Posts tagged ‘Om skribenten’

april 6, 2017

Life In The Fast Lane


En passande låt när livet är som det är för mig just nu. Efter drygt åtta år av arbetslöshet kommer jag från och med måndag att ha jobb i minst ett år.

Ett mycket speciellt jobb blir det, i ett långsamt tempo, men just nu lever jag i omkörningsfilen för att hinna med allt det som jag inte kommer att göra på dagtid i nästa vecka.

september 27, 2016

Musikens helande kraft


Dolly får följa med mig på magnetröntgen idag. Thank God for the radio and the cd-player.

september 11, 2016

Livet går vidare


Jag hoppas att detta blir det sista som är off topic på ett bra tag. Det är min bättre hälfts ord om hur våra senaste månader har varit:

Jag har funderat länge på hur jag skall göra, men nu när Jonas berättat helt öppet, jag kan ju berätta min del av samma historia:

Jonas hade lunginflammation i april men blev inte riktigt bra efter det. Det verkade vara paniksyndrom, han fick antidepressiv (!) medicin för det och jag misstänkte ev början av utbrändhet… Han blev sämre och sämre, och fick mer o mer antidepressiv medicin. Flera gånger när han fick panik sa han efter anfallen gått över att han "hade tryck över bröstet och fick ingen luft". Han hostade nästan konstant och sprang omkring som en orolig ande på nätterna då han hade "myrkryp" i benen och inte kunde koppla av. Han slutade äta – maten smakade honom inte – och han blev väldigt olik sig. Han var avtrubbad, hängde inte med, satt och somnade mitt i ett viktigt samtal osv Dessutom orkade han ingenting. Kunde knappt gå från sängen till toaletten (5 m?) utan att stanna och vila. Allt detta ackompanjerat av ett antal besök på vårdcentral och på akuten. Till sist fick han tid till lungröntgen – jag var livrädd för kol eller cancer pga all hosta – men de hittade i princip ingenting. Slutligen, vid ännu ett akutbesök på vårdcentralen konstaterades istället förmodad mild hjärtsvikt (av en helt annan, ung läkare) och J fick vattendrivande, blodtryckssänkande och ngn hjärtmedicin och blev bättre på några timmar. Några dagar senare hade han tid hos en kardiolog som gjorde ultraljud på hjärtat och då kom den riktiga diagnosen: Svår hjärtsvikt orsakad av en förstorad hjärtmuskel, i sin tur beroende på hjärtmuskelinflammation under lunginflammationen i april. Helt plötsligt var det en mycket värre sjukdom, men samtidigt mycket lättare att behandla. "Allvarligt, men inte livshotande" sa de.

Det visade sig ochså att den antidepressiva medicinen gjorde allting värre och orsakade att hjärtat blev mycket sämre samtidigt som den gav rejäla förgiftningssymptom. Han kunde m a o dött av feldiagnosen och framför allt av fel medicin! Det var en hemsk tid att se sin älskade bli sämre och sämre, att stå bredvid utan att kunna göra något. Det var ju min kärlek som tynade bort, min älskade, min framtid, mitt liv, mitt allt som dog lite mer varje dag framför mina ögon. Den riktiga diagnosen blev en chock, samtidigt som en enorm vrede fyllde mig efter allt sölande inom vården, bristen på provtagning, tiden som förflöt mellan undersökning o besked, nonchalansen hos vissa vårdanställda mm, mm.

Summa summarum: Han mår mycket bättre nu och orkar mycket mer, samt har börjat vänja sig vid att leva med att äta en massa mediciner varje dag. Jag har börjat vänja mig vid att han kanske inte har tuppat av utan bara sover lugnt, att JAG bär/lyfter/hämtar saker eftersom han inte får anstränga sig alls och att jag får försöka anpassa mig till att han är sjuk, även om det är under kontroll. Han/Vi går på hjärtsviktsmottagningen där vi blivit bemötta på ett fantastiskt sätt och där får vi råd o tips och han blir ordentligt undersökt varje gång. Vi har t o m kunnat gå på några konserter nu i slutet av sommaren vilket lyft betyget för denna årstid något. Men det känns fortfarande overkligt.

Jag grinade när jag läste upp denna text för Jonas och det är otroligt jobbigt att tänka på den svåraste tiden i sjukdomsförloppet. Det är fortfarande så det knyter sig inombords emellanåt när jag tänker på vad som verkligen hände i somras, MEN kan denna historia hjälpa någon att orka ifrågasätta en given diagnos som verkar felaktig och därigenom få rätt diagnos, då är den värd att berättas. Det kan gälla livet!//Catrin.

Ett sådant helvete klarar man sig inte ur ensam, men har haft den största Hjälparen på vår sida. Han som familjen Stutzman sjunger om här:

april 20, 2016

Den första dagen i resten av mitt liv


Lite av ett ödets ironi är det att jag bara några dagar efter att Merle Haggard lämnade jordelivet skulle diagnostiseras med samma sjukdom, drygt tjugofem år yngre och med bättre chanser att klara mig. En tiodagars penicillinkur, “bara”, och sen återstår bara konvalescensen.

Jag har varit så trött att jag nätt och jämnt har orkat lyssna på musik, än mindre skriva om den. Och jag pratar inte bara om de senaste veckorna, utan sen månadsskiftet januari/februari. Men livet och min energinivå ökar dag för dag från nära nog noll till hittills oanade nivåer, även om det kommer att ta ett tag.

september 1, 2012

Daryle Singletary–Aint It The Truth


Vid sidan om George Jones “Who’s Gonna Fill Their Shoes” den kanske viktigaste låten inom hela genren. Även denna omöjlig att lyssna till utan att få tårar i ögonen:

Etiketter: ,
augusti 28, 2012

Aaron Tippin–You’ve Got To Stand For Something


Jag har försökt att leva efter de här orden sen jag blev vuxen. Det har kostat mig mycket, och frågan är om det har varit värt det, men jag hoppas att jag blir en vinnare till sist.

Etiketter: , ,
augusti 8, 2012

Ett uppror?


Tänkvärt

Nu jäser det bland svenska country- (och andra) musiker. Bilden säger det mesta i humoristisk ton – man kan aldrig tjäna något på att spela gratis. Inte på festivaler, inte på restauranger, ingen annan stans.

Etiketter: , ,
juli 24, 2012

Jamie Meyer “Dance The Night Away”


I väntan på bild(er) från konserten med Robbie Fulks, en video:

Riktigt begåvad countrypop med ett stänk av västkust. Gillar det väldigt mycket. Läs gärna min artikel Att tillhöra en grupp.

Etiketter: , ,
juli 16, 2012

Toby Keith–How Do You Like Me Now


Nu är det dags att bli lite personlig. Videon handlar om en tragikomisk kärlekshistoria – men för mig har låten större betydelse än så. Som barn och tonåring var jag en särling som var utanför, utan att var direkt mobbad. De som hade samma inriktning på gymnasiestudierna tyckte att jag var en konstig prick på grund av mina intressen och vise versa.

Även om jag för närvarande är utan civilt arbete så var det efter åtskilliga år i yrkeslivet (och som krönikör i ginzakatalogen) som jag fick min upprättelse. DEn här videon tillägnar jag dem som var på min sida på vägen fram.

Etiketter: , ,
juni 10, 2012

Tänkvärt från en som har rätt att tycka


536535_4011731817122_1077792291_n

Jag tycker att Vince Gills uttalande talar för sig själv. Visst är det märkligt att priset på musik har sjunkit drastiskt de senaste decennierna, och samtidigt som folk i allmänhet har fått det bättre så är de inte beredda att betala vad musiken kostar. Tänk på att exempelvis Jimmie Rodgers var megastjärna under en tid då många knappt hade mat för dagen.

Klarar musik sig inte längre i konkurrens med andra sorters förströelse och vad kan vi göra åt det?

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: