Archive for ‘Uncategorized’

maj 8, 2020

Whitney Rose ”We Still Go To Rodeos”


På ”We Still Go To Rodeos” lämnar Whitney Rose bekvämlighetszonen, inte sin egen men en stor del av fansens. Hennes tidigare så stilsäkra Honky-Tonk har polerats och fått influenser från pop- och rock från 60-talet och lite längre fram. Men det är inte frågan om ett retroalbum, eller en ängslig marknadsanpassning. Hon gör det för att hon vill, och resultatet blir bra. Texterna är stenhårt förankrade i countrytraditionen.

För om inte hjärtat hade varit med hade den aktuella skivan knappast innehållit verk som, ”Just Circumstance” med mycket stark text om hur det slutar när småkriminalitet och oönskad graviditet ställer till det; ”In A Rut”, en tillbakablick på 80-talets cowpunk; och ”Through The Cracks”, bra country i genrens mittfåra såhär i början av 2020-talet.

Kanske inte en skiva för alla, men för mig.

maj 6, 2020

Jack Grelle ”If Not Forever”


Man lär sig inte så mycket av att sitta stilla på samma plats, oemottaglig för nya intryck. Jack Grelle har därför tillbringat en stor del av sitt vuxna liv på resande fot, samlat på upplevelser och tonsatt dem till country, folk och rock. Eftersom han inte är riktigt bekväm med hur country av idag förväntas låta drar han iväg ganska långt åt olika håll.

För mig är ”If Not Forever” en resa tillbaka till åttiotalet, när jag vilsen var på väg mot countrymusiken trots kompisars försök att styra mig ”rätt”. Musiken som jag hittade på vägen och tog till mig. Musik som erinrar om Zimmerman, The Byrds och inte så lite New Wave.

Lyssningstips: ”Loss Of Repetition”, ”Mess Of Love” och ”Good Enough To Know”.

maj 3, 2020

James Carothers ”Songs & Stories”


Han är underbart otidsenlig. För de som vill att country alltid ska låta på ett visst sätt en bekräftelse på när den var bäst, liksom för de som måste gömma sig bakom etiketten Americana för att våga lyssna på traditionell country. För mig ett eko från åren när genren blev min.

”Songs & Stories” består av just tolv sånger och historier från ett ganska vanligt liv. En del gammalt, en del nytt från hans egen penna, men allt med själ och hjärta. Både livets glädjeämnen och det som smärtar; minimalt med öl och pickuper och inga nakenbad. Han sjunger om det som anstår en familjeförsörjare på drygt trettio år.

Bästa låtar på den här skivan är ”I Know To Many Women At This Bar”, ”Lefty Songs” och ”Pawpaws Little Truck”. Fast för min del saknas spår som jag hoppar över.

april 29, 2020

Miss Tess ”The Moon Is An Ashtray”


Om ”Baby We All Know” var mer tydligt inriktad på det som kallas för Americana, med tyngdpunkten på country m/ä och rockabilly är ”The Moon Is An Ashtray” mer allmänt retroinriktad. Tyngdpunkten har förskjutits åt jazz, blues och swing.

För att vara ärlig, jag gillar den här skivan, men det är inte helt lätt att hitta något som är av strikt countryintresse. Tidsresorna till 50- respektive 70-talen, ”I Want To Be A Cowboy” och ”If You Don’t Know How To Love Me” fungerar i det avseendet bäst.

Till sist, ska det vara retro så ska det. Instrument så väl som övrig utrustning är av äldre modell. Då blir det bra, när man vet vad man gör.

april 28, 2020

Ronnie Dunn ”Re-Dunn”


Redan den fyndiga titeln avslöjar att det är frågan om ett coveralbum, men inte vilket som helst utan en samling av låtar som har gjort Ronnie Dunn till den han är. Det är inte ett renodlat countryalbum, utan det innehåller också en del klassisk rock och en gnutta soul.

En del countrypuritaner kanske rynkar på näsan, men jag ser ”Re-Dunn” som ett antal nedslag på vandringsvägen. I min värld är målet, slutresultatet viktigare än vägen dit. Jag har därför inga problem med att framförda av George Strait, Tom T. Hall och Hank Williams får samsas med dito av Tom Petty, Eric Clapton och The Eagles.

Hjärtat är med hela tiden, men när jag lyssnar med countryöronen inkopplade är det inledande Amarillo By Morning och I Can’t Help It If I’m Still In Love With You som känns bäst. Därmed är det fastställt att klassificeringen country är riktig.

februari 10, 2020

Johan Berggren ”Lilyhamericana”


Det är lätt att gå i försvarsställning när man får höra talas om en ny skandinavisk country/americana-artist, i synnerhet om de framför sina verk på modersmålet. Låter det som i det stora landet i väster, som deras trogna fans vill att det ska låta, eller på ett sätt som jag kan ta till mig?

Av denna anledning dröjde det väl länge innan jag gav norrmannen Johan Berggren en chans. Debut på engelska 2018, och nu dags för första skivan på modersmålet. En tvåmånaders retreat i Tennessee resulterade i nio låtar som väl hemma Oslo förvandlades till ”Lilyhamericana”.

Det är absolut inte ett verk som fungerar som lättare bakgrundsmusik, men ett som både kräver och ger mycket mer. Tänk Kris Kristofferson så hamnar ni rätt stilmässigt; nio berättelser om hur det är att vara ”en analog man i en digital värld”, ett underbart citat från ”Hjerter som aldrig brant”.

Blott tjugosex år gammal tror jag att Johan har sina flesta lyssnare bland oss medelålders som har levt och lyssnat på musik ett tag. Som gärna vänder oss till americanapoeter för att få en förklaring till varför världen ser ut som den gör.

februari 7, 2020

Various Artists High Cotton: The songs of Alabama


Att kommentera den här skivan har sina sidor. För det första har den några år på nacken, närmare bestämt nästan sju. Men det kan man bortse från när denna publikation nyligen skrev om Alabama.

För det andra har åtminstone jag en avvaktande inställning till samlingar, hyllningar och coveralbum. Det räcker bra med all ny originalmusik.

För det tredje domineras skivan av artister som brukar benämnas alternativa. Dylika brukar ha svårt för artister som klarar av balansgången mellan vad marknaden och traditionerna kräver.

Men det funkar i huvudsak bra och jag år ett nytt perspektiv på gamla favoriter. Old Crow Medicine Show gör Bluegrass av Dixieland Delight och det blir riktigt bra; Texas Bluegrass Massacre detsamma med Lady Down on Love; En bluesig version av High Cotton framförd av T. Hardy Morris gör att man känner att man är med under någons svunna ungdomsår.

Funkar bra för alt-country fans som vill öppna sina sinnen, på samma sätt som de medverkande gjorde.

februari 5, 2020

Cody Jinks ”After The Fire”, ”The Wanting”


Som den outlaw han anses vara var Cody Jinks väg till countrymusiken både lång och krokig, från Trash Metal med James Hetfield som förebild. Nu är han framme, nu är han hemma. Frågar ni mig så har han mer gemensamt med Merle Haggard och hans historieberättande än outlawrörelsen. Han berör i alla fall mig väldigt mycket. Och ska man räknas som outlaw ska man väl bryta några regler? Cody Jinks följer de regler som tyvärr har gått förlorade i mycken countrymusik, med värme och empati ger han en röst åt de som lever på marginalerna av det moderna samhället.

”After The Fire” är lite av en ABC-bok som beskriver hur det var när country var country. När stjärnorna hette Willie och Waylon, Jones och Haggard. Och när det spelades med full instrumentering både på scen och i studio. Steel och fiddle och en dansant rytm från trummorna. Honky Tonk och till och med en flört med Western Swing.

”The Wanting” känns mera som hans uppgörelse med demoner som har plågat honom. En skiva där lyriken är i första rummet och som inte innehåller så många pekpinnar riktade mot den moderna countrymusikens formspråk. Det behövs inte när låtarna talar för sig själva.

Varför inte ge ut dessa som en dubbel-LP? Kanske är det inte svårare än att han på ytterligare ett sätt valde att gå sin egen väg?

november 11, 2019

Dylan Scott ”An Old Memory”


Den här Ep:n låter sig svårligen recenseras eller kommenteras. För hur gör man det när den egentlige huvudpersonen är en sedan länge avliden singer/songwriter; Keith Whitley, en de som har definierat countrymusiken som den låter idag?

Det finns ingen anledning att tro att Dylan Scotts kärlek till Keith Whitleys musik inte är äkta. Att han var sex år när han fascinerades av KW:s röst via ett kassettband i sin pappas pickup är säkert alldeles sant, liksom att han i tonåren blev tillsagd att låta som sig själv i stället för KW. Alldeles sant och väl dokumenterat är att Dylan Scott när han lät som sig själv var tillräckligt bra för att redan som tonåring få ett kontrakt med en manager och senare med Curb.

Dylan Scott har ett betydligt lägre röstläge än Keith Whitley, men det bidrar bara till trovärdigheten. Det gör även det faktum att musiker som spelade på KW:s skivor medverkar; Mac McAnally, Eddie Bayers och Carl Jackson, samt på sista spåret ”Tell Lorrie I Love Her” Lorrie Morgan. Jag hade gärna sett att min favorit ”’til A Tear Becomes A Rose” på den här EP:n, men vilken låt skulle i så fall ha fått stå åt sidan?

Eddie Beyers sa något väldigt klokt om ”An Old Memory”: ”Jag har sett många unga artister göra en hyllning till sina förebilder, men aldrig sett någon göra ett så bra jobb som Dylan.”

november 7, 2019

Tyler Childers ”Country Squire”


Tyler berättar historier från ett hårt liv, äkta historier som kanske inte alltid är något för de med känsliga öron, men för resten av oss. Folkmusik för 2010-talet, för de som hellre kallar den det än country eller americana. När den är som allra bäst, som i ”House Fire” är det nästan så att man ser en eld brinna och känner lukten av hemkokt alkohol.

Han är en poet och en profet, som berättar om det bortglömda USA bland de rökiga bergen; om kolgruvorna som en källa till liv och en orsak till för tidig död; om den ständiga kampen mot missbruk och vägen till ett bättre liv.

Men det ska bli musik av det också, och det blev det. På två dagar närmare bestämt. Hans röst är perfekt för den moderna folkmusiken och han rör sig smidigt mellan Bluegrass, folk, mainstreamcountry och rentav aningen blues och rhythm & blues.

Ingen cowboyhatt, men 100 % countrymusik som tränger in i själen. Bra jobbat!

%d bloggare gillar detta: