Posts tagged ‘Musik. Album’

oktober 7, 2015

En mästerlig duett


Dolly och Porter har gjort fler duetter än vad de flesta orkar räkna till. Detta är en mindre känd och tillika en av mina favoriter.

Etiketter:
september 28, 2015

Kikki Danielsson “Postcard From A Painted Lady”


Allt jag skrev om singeln gäller och lite till:

Jag kan inte påstå att jag var säker på det, men jag hoppades att Kikki till slut skulle göra detta album. Ett helgjutet modernt countryalbum, med respekt för det som varit, fina melodier och texter som berör. Det bästa svenska countryalbumet på många år, och dessutom ett står sig bra i konkurrensen med de amerikanska.

Har Kikki “kommit ut” musikaliskt – nej, det är lätt att glömma att hon hade en countrykarriär på gång efter “Midnight Sunshine”. Men livet kom emellan, det liv som vi ibland har fått läsa om i sensationspressen och en karriär som tog henne till dansbands- och schlagervärlden.

Ett liv som jag hoppas på att hon är beredd att berätta om ur sitt perspektiv, om och om igen.

Och om ni inte har fattat det än, så är detta material till en grammis eller något ännu finare.

Etiketter:
september 22, 2015

Amazing Rhythm Aces “Burning the Ballroom Down”


Året var väl 1984, ungefär. En kompis från gymnasietiden gjorde allt desperatare försök att uppfostra mig musikaliskt.

Allehanda musik passerade mina öron utan att lämna avtryck efter sig. Oftast benämndes musiken “countryrock”, oavsett hur det lät, ty mitt gryende countryintresse skulle kvävas i sin linda. Någon enstaka gång fick musiken mig att känna något, som denna utmärkta skiva som jag senare fick köpa för tjugo kronor.

Country och bluegrass i generösa doser, blandat med lite blues och soul; Americana långt före begreppet uppfanns. Musik som fick mig att lyssna och njuta utan en tanke på gränser mellan genrer. Det gör den fortfarande drygt trettio år sedan när jag hittade den i vinylsamling

Etiketter:
september 7, 2015

Det var då: Randy Scruggs “Crown of Jewel”


Det var inte denna skiva som startade mitt musikintresse, men den är en av de som har satt fart på det och en av de få som jag gav betyget fem på den tiden som jag brydde mig om sånt. Vidare också en av de skivor som fick mig att drömma om Nashville, trots att flygbiljetterna till min första resa dit redan var betalda när den släpptes i Sverige.

För att göra en lång historia kort så är den här skivan också ett slående bevis för hur bra det kan bli när en äkta speleman och låtskrivare får göra som han vill med ett stort bolags resurser i ryggen. Låtar som fortfarande håller är: Soldiers Joy (tillsammans med Vince Gill), City of New Orleans (tillsammans med John Prine), Wildwood Flower (tillsammans med Emmylou Harris och Iris DeMent) och Lonesome Ruben (tillsammans med Earl Scruggs och Jerry Douglas).

Det kanske trots allt var bättre för, åtminstone ibland!

Etiketter:
september 1, 2015

Hidden Treasures–Songwriters From Home


Man brukade kalla dem folksångare, protestsångare och mycket annat. 1965 lanserades begreppet “singer  songwriter” i samband med utgivningen av “The Singer Songwriter Project” på Electra och när Jackson Browne, James Taylor med flera började höras var det ett etablerat begrepp om än inte utbrett bland en bredare allmänhet.

Alltså pratar vi om ett halvsekel gammalt begrepp, inte någon nymodighet lanserad en bit in på 2000-talet av svartklädda svårmodiga ynglar var liv knappast hunnit börja. Den här skivan är en hyllning till alla som de senaste femtio åren har levat och kunna tonsätta sina erfarenheter.

Bob Cheevers, Keith Miles, Barry Ollman, Greg Copeland torde vara bland de bästa låtskrivare som ni aldrig hört talas om. Män vars låtar hade kunnat vara hits inom vilken genre som helst, om det inte hade varit penningpungen som styr.

Det här är en skiva som man lyssnar på från början till slut, många gånger och i rad, för det finns alltid något nytt att upptäcka. Men om jag ska peka ut en enda låt, som dessutom tveklöst är av countryintresse så måste det bli Barry Ollmans fina vals “The World Is Your Apple”. Textrader som “… the world is your apple, sharpen a blade and peel it…” och “… the easiest way to find love is to go out and make it…” är genialiska.

Etiketter:
augusti 21, 2015

Eilen Jewell “Sundown Over Ghost Town”


Eilen Jewell är inte country – mainstream eller alternativ – och jag vägrar att kalla henne singer/songwriter, detta krystade begrepp som ofta används som en ursäkt för att inte lyckas bli hörd. Hon är däremot en fin poet som passar i vilken genre som helst, hon sjunger för mig i gryningen och jag lyssnar.

Hon lever nog ett bra liv nu, sen förra albumet har hon hunnit med att flytta hem och bli mamma, och det märks. Hon berättar om livet som det är ur småstadsperspektiv. Om städer där Gud och Satan för en ojämn kamp (“… seven bars and one church…”), hon använder sin musik som en helande kraft i skuggan av en en skolskjutning och hon ser ser på sig själv i något som känns som en vaggvisa till dottern ( i "Songbird").

Det är värt att notera att Eilens musik aldrig står stilla som det ibland tenderar att göra när det är mycket som ska berättas. Hon behärskar många stilar och ibland svänger det skönt; Country, toner från landet söder om gränsen, rockabilly och till och med lite jazz.

Etiketter:
augusti 19, 2015

Daniel Romano “If I’ve Only One Time Askin’”


Daniel Romano är en multikonstnär; han behärskar läderarbeten, grafisk design och det som är ämnet för denna recension, musik.

Av andra skribenter har han betecknats som traditionalist, och visst har hans musik rötter en och annan generation bakåt och heter Hank Williams, Merle Haggard och Buck Owens. Fast inte direkt, utan filtrerade genom idéer från en yngling från Georgia som levde på pengar från sin morfars fruktodlingar.

Daniel Romano är en stylist med ett brett register. På inledande “I’m Gonna Teach You” framstår han som en slipad crooner om än med något sprucken röst, och när han ger sig på klassisk honky-tonk är det med ett ärligt uppsåt. Men framför allt är han en egensinnig trubadur som valt countrymusiken som formspråk och lyckats bra. Till det intrycket bidrar att mycket på det här albumet är självgjort och välgjort; de flesta av låtarna och den fina produktionen.

Jag ser honom dock som en artist som bör upplevas live och jag tänker inte missa honom nästa gång han kommer till Sverige. Då räknar med att trängas med allt från medelålders män med cowboyhatt till ungdomar med First Aid Kit i hörlurarna.

Etiketter:
augusti 18, 2015

Whitey Morgan and the 78’s “Sonic Ranch”


“Who’s Gonna Fill Their Shoes” … Snackar vi outlaw är svaret Whitey Morgan. Han följer Waylon tätt i spåren vad gäller musik och lyrik – och spolar det vildaste levernet. Och det är väl det som räknas?

Whitey Miller säger inte att allt är fel med dagens countrymusik, men han visar vad som är fel när det är fel på det enda sättet som räknas: Att göra något bättre utan att kalla det för alternativt som en ursäkt för att det inte låter bra. För ska man klara sig i dagens stenhårda musikindustri måste man vara så bra som man förmår, även allmänmusikaliskt.

Inledande “Me and the Whiskey” sätter tonen, en beskrivning av en man som har gett upp allt, inklusive Vår Herre, mamma och diverse droger. “Leavin’ Again” är är en grymt bra låt om otrohet ur omvänt perspektiv – det är låtens manliga jag som blir övergiven och förlåter. Slutligen fångar en albumets två covers “That’s How I Got To Memphis” bättre än de flesta vad texten handlar om.

Om ni kan acceptera en sångare som inte har levt allt han sjunger om utan bara förstår, och som dessutom från Flint, Michigan lär majoriteten av grabbarna söderut hur man gör bra musik, är detta ett av årets bästa album.

Etiketter:
augusti 17, 2015

Ashley Monroe “The Blade”


Någon gång i mitten av nittiotalet ingick jag en pakt med en vän; vi skulle aldrig bli som dem. Vilket ska tolkas som att vi inte skulle bli som gamlingarna som sa att allt var bättre förr.

Och nu sitter jag här och hinner knappt lära mig namnet på de nya stjärnskotten innan de försvunnit igen. Då känns det faktiskt bra att kunna lita på Ashley Monroe.

Hon är en ättling i rakt nedstigande led till de på en gång progressiva och traditionella sångerskorna från mitten av nittiotalet., vilket återigen bevisas genom “The Blade”. Progressiv som i att inga ämnen är för känsliga för att beröras och traditionell som i att hon är så trygg i sig själv att hon törs ta ut svängarna musikaliskt.

Några låtar känns som gjorda för att slå i etern, men hur får hon annars mat på bordet? Och på det hela taget är det ett bra album för de som vill lyssna till traditionen mer än dansa till den.

Etiketter:
augusti 13, 2015

Jack Tempchin “Learning To Dance”


Jack Tempchin har inte gjort det lätt för mig. Först kommer det en EP som lovar mer och sen när fullängdaren kommer så visar det sig att bara en låt är gemensam med denna.

Börja med att läsa om EP:n här. Det var inte så länge sen och det gäller fortfarande!

Sen har jag tänkt lite till. Jack Tempchin är ingen lätt artist och låtskrivare. Han är nog till och med en av de tyngsta jag känner till och lyssnar till med behållning. Det går kanske att stänga av hjärtat och hjärnan och bara lyssna på melodierna , men så fungerar inte jag.

Ibland stöter jag på musik som jag med förnuftet förstår är bra, samtidigt som den rätta känslan inte vill infinna sig. Med “Learning To Dance” var det precis tvärt om. Jag försökte gå ifrån för att göra än det ena än det andra utan att det gick. Vilket bevisar att musik behövs i en stressfylld värld.

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: