Posts tagged ‘Album’

augusti 15, 2018

Scotty McCreery “Seasons Change”


Jag älskar gammal fin country. I mitt medvetande som väldigt mycket av den musiken som hördes från cirka 1985 och kanske ett decennium framåt. CMT levererade musik dygnet runt och stilpoliserna lyste med sin frånvaro.

Men jag har inget emot att man tänjer lite på gränserna bara det sker med kärlek, värme och respekt för det som varit. Scotty McCreary klarar det galant. Hans musik ger näring åt drömmar. Som mina om att en dag kolla återväxten på plats och ställe, via radio och på scener.

“Seasons Change” är hans ärligaste verk hittills, hans fjärde men det första som fångade min uppmärksamhet på allvar. Att lyssna till det är som att tjuvläsa hans dagbok, med anteckningar om en karriär som har gått upp och ner; hur han mötte kärleken och till slut hamnade på en bra plats i tillvaron.

“Seasons Change”, så också countrymusiken. Det här är modernt, men hela tiden på rätt sida gränsen. Inget fel i det bara det finns en stabil grund.

Etiketter: ,
augusti 10, 2018

Dierks Bentley ”The Mountain”


Även om han har räknats till det nytraditionella gardet och hållit sig borta från de värsta avarterna av brocountry så har Dierks Bentley samtidigt inte varit rädd för att ta ut svängarna och balansera på en slak lina musikaliskt. Det kan man göra om man har en fast grund att stå på, en grund som i hans fall består av traditionell country och Bluegrass.

Någonstans måste han ändå känt ett behov av att gå tillbaka till rötterna, ty efter att ha varit dragplåster på bluegrassfestivalen i Telluride 2017, bjöd han några låtskrivare på ett slags retreat i Colorado. Kreativiteten fick en kick som den inte kunde få i Nashville och större delen av ”The Mountain” blev färdigt på mindre än en vecka.

Nu ska med en gång sägas att detta inte är något bluegrassalbum. Melodierna får mig att tänka på blått gräs, och texterna är poesi av hög klass. Samtidigt är många av arrangemangen skräddarsydda för fullsatta arenor. Det funkar, när det är ett eget beslut, och inte en idé från en klåfingrig producent.

Ett album som är svårt att placera i en bestämd genre, men som leder till nyfikenhet. Vad ska han hitta på nästa gång?

Etiketter: ,
augusti 9, 2018

Rodney Crowell ”Acoustic Classics”


Rodney Crowell, mannen som jag vid upprepade tillfällen har utnämnt till Nashvilles mest underskattade singer/songwriter; mannen som nästan alltid har funnits vid min sida när jag lyssnat på musik. Kanske aldrig längst fram, men aldrig heller längst bak i kön. Utan just vid sidan. Att recensera honom är en svår uppgift.

”Acoustic Classics”, det låter som ett ultrakommersiellt samlingsalbum. Inget kan vara mer fel. Samlingsalbum, ja såtillvida att alla låtar varit inspelade av andra artister eller han själv förut. Somliga blev hits, andra blev bara uppskattade utan att det fanns någon statistik att bevisa storheten.

Ibland kan en bra historia tjäna på att berättas om igen. Lite enklare och mer avskalat, med just historien och berättaren i fokus. Sålunda får ”Leaving Lousiana In The Broad Daylight” nytt liv vid sidan om mer sentida mästerverk som ”Please Remember Me”.

Nyinspelningar med i stort bara den egna rösten och en akustisk gitarr i ljudbilden låter kanske som en barnlek. Inget kan vara mer fel. Utan en matta av ljud att gömma sig bakom måste allt bli rätt. Det fixar Rodney Crowell och det är ett styrkebesked från en ledargestalt inom americana och country som ha mycket kvar att sett ge.

Etiketter: ,
juli 9, 2018

Shawn Fenner “Shawn Fenner”


Det är med blandade känslor jag lyssnar på Shawn Fenners album. Å ena sidan måste jag erkänna att jag tycker att det är synd att det inte finns större plats för den här sortens countrymusik i folks medvetande och på radio. Å andra sidan är det positivt med artister som törs gå sin egen väg.

Shawn har en bra, dynamisk baryton som passar utmärkt för den här sortens country. Han levererar med emfas texter som saknar alla spår av att vara PK. Ett brokigt liv och dess konsekvenser, behovet av att bara får vara man och tacksamheten till vår Herre när kärleken äntligen kommer in i hans liv. Tycker ni att det låter som Hank Jr och Toby Keith? Helt riktigt.

Musiken passar som hand i handske. Glöm flörtar med AOR och svårmodiga mollstämda singer/songwriters. Den här musiken är gjord för intimare, väl inrökta lokaler med sågspån på golvet och hönsnät framför scenen. Honky-Tonk, musiken som intellektuella tyckare älskar att hata men som jag bara älskar.

Etiketter: ,
juni 25, 2018

Brian Mallery “Keepin It Country”


“I’d Sure Like To Try’em On”, titeln på första spåret är en något uppkäftig replik på George Jones eviga fråga “Who’s Gonna Fill Their Shoes”. Brian Mallery har all rätt i världen att prova de berömda skorna och jag garanterar att de passar bra.

“I’m A Survivor” är en annan George Jones-låt som han borde kunna relatera till. En olycka som sånär hade kunnat ända hans liv och en karriär som inte vill lyfta till de höjder han förtjänar trots att han egentligen gjort allt rätt.

Hur låter det då? Ja, till skillnad från många andra sångare i den traditionella fåran är Brian Mallery mångsidig. Det är inte bara honky-tonk, sågspån på golvet och ett dj-kla håligång; inte heller bara eftertänksamma ballader; och han drar sig inte för att flörta om än aldrig så lite med sjuttiotalets countryrock.

Alltihop med stilsäkerhet, värdighet och värme. Visst kan man anstränga sig för att hitta likheter med andra sångare, men det är hans eget verk och det är bra nog.

Etiketter: ,
juni 21, 2018

Kim Carson “Enough Heart Left To Break”


”Don’t Fear The Twang”. Så lyder Kim Carsons valspråk och det märks redan i inledningen av första spåret att det inte är en läpparnas bekännelse utan blodigt allvar. Musik med väldigt lite av finstämd lyrik, men desto mer av sågspån, rök och alkohol. Musik som intellektuella som har gjort sig en bild av hur countrymusik ska vara älskar att hata.

Det är inte musik för arenor med sittande publik som räknas i tusental utan mest för de hårdaste honky-tonken “…from Luckenbach, Texas to the Florabama.” som det står i hennes presentation – dansande publik och ett dj-kla hålligång. Samt inte så sällan i mellaneuropa!

Alltsammans framförs med en klar och stark stämma, arrangerat på klassiskt vis och med klassisk instrumentering. En godbit för de som vill att country ska låta som förr.

Etiketter: ,
maj 22, 2018

John Prine “Tree of Forgiveness”


Två veckor tog det, men nu är det dags att mer i detalj förklara varför jag tycker mycket om John Prines senaste.

Han är en lysande singer/songwriter, en av de allra bästa av en generation som även omfattar bland andra Bob Dylan och Bruce Springsteen. Och han har levat drygt sjuttio år, det ger en hel material att skriva om. Han ser bakåt på ett händelserikt liv, men han räds inte att filosofera om döden och vad som kommer sen.

Han definierar på ett mycket bra sätt Americana, det i Sverige så misshandlade begrepp som har kommit att bli en ursäkt för de som vill vill lyssna på country, men som inte riktigt rörs erkänna det. Folklig amerikansk populärmusik av bästa märke, utan några gränser; som jag ser det ändå väldigt mycket country.

Svårare än så är det inte, plus att det är väldigt mycket en man och hans gitarr. Ibland är det allt som behövs.

Etiketter: ,
maj 18, 2018

Ashley McBryde “Girl Going Nowhere”


För drygt en vecka sen föll jag pladask för hennes singel och video “A Little Dive Bar In Dahlonega” och det jag skrev då gäller fortfarande.

Men varför? För det första är hon en poet i klass med de bästa kvinnorna från den fina perioden för c a 25 år sedan, Mary-Chapin Carpenter, Kathy Mattea, Gretchen Peters, med flera. Hon skildrar med bravur livet som det ter sid för en kvinna i trettioåren i de där delstaterna i mellersta USA som man knappt minns namnen på.

Musikaliskt rör hon sig över hela kartan. En hel del fina ballader, men ännu mer av countryfierad heartland rock. Något som funkar bra och är trovärdigt efter som det är något som hon vill själv och ingen marknadsföringsploj.

Etiketter: ,
maj 16, 2018

Willie Nelson “Last Man Standing”


“Last Man Standing”, ja kanske det. Nu när Merle Haggard, Ray Price, Waylon Jennings, med flera har flyttat vidare börjar det säkert kännas ensamt. Men även om det tunnar i leden som finns det de som tar vid och Willie har aldrig hörts klaga över de nya artisterna utan hittat nya att samarbeta med.

För mig är “Last Man Standing” ett välkommet tillskott i den svit som började med “Heroes” 2012 och som fick mig som inte var med på sjuttiotalet att upptäcka och uppskatta Willie bortom det gammelmansknarriga och de bisarra temaalbumen. Som fick mig att se fram emot hans nästa album.

Om “Gods Problem Child” innehöll en del kvalfyllda funderingar om återstoden av livet så är det nästan tvärt om med “Last Man Standing”. Nu är det livat värre och Willie tänker göra det bästa av tiden han har kvar till tonerna av Honky-Tonk och Western Swing. Inspelat i ett rasande tempo som få yngre artister klarar.

Etiketter: ,
maj 5, 2018

Beth Nielsen Chapman ”Heart of Glass”


Är detta country – njae? Är detta bra musik – oja! Har det någon betydelse?

Ibland har det faktiskt inte det och det just det intrycket jag får av ”Heart of Glass”. Beth Nielsen Chapman levererar elva stämningsfulla berättelser och lämnar till lyssnaren att i sin fantasi placera dem i en bestämd genre.

Detta är singer/songwriter när det begreppet som passar som bäst, alltså musik som flyter runt i gränslandet mellan folk, pop och country. En låtskrivare som har något att säga och gör det så att man lyssnar, med behaglig stämma och sparsmakade arrangemang.

Musik att svepas med av och drömma till.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: