I söndags morse kände jag mig halvrisig på grund av en efterhängsen förkylning, så en inbjudan till en singer/songwriter-konsert i närbelägna Nossebro lockade inte så mycket. Jag tyckte att jag redan hade fått min årsdos av svartklädda deppiga farbröder i tjugoårsåldern. Men eftersom Jens och Erik i G2 vad med i kompbandet och jag gärna ville ta chansen att berömma dem för den utmärkta plattan åkte jag ändå dit.
Mina fördomar fick sig en rejäl törn, och det är jag väldigt glad för. Stämningen var uppsluppen, tretton amatörer som skulle kompas av proffs (Anders Rane, klaviatur; Jens Koch, banjo; Erik Igelström, mandolin; Emil Ernebro, gitarr; Johan Mörk, akustisk bas; David Malm, gitarr, pedal steel, trummor) och det jag hörde under repetitionen lät bra.
Och vad har detta med country att göra? Mer än ni anar, mycket doftade country på ett eller annat sätt och vid ett par tillfällen högg det till i bröstet på mig. De rara systrarna som sjöng som änglar och såg ut som ni-vet-vilka-jag-menar och kvinnan som talar med hästar rörde mig till tårar. Så bra och så mycket country utan att de ens anade det, tror jag. Namnen tar jag någon annan gång.
Slutsatsen är att den här typen av arrangemang är något som ger oändligt mycket mer än att åka halva Sverige runt för att ”visa upp sig” utan gage. Att få sina låtar arrangerade av proffs och få framföra dem till riktigt komp, att få stöta och blöta idéer med kollegor även från andra genrer, det är utvecklande. Och jag garanterar, är man tillräckligt bra finns det inga fördomar mot genrer.
Pappa till den här konserten, sjunde upplagan för övrigt, är den lokale musikentrepenören David Malm (den glade mannen på bilden). Han har givetvis tjänat pengar på musik i en rad olika sammanhang, men han brinner också för unga artister och låtskrivares möjligheter att utvecklas. Jag hoppas att han har energi att utveckla den här idén på regional nivå, och kanske någon kan hänga på i andra delar av Sverige?
