Malo gör ett gott hantverk som låtskrivare, framför allt i de romantiska numren som hör hemma i tid före det fanns något som hette rock n’ roll, eller för all del country som vi känner den idag. Sen sjunger han så att det skulle räcka med ett kvitto från affären runt hörnet som textblad. Och till sist: det är svårt att sitta still till den här musiken.

Kan man hoppas att den här lättsamma och underhållande musiken kan bygga broar i ett allt hårdare politiskt och socialt klimat?

Etiketter: ,
maj 14, 2017

Brad Paisley ”Love And War”


”Love And War” har delvis fått ett svalt mottagande, men i mina öron är det ett av hans två-tre bästa albumi fotspåren av ”Part 2”. Country ända in i märgen, country som en livsstil. När det är så känner man sig trygg nog att ta ut svängarna rejält utan att det känns konstlat.

Därför är det helt naturligt att han med gitarren i högsta hugg går balansgång på den tunna linjen mellan modern rockinfluerad country och klassisk southern rock. Eller att två prominenta duettpartners är gamla countrykunniga rockrävar som Mick Jagger och John Fogerty.

Det är mycket frustande energi, blixtar och dunder, men allra bäst är Brad Paisley som lågmäld berättare. Som i hans varma kärleksförklaring till södern, ”Heaven South”; den nostalgiska ”Last Time For Everything”; när han i ”Love And War” tillsammans med John Fogerty ger en röst åt en glömd krigsveteran.

Trumpna countryfans mån vända honom ryggen och svenska alternativare har alltid haft svårt för honom, men han är en artist för mig. Väldigt mycket.

Etiketter: ,
april 14, 2017

Were You There When They Crucified My Lord?


Med anledning av den dag som idag är.

Etiketter: ,
april 2, 2017

Emmylou Harris 70 år


Nej, jag tänker inte skriva någon hyllningsartikel, tiden vill inte riktigt räcka till. Lika lite som utrymmet.

Men jag kan tacka henne för mitt musikintresse genom att presentera det album som gjorde det för mig. Lyssna och försök att förstå, fattar ni inte kan jag nog inte förklara.

Etiketter: ,
april 2, 2017

Rodney Crowell “Close Ties”


Någon gång 1995 bestämde jag mig för att Rodney Crowell nog var den mest underskattade sångaren inom country och liknande musik. Det intrycket har bestått genom åren och det är inte aktuellt med någon förändring.

“Close Ties” är som ett poesialbum, en cykel med dikter om livet som det var från hans uppväxt i Texas tills han etablerade sig som låtskrivare i Nashville. Noggranna lyssnare kommer att höra hyllningar till personer som har passerat i hans liv; samarbetspartners, kärleksintressen med flera.

Rösten är omärkt av åren, och det känns att det han sjunger om betyder något för honom. Melodierna … Ja, det är inte så lite blues och det är country, både från nu och förr, men framför allt är det Rodney Crowell på ett sätt som inte låter sig beskrivas med begränsande termer.

Ett styrkebesked från en som tänker vara med ett tag till.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: