Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
– Maxida Märak
– Mia Skäringer
– Lisa Nilsson
– Ana Diaz
– Dregen
– Erik Lundin
Få se vad årets artister har att tillföra. Ska de oemotsagda få vräka ur sig sina fördomar om en hel genre, ska de vallas runt i miljöer som bekräftar fördomarna. Eller ska de komma hem berikade med nya kunskaper om och kärlek till genren?
Jag måste erkänna att jag hade gott om förutfattade meningar inför detta program, dessutom var jag luttrad efter flera bortslarvade avsnitt den här säsongen. Men jag hade fel och det är jag glad för.
Annika Norlin kom, visade det sig, med ett genuint eget intresse för countrymusiken.
Visst hade hon en snäv syn på vad som var gammal country och ny, och inte fick hon mycket hjälp att reda ut begreppen. Visst var avslutningen med spontan train hopping ungefär lika trolig som att Doug Seegers hittades av ren slump i en rännsten.
Men hon fick framföra en egen låt på ett väl valt ställe och hon skrev en ny efter att ha blivit berörd av ett möte med f d prostuerade – imponerande.
Att hon fick träffa Gail Davies för att reda ut kvinnornas situation inom countrymusiken var mycket bra. Producenterna hade kunnat välja den rätta vägen och låtit henne träffa en kvinna som aldrig blev något, i stället blev det en ikon och pionjär för kvinnors rättmätiga plats inom musikindustrin. Och enligt min åsikt en av de mest underskattade sångerskorna och låtskrivarna i Nashville.
Om avsikten med verandorna hade varit att göra socialrealistiska reportage hade gårdagens avsnitt varit en succé. Adam Baptiste var i praktiken programledare och han navigerade på ett bra sätt igenom svåra ämnen som hur USA behandlar sina veteraner, musiken som en läkande kraft och patriotism.
Men det räcker inte för ett program som gör anspråk på att utforska countrymusikens själ och rötter.
Det började i och för sig bra. “America Remains” var ett bra val och Adam visade sig ha både känsla för och kunskaper om countrymusik.
Men varför ytterligare en av alla dessa festivaler så långt från Nashville som möjligt när det var dags för det obligatoriska framförandet? Är det innerst inne lite skämmigt med Nashville? Duger inte klubbarna där, vare sig de runt turiststråken eller i utkanterna?
Och varför det obligatoriska hävdandet av “Americana” som den renaste och finaste formen av country, den som folk verkligen lyssnar på? När det inte är sant?
Jerry Williams kom till Nashville med den bästa bucketlisten i hela serien: Lyssna på musik och gymma. Ingen önskan om något ovidkommande eller provocerande, trots att blotta närvaron av en äkta svensk kommunist hade satt fart på blodomloppet på åtskilliga.
Som väntat var han mycket kunnig i ämnet, countrymusik, vilket hans önskan att tolka Don Gibson bevisar.
Lyssna på musik var hans första och självklara önskan, och jag såg framför mig en rejäl klubbrunda, på ställen av det slag och med musik som förra veckans gäst dissade.
Det blev ett tillfälle att lyssna på musik, på en Old Timey-konsert en bit utanför stan. Artig, belevad och kunnig ställde Jerry frågor, lyssnade och njöt. Som höjdpunkt och avslutning bjöds han att sjunga med i en riktig arbetarsång, “John Henry”.
Tänk om han hade fått besöka ett par syltor inne i stan och ge dem samma behandling. Tänk om han hade fått resa runt i USA och besöka flera musikstäder med samma öppna sinne som han visade i Nashville.
Det började inte så bra. Personkemin stämde väl bara sådär, och när Jill en bit in i programmet för första gången i serien försökte förklara begreppet honky-tonk för en gäst, med hjälp av studiebesök och en initierad guide, var jag på väg att stänga av. Veronica Maggio sa nämligen att det var som en blandning av country och dansband …
Lite senare blev det lite bättre när de tu framförde Delbert McClintons “Two More Bottles Of Wine” i dessa sammanhang känd genom Emmylou Harris version.
Annars var det ett avsnitt relativt fritt från ovidkommande inslag och när det var dags för finalen och hon fick framföra “Look At Miss Ohio” inför Gillian Welch, med beröm godkänt, gick det upp för mig: Det var så här hon trodde att all äkta country är. Och då förstår jag chocken när hon fick bekanta sig med genrens huvudströmningar.
Alltså ytterligare ett avsnitt där intet ont anande gäster används som verktyg för att uppfostra svenska countrylyssnare. De vita medelålders amerikanerna fick vara ifred den här gången.
Men nästa gång kommer det nog att hetta till ordentligt. Då ska kommunisten Erik, förmodligen en de mest pålästa gästerna, få sitt lystmäte av country stillat.
En ung man kom till Nashville och hade gett sig sjutton på att hitta sanningen om countrymusiken vid sidan om allfarsvägarna och han gick vilse.
Vad händer den dag någon vill träffa en artist och/eller låtskrivare som efter år av hårt slit lyckats etablera sig? Nej, jag missade inte Billy Joe Shaver i första avsnittet, men hans medverkan kändes krystad.
Och varför alla tokinslag som gränsar till kristofobi? Varför inte skildra den värme och öppenhet som man möts av “där nere”? I södern alltså.
