Om singeln ”Dirt Road Anthem” har jag skrivit: ”Modernt, men väldigt mycket country”. Det gäller utan tvekan hela albumet ”My Kinda Party”. En del traditionalister rynkar givetvis på pannan åt att den här sortens musik, med en del pop- och rockinfluenser, har varit en del av countrymusikens verklighet i närmare tjugo år och numera kan sägas vara en del av begreppet traditionell country.
Han tillhör kanske inte det absoluta toppskiktet som sångare, och han kunde varit flitigare som låtskrivare. Men han använder sina resurser väl och han har en god förmåga att välja rätt låtar. Det är bara att ta en titt på Bilboards countrylista det senaste året för att se bevis på att han har hittat rätt.
Elgitarrerna gör ett hårt arbete på den här plattan. Det doftar Eagles och 70-talets progressiva countryrock om många spår, samtidigt som countryidentiteten är tydlig. Åtminstone om man lyssnar utan skygglappar.
Det är lätt att sitta på den här sidan av Atlanten och säga vad som är bra country och inte. Med vilken rätt, egentligen? Vi lever vare sig i den amerikanska vardagen eller musikindustrins stenhårda verklighet. Världar som jag tycker att Jason Aldean skildrar med trovärdighet.
Om country 