Archive for ‘Uncategorized’

februari 10, 2020

Johan Berggren "Lilyhamericana"


Det är lätt att gå i försvarsställning när man får höra talas om en ny skandinavisk country/americana-artist, i synnerhet om de framför sina verk på modersmålet. Låter det som i det stora landet i väster, som deras trogna fans vill att det ska låta, eller på ett sätt som jag kan ta till mig?

Av denna anledning dröjde det väl länge innan jag gav norrmannen Johan Berggren en chans. Debut på engelska 2018, och nu dags för första skivan på modersmålet. En tvåmånaders retreat i Tennessee resulterade i nio låtar som väl hemma Oslo förvandlades till ”Lilyhamericana”.

Det är absolut inte ett verk som fungerar som lättare bakgrundsmusik, men ett som både kräver och ger mycket mer. Tänk Kris Kristofferson så hamnar ni rätt stilmässigt; nio berättelser om hur det är att vara ”en analog man i en digital värld”, ett underbart citat från ”Hjerter som aldrig brant”.

Blott tjugosex år gammal tror jag att Johan har sina flesta lyssnare bland oss medelålders som har levt och lyssnat på musik ett tag. Som gärna vänder oss till americanapoeter för att få en förklaring till varför världen ser ut som den gör.

februari 7, 2020

Various Artists High Cotton: The songs of Alabama


Att kommentera den här skivan har sina sidor. För det första har den några år på nacken, närmare bestämt nästan sju. Men det kan man bortse från när denna publikation nyligen skrev om Alabama.

För det andra har åtminstone jag en avvaktande inställning till samlingar, hyllningar och coveralbum. Det räcker bra med all ny originalmusik.

För det tredje domineras skivan av artister som brukar benämnas alternativa. Dylika brukar ha svårt för artister som klarar av balansgången mellan vad marknaden och traditionerna kräver.

Men det funkar i huvudsak bra och jag år ett nytt perspektiv på gamla favoriter. Old Crow Medicine Show gör Bluegrass av Dixieland Delight och det blir riktigt bra; Texas Bluegrass Massacre detsamma med Lady Down on Love; En bluesig version av High Cotton framförd av T. Hardy Morris gör att man känner att man är med under någons svunna ungdomsår.

Funkar bra för alt-country fans som vill öppna sina sinnen, på samma sätt som de medverkande gjorde.

februari 5, 2020

Cody Jinks ”After The Fire”, ”The Wanting”


Som den outlaw han anses vara var Cody Jinks väg till countrymusiken både lång och krokig, från Trash Metal med James Hetfield som förebild. Nu är han framme, nu är han hemma. Frågar ni mig så har han mer gemensamt med Merle Haggard och hans historieberättande än outlawrörelsen. Han berör i alla fall mig väldigt mycket. Och ska man räknas som outlaw ska man väl bryta några regler? Cody Jinks följer de regler som tyvärr har gått förlorade i mycken countrymusik, med värme och empati ger han en röst åt de som lever på marginalerna av det moderna samhället.

”After The Fire” är lite av en ABC-bok som beskriver hur det var när country var country. När stjärnorna hette Willie och Waylon, Jones och Haggard. Och när det spelades med full instrumentering både på scen och i studio. Steel och fiddle och en dansant rytm från trummorna. Honky Tonk och till och med en flört med Western Swing.

”The Wanting” känns mera som hans uppgörelse med demoner som har plågat honom. En skiva där lyriken är i första rummet och som inte innehåller så många pekpinnar riktade mot den moderna countrymusikens formspråk. Det behövs inte när låtarna talar för sig själva.

Varför inte ge ut dessa som en dubbel-LP? Kanske är det inte svårare än att han på ytterligare ett sätt valde att gå sin egen väg?

november 11, 2019

Dylan Scott ”An Old Memory”


Den här Ep:n låter sig svårligen recenseras eller kommenteras. För hur gör man det när den egentlige huvudpersonen är en sedan länge avliden singer/songwriter; Keith Whitley, en de som har definierat countrymusiken som den låter idag?

Det finns ingen anledning att tro att Dylan Scotts kärlek till Keith Whitleys musik inte är äkta. Att han var sex år när han fascinerades av KW:s röst via ett kassettband i sin pappas pickup är säkert alldeles sant, liksom att han i tonåren blev tillsagd att låta som sig själv i stället för KW. Alldeles sant och väl dokumenterat är att Dylan Scott när han lät som sig själv var tillräckligt bra för att redan som tonåring få ett kontrakt med en manager och senare med Curb.

Dylan Scott har ett betydligt lägre röstläge än Keith Whitley, men det bidrar bara till trovärdigheten. Det gör även det faktum att musiker som spelade på KW:s skivor medverkar; Mac McAnally, Eddie Bayers och Carl Jackson, samt på sista spåret ”Tell Lorrie I Love Her” Lorrie Morgan. Jag hade gärna sett att min favorit ”’til A Tear Becomes A Rose” på den här EP:n, men vilken låt skulle i så fall ha fått stå åt sidan?

Eddie Beyers sa något väldigt klokt om ”An Old Memory”: ”Jag har sett många unga artister göra en hyllning till sina förebilder, men aldrig sett någon göra ett så bra jobb som Dylan.”

november 7, 2019

Tyler Childers ”Country Squire”


Tyler berättar historier från ett hårt liv, äkta historier som kanske inte alltid är något för de med känsliga öron, men för resten av oss. Folkmusik för 2010-talet, för de som hellre kallar den det än country eller americana. När den är som allra bäst, som i ”House Fire” är det nästan så att man ser en eld brinna och känner lukten av hemkokt alkohol.

Han är en poet och en profet, som berättar om det bortglömda USA bland de rökiga bergen; om kolgruvorna som en källa till liv och en orsak till för tidig död; om den ständiga kampen mot missbruk och vägen till ett bättre liv.

Men det ska bli musik av det också, och det blev det. På två dagar närmare bestämt. Hans röst är perfekt för den moderna folkmusiken och han rör sig smidigt mellan Bluegrass, folk, mainstreamcountry och rentav aningen blues och rhythm & blues.

Ingen cowboyhatt, men 100 % countrymusik som tränger in i själen. Bra jobbat!

november 6, 2019

Bruce Robison & Kelly W Robison ”Beautiful Lie”


Ibland sker det som är stort i det tysta. Utan att ha de stora strålkastarna på sig har Bruce Robison och Kelly Willis turnerat i en van som hålls ihop med silvertejp, startat ett eget skivbolag samt skapat ett mycket fint stycke musik. Country/Americana för en fullvuxen utan de mest infantila countryklichéerna, och också det tillkämpat intellektuella uttryckssättet som plågar en del musik i den här genren. I stället varma skildringar av livet för ett lyckligt medelålders par, samt träffsäkra iakttagelser av omgivningen.

Ja, jag vet att det finns ett knippe covers på den här skivan, men de görs till deras egna och genomgår samma varsamma analoga behandling som resten av materialet. Eller som Bruce säger på omslaget: ”Alla låtar inspelade på analogt band utan digitala busstreck”. Är det bra från början blir det ännu bättre så.

När allt detta är sagt så är det ”If I Had A Rose” och ”Brand New Me” som dröjer sig kvar. Mörka historier om än ljust förpackade. I bjärt kontrast till dessa, och också mycket bra, står ”One Dime At A Time”. Texascountry som den låter när den ska dansas till.

november 5, 2019

Jon Pardi ”Heartache Medication”


För att uttrycka det så kort som möjligt: Jon Pardi är en värdig arvtagare till George Strait och alla mina 90-tals favoriter. Jag tror fortfarande på traditionell countrymusik och cirkeln är verkligen obruten.

Lite mer detaljerat så är Jon Pardi 100% country. Inte som genren lät på far eller farfars tid. Ja kanske inte ens på min tid i början av nittiotalet. Men exakt som den låter idag, efter år av normal utveckling och krass marknadsanpassning.

Nog för att jag har en ganska generös tolkning av vad som är country eller inte, men det finns en gräns, den är skarp. Och vid den vaktar Jon Pardi. Räkna inte med något som erinrar om hip-hop eller EDM från honom. Aldrig.

Det är lätt att säga att han är country för att arrangemangen innehåller steel och fiddle eller för att törs sjunga om fylla och brustna hjärtan. Sådana artister går det tretton av på dussinet, och de blir aldrig något. Men Jon har gjort avtryck på hitlistorna och spelar för en talrik publik.

Titellåten, Nobody Leaves A Girl Like That och Just Like Old Times lämnade ett omedelbart avtryck på mig. Låtar som får mig att drömma mig tillbaka till nittiotalet och kanske någon gång i framtiden en fjärde resa till Nashville.

augusti 7, 2019

Chad Richard ”Worthy Cause”


Lever man sitt liv i närheten av Sabine River är det inte så konstigt om inspireras man musikaliskt av både Texas och Louisiana; om cajun, swing, country, blues och soul ingår i lagom proportioner i ens musikaliska bakgrund.

Av den anledningen är det svårt att placera Chad Richard i ett bestämt fack musikaliskt, så svårt att jag använder beteckningen Americana inte som en kliché utanför att det är det enda som fungerar.

Han har levt, han har ett gott minne och han kan berätta. I egenskap av medelålders man har han också passerat stadiet där lyriken byggs runt nakenbad och öl. Han har gift, skiljt sig och blivit ensamstående pappa, och det känns som att det är just det sista som har påverkat honom mest.

”Worthy Case” är en lågbudgetproduktion. Det märks och det är till fördel. Det har helt enkelt inte funnits vilja eller budget att förvränga hans röst och berättelser. Eller dränka dem med onödiga pålägg.  

augusti 3, 2019

John Andersson ”40 Years & Still Swingin’”


När man ska göra ett bokslut över sin karriär går det i princip att göra på två sätt. Antingen ger man ute sin femtioelfte greatest hits-skiva, pliktskyldigast spetsad med några tidigare outgivna låtar. Eller också gör man som John Andersson, tar ett rejält tag i minnet och spelat in hela rasket igen med tillägg av några låtar. Om detta tillvägagångssätt beror på att John Anderson är en av de artister som drabbades av den famösa branden på Universal låter jag vara osagt.

John Anderson har levt större delen av sitt artistiska liv utanför det egentliga rampljuset, med relativt få topphits, samtidigt som han åtnjutit den största respekt både av kollegor och av lyssnare som verkligen bryr sig. Kanske är det därför han orkar hålla igång utan några tecken på att bromsa in. Enligt honom själv kom dessa skivor sent, men de var svåra att passa in i livspusslet.

Jag har uppskattat att få lyssna till nya versioner av I’m Just An Old Chunk Of Coal, She Just Started Liking Cheating Songs, Wish I Could’ve Been There och Seminole Wind.

juli 30, 2019

Chuck Mead ”Close to Home”


Den här skivan får mig att längta hem till mitt andliga hem i Nashville och strövtågen mellan det som populärt benämns som turistfällor på Broadway. Trånga lokaler med musik som inte alltid är tekniskt perfekt, men alltid har en massa hjärta och värme.

Det är alltså frågan om country med stort C, om än med lite rockiga undertoner. Musik som av någon anledning benämns Americana eller alternativ av de som räds C-ordet ska lyssna.

Ytterligare influenser går att finna i karibiska tongångar, gospel och New Wave som den lät när den var ny. Låter det rörigt? Ingen fara, Chuck Mead har hjärtat i countrymusiken, även om han gillar att experimentera.

En bra nostalgisk skiva. Som i 90-talsnostalgi.

%d bloggare gillar detta: