Kimberly Kelly ”Don’t Blame It On Me”

För mig blev 2018 året när jag gick på upptäcktsfärd över hela nätet och hittade en hel del musik i min smak. Musik som lät som ett eko från nittiotalet, ny och fräsch, men med en hälsosam respekt för det som varit.

I det mönstret passar Kimberly Kelly bra. Hon är country, punkt slut. Inte ”americana”, inte ”countrypolitan”. Resultatet av en vilja av att lära sig bland annat genom att köra åt de bästa, bara vara på plats i Nashville, och göra en och annan platta in emellan.

Kimberly har lyckats bra med det underskattade EP-formatet. Fem låtar av hög och jämn kvalitet där två sticker ut lite extra, två låtar om uppbrott. ”Prayer And A Sixpack”; trösten för karlsloken som har stuckit är att finna i kyrkbänken eller vid bardisken, men hon har inte bestämt sig för vilket alternativ än. ”Some Things Have A Name”; hjärtat har gått i tusen bitar och hon försöker dölja det med underfundiga formuleringar, fast lyckas inte.

Vuxencountry så att det förslår där genrens karaktärsinstrument får fritt spelrum.

Chely Wright ”Santa Will Find You”

Jul, eller snarare ”Christmas”. På amerikanska blir det nästan som en genre för sig. Endera fullt fokus på Jesu födelse, med alla gamla älskade sånger. Eller också en sekulär vinterskiva; man känner liksom doften av rostade kastanjer.

Chely Wrights julskiva är något annat. Det är ingen tvekan om att julens egentliga betydelse finns med i bakgrunden och visst känner man vinterstämningarna. Men den är mer än så. Julen får vara svår ibland. Man får vara orolig för de som befinner sig i ett krigshärjat land, man får sjunga om ett uppbrott och man får känna sig ensam.

Jul som genre, då är det naturligt att det kan låta på många sätt. Inte så mycket country, men mer av softad vuxenpop, jazz och sextiotalssoul. Allt framför med smak och stilkänsla Och så är det Chely Wright som sjunger. Då lyssnar jag, det har jag gjort i närmare tjugofem år och tänker fortsätta med ett tag till.

Jag höll på att glömma det, men det tål att påpekas att skivan består helt av originalmaterial, även om en del har varit inspelat av andra. Bara en sådan sak.

Caryn Lee Carter “White Trash Without A Trailer”

Detta är bland det bästa jag har hört på väldigt länge. Fem utmärkta egna låtar som lovar mycket, ja kanske till och med ett majorkontrakt om rätt person får höra dem.

Vid tjugotre års ålder med inget annat än en kärlek till musiken och ett otal historier att berätta började hon skriva. Några år senare har hon en imponerande katalog med hundratals låtar, denna EP och en video baserad på titellåten.

Caryn Lee Carter brottas inte med en konstlad dialekt och företeelser som hon inte kan relatera till. Texterna handlar om livet i den djupaste södern; hjärtesorger som inte vill läka, ny kärlek, längtan till ett bättre liv och stoltheten hos de som blev kvar.

Musikaliskt är det mycket som är hämtat från den traditionella gospeln och musiken från de rökiga bergen som hon exponerades för som barn. Nu varsamt uppdaterad med en gnutta countrypop och en tydlig underton av Americana.

Aaron Halliday “This Ain’t Just Another Road”

Likheterna med Alan Jackson finns, både till utseendet och till rösten, och ja; en del av hans artisteri har varit ett bejublat Alan Jackson tribut.

Men han är mer än så. När han efter tjugo år som scenartist, bland annat som uppvärmare för flera av Kanadas största inom genren, gör skivdebut är det med en egen komposition som behandlar livet som det varit fram till dags dato.

Stilsäkert och troget rötterna, men ingen imitation. Det är dags för något nytt och Aaron Halliday står bra på egna ben.

Arista Manning “Ride This Night”

Ibland bara händer det. I morse viste jag inte ens vem hon var och nu förutspår jag en lysande framtid.

Med rötterna i den djupaste södern och med den sedvanliga bakgrunden i den lokala kyrkan har hon redan vid tjugotvå års ålder släppt en EP som visar att hon har både talangen och drivet att ta upp kampen med de bästa kvinnorna på nationell nivå.

Fem egna låtar med texterna djupt förankrade i countrytraditionen parat med melodier precis lagom moderna för att passa i dagens stenhårda radioklimat. Lägg därtill en röst med både värme och attityd.

Bästa spåret är “Southern Drawl”, en rak och ärlig kärleksförklaring till hennes bakgrund.

Dustin Sonnier “Country”

Fredag kväll och jag lyssnar på favvostationen KBON på nätet. Hör en yngling sjunga något om “… holding the bottle instead of holdning her…”. Avannonsen säger mig att det var Dustin Sonnier. Jag letar och hittar inte den låten, men väl detta. 100% country i det som borde vara genrens mittfåra.

Dustin växte upp med en pappa som lyssnade på det mesta av det bästa som countrymusiken har att erbjuda och en mamma som gjorde detsamma med sjuttiotalets hårdrock. Sen följde ett eget band redan i tonåren, och i det närmaste sju kvällar i veckan i hemstatens honky-tonks.

Så formas en sångare som i stället för att ta strid jämnåriga sångare inom bro-country vänder sig till de bästa för att lyssna och lära. Jag pratar om de som har flyttat till en bättre värld, som George Jones och Keith Wiley, men kanske även del på George Strait.

Till sist kan det vara på plats med en varning om ni inte redan har fattat: Detta är country som den lät förr, från nitttiotalets mitt och tidigare. Den innehåller stötfiddle, snyftande steelguitar och andra  ljud som kan skada känsliga öron …

Steven Casper & Cowboy Angst “I Feel Like I’ve Got Snakes In My Head”

Den här EP.n innehåller element av det mesta som kallas Americana, och är enligt min uppfattning en av årets bästa skivor hittills. Jag förväntar mig att några av mina favoriter inom mainstream country kommer ikapp, men de kommer att få kämpa för det.

Instrumental spagettiwestern-country i inledande “For A Few Dollars Less”, den countryfierade springsteen-rocken i “Restless Heart” och texmexen i “Maria” är alla exempel på Steven Caspers mångsidighet och kunnande. Musik som inte bara låter bra, utan som också känns bra ända in i själen.

Finns det inga fel? Jodå, fyra-fem låtar till hade inte skadat. Då hade det räckt att trycka på repeat tre gånger på vägen mellan Skövde och Vara klockan fyra på morgonen (se bonusspåret).

Jack Tempchin “Room to Run”

Det här är inget komplett album, utan en mycket bra programförklaring inför ett kommande album; Jack Tempchins första soloalbum på drygt trettiofem (!) år.

För den bredare allmänheten är han känd som hitmakare åt The Eagles och han har också åtskilligt med country på sin meritlista. Men han är mer än så; listan av artister som har dragit nytta av hans tjänster är lång och spänner över åtskilliga genrer.

Även är han själv står vid sångmicken är det blodigt allvar. Eller för att knycka ett citat från en intervju med honom: “Songs change people. Songs enlighten and delight. Songs bring lives together.” Bättre än så kan det inte sägas.

Så den som vill lyssna på vad en mogen man har att säga, formulerat som allt från intelligent vuxenpop till varm och innerlig countryblues kan sluta läsa nu och börja lyssna. Den 21 augusti kommer fullängdaren.

Jamie Meyer “Gone Crazy”

En rykande färsk EP som visar att svensk popcountry, i likhet med bluegrassen, håller högsta klass. Eventuella associationer till den infantila delen av den så kallade bro-countryn kommer på skam. Jamie vet hur man snickrar till en bra låt och han behärskar flera ämnen.

Para ihop det med snyggt ringande gitarrer, vackra körer och bra melodier och ni får ett stycke musik med ena foten i Nashville och den andra på västkusten. Keith Urban, med flera får se upp.

När kommer nästa fullängdare?