Jills Veranda, säsong 3 avsnitt 6

Sista avsnittet av den här säsongen blev inte riktigt som jag trodde. Erik Lundin kom till Nashville med en ärlig nyfikenhet på countrymusiken, men också med egna erfarenheter av livet i södern och av rasism.

Men till skillnad från tidigare avsnitt när rasism varit en bärande idé fick man träffa personer som hade drabbats hårt, men som också har gjort något åt den. Organisationen Nashville Peacemakers har gjort ett jättearbete för att få afro-amerikanska ungdomar att välja andra vägar.

Lite musik blev det också på slutet. Erik Lundin var inte oäven som sångare, hans vetgirighet lös igenom. Jag hade gärna sett honom gräva efter countrymusikens rötter. Men så blev det inte. Inte den här gången.

Ett plus i kanten att de valde en bra låt från den samtida countrykulturen när det var dags att knyta ihop säcken för detta avsnitt. Rascal Flatts “I Won’t Let Go” fungerade som tröstevisa åt hårt drabbade familjer.

Jills Veranda, säsong 3 avsnitt 5

Jag hade inga större förväntningar inför onsdagens program; risken för en flopp fanns där.

Det blev inte riktigt så.

Ana Diaz, som har skrivit låtar med alla och om allt, kom till Nashville full av nyfikenhet, kärlek och ödmjukhet. Gav mycket och fick mycket tillbaks. Bara en sån sak som att hon öppet och ärligt berättade om sin sjukdom och hur den påverkar hennes liv. Och att det sen gick att väva ihop den berättelsen med det som ändå är huvudsaken med den här serien: Countrymusiken.

Men inte nog med detta, efter att i några avsnitt ha skrapat på ytan i de intressanta miljöerna runt Broadway var det dags för en djupdykning på det bästa stället av alla: Roberts Western World, mitt stamställe under mina resor till Nashville. Mer sånt.

För ordningens skull ska också nämnas att det inte var första gången som stället hade besök av svenska artister. Redan för snart tjugo år sedan hade Inger Nordström en mycket lyckad spelning där.

Till sist undrar jag om det inte snart är dags för Ana Diaz att göra ett besök i Nashville för att arbeta. Jag tror att hon är välkommen.

Jills Veranda, säsong 3 avsnitt 4

En vecka i princip utan dator och för närvarande med min bättre hälft på annan ort. Ett bra tillfälle att kommentera veckans avsnitt.

Ett avsnitt som säkert var ett av det svåraste att göra och som jag trodde skulle bli svårt att kommentera. Men det blev bra och lätt att fatta.

Mötet med den kvinnliga pro-life aktivisten måste ha varit fruktansvärt för Lisa, men hon klarade det bra. Ett mycket bra besök som förtjänstfullt illustrerade den paradoxala kontrasten mellan extrema åsikter och den mänskliga värme och gästfrihet man får erfara i södern.

Lika bra blev inte det andra samhällsorienterande mötet. Den manlige högerextremisten framstod mest som en tragisk clown, med åsikter som framstod som för extrema för att kunna vara sanna. En mer moderat konservativ hade varit bättre.

Besöket hos Carlene Carter blev riktigt bra. Inte så mycket snack om hits som jag befarade, mer om familjens betydelse och svårigheten som ensam mamma att få till livspusslet. Jättebra också att Carter Family äntligen fick sin självklara plats i serien när Carlene berörde sin släkt och sin uppväxt omgiven av starka och kloka kvinnor.

Den medhavda låten hanterades på ett bra sätt, även om jag inte riktigt håller med Lisas och Jills tolkning av texten. Det var mycket positivt att Lisa förstod att det finns bättre ställen att lära som om Nashville än det sunkiga hål-i-väggen som de framförde den i.

The Pill som ersättare var ett bra val; Framförd av två feminister i en miljö och för en publik som passade.

Jills Veranda säsong 3, avsnitt 3

Äntligen! Ett avsnitt där musiken stod i centrum och som var på allvar.

Dregen kom, såg och segrade med en bra bucketlist, som dessutom respekterades till 100%.

Grymt bra att Dregen med Jeff Bates som ciceron fick se Broadway och därmed nashvilles fram- och baksida på en och samma gång. Det hade gärna fått vara lite mer därifrån. Jag kände igen miljöerna och fick “hemlängtan”.

På tal om honky-tonk. Vilken avslutning på programmet! Ytterligare en bit av sanningen om countrymusik som nästan har undvikits i två och en halv säsong.

Besöket på Third Man Records … Tänk att få spela in där, direktgraverat också! Det blev så bra att jag blev riktigt tårögd. Dregen kan country, också!

Jills veranda, säsong 3 avsnitt 2

Veckans gäst anlände utklädd och agerande som en av sina komiska figurer. Sen följde ett i och för sig intressant reportage från glesbygden innan det var dags för lite musik.

Men då var det bara drygt tio minuter kvar så det fick gå undan. Först ett mycket trevligt fiddlejam och sedan ett rumphugget framträdande med gästens låt.

Helheten duger inte. Inte som ett program som leta efter countrymusikens rötter, och inte med en gäst som ville veta mer.

En av världens främsta musikstäder ligger och väntar på att bli upptäckt och förbises än en gång. För de akademiskt lagda är Country Music Hall of Fame ett obligatoriskt besök. Levande musik finns att lyssna till i ett otal hål i väggen och konsertlokaler.

Jills veranda, säsong 3 avsnitt 1

Med Jill Johnson som ciceron ger sig några kända svenska artister ut och letar efter countryns själ i dess hemstad. I den nya säsongen kommer Mia Skäringer, Lisa Nilsson, Dregen, Maxida Märak, Ana Diaz och Erik Lundin till Nashville.

Av detta blev det inte så mycket i säsongens första avsnitt. I stället fick vi lära oss en hel del om indianernas och samernas situation. Allvarliga ämnen som borde ha ägnats ett eget program i stället för att bli medel att skuldbelägga de som ägnar sig åt country på allvar, som musiker, som lyssnare, eller på vilket sätt som helst.

Säg mig, när får vi se en besökare som vill gå på The Grand Ole Opry, kika in bakom kulisserna på WSM, eller träffa artister som har lyckats eller är på väg att göra det i genrens mittfåra?

Jills Veranda, säsong 3

– Maxida Märak

– Mia Skäringer

– Lisa Nilsson

– Ana Diaz

– Dregen

– Erik Lundin

Få se vad årets artister har att tillföra. Ska de oemotsagda få vräka ur sig sina fördomar om en hel genre, ska de vallas runt i miljöer som bekräftar fördomarna. Eller ska de komma hem berikade med nya kunskaper om och kärlek till genren?

Jills Veranda, säsong 2, avsnitt 6

Jag måste erkänna att jag hade gott om förutfattade meningar inför detta program, dessutom var jag luttrad efter flera bortslarvade avsnitt den här säsongen. Men jag hade fel och det är jag glad för.

Annika Norlin kom, visade det sig, med ett genuint eget intresse för countrymusiken.

Visst hade hon en snäv syn på vad som var gammal country och ny, och inte fick hon mycket hjälp att reda ut begreppen. Visst var avslutningen med spontan train hopping ungefär lika trolig som att Doug Seegers hittades av ren slump i en rännsten.

Men hon fick framföra en egen låt på ett väl valt ställe och hon skrev en ny efter att ha blivit berörd av ett möte med f d prostuerade – imponerande.

Att hon fick träffa Gail Davies för att reda ut kvinnornas situation inom countrymusiken var mycket bra. Producenterna hade kunnat välja den rätta vägen och låtit henne träffa en kvinna som aldrig blev något, i stället blev det en ikon och pionjär för kvinnors rättmätiga plats inom musikindustrin. Och enligt min åsikt en av de mest underskattade sångerskorna och låtskrivarna i Nashville.

Jills Veranda, säsong 2, avsnitt 5

Om avsikten med verandorna hade varit att göra socialrealistiska reportage hade gårdagens avsnitt varit en succé. Adam Baptiste var i praktiken programledare och han navigerade på ett bra sätt igenom svåra ämnen som hur USA behandlar sina veteraner, musiken som en läkande kraft och patriotism.

Men det räcker inte för ett program som gör anspråk på att utforska countrymusikens själ och rötter.

Det började i och för sig bra. “America Remains” var ett bra val och Adam visade sig ha både känsla för och kunskaper om countrymusik.

Men varför ytterligare en av alla dessa festivaler så långt från Nashville som möjligt när det var dags för det obligatoriska framförandet? Är det innerst inne lite skämmigt med Nashville? Duger inte klubbarna där, vare sig de runt turiststråken eller i utkanterna?

Och varför det obligatoriska hävdandet av “Americana” som den renaste och finaste formen av country, den som folk verkligen lyssnar på? När det inte är sant?

Jills Veranda, säsong 2, avsnitt 4

Jerry Williams kom till Nashville med den bästa bucketlisten i hela serien: Lyssna på musik och gymma. Ingen önskan om något ovidkommande eller provocerande, trots att blotta närvaron av en äkta svensk kommunist hade satt fart på blodomloppet på åtskilliga.

Som väntat var han mycket kunnig i ämnet, countrymusik, vilket hans önskan att tolka Don Gibson bevisar.

Lyssna på musik var hans första och självklara önskan, och jag såg framför mig en rejäl klubbrunda, på ställen av det slag och med musik som förra veckans gäst dissade.

Det blev ett tillfälle att lyssna på musik, på en Old Timey-konsert en bit utanför stan. Artig, belevad och kunnig ställde Jerry frågor, lyssnade och njöt. Som höjdpunkt och avslutning bjöds han att sjunga med i en riktig arbetarsång, “John Henry”.

Tänk om han hade fått besöka ett par syltor inne i stan och ge dem samma behandling. Tänk om han hade fått resa runt i USA och besöka flera musikstäder med samma öppna sinne som han visade i Nashville.