Det hade varit lätt att avfärda Brett Young som popcountry, skriva något slätstruket negativt och ge ett betyg strax under medel. Men vi lever i en föränderlig värld, även om vi inte måste tycka om alla förändringar. Och i vilken utsträckning är det rimligt att låta ett värdeomdöme påverkas av vilken av femtioelva undergenrer en artist tillhör?
För när det gäller lyriken tycker jag nog att Brett Young träffar tämligen rätt, även om han håller sig inom ett snävt område. Det är mycket hjärta och smärta, uppbrott och återföreningar även om det grundläggande läget är positivare än på debuten. Dessutom i viss utsträckning självupplevt och väldigt mycket intressantare än ytterligare ett verk om pickuper, öl och nakna flickor.
Brett har en bra röst och de flesta melodierna håller måttet. Men det är tydligt att det är arrangerat och producerat för att slå på flera marknader av vilka hard core country inte är den viktigaste.
Som mitt liv har sett ut de senaste åren har amerikansk countryradio varit min viktigaste källa till musik, och trots allt, låtar som ”Ticket To L A” och ”The Ship And The Bottle” lyssnar jag gärna på en eller två i timmen.
