Country-SM 2012

Strålande nyheter! När sveriges främsta amatörtävling för countrymusik avgörs är samtliga etablerade countryartister redan bokade, och det flera månader i förväg.

Eller hur ska man tolka utbudet av dragplåster?

Bra för att vara svenskt/bra för att vara country

Bra för att vara svenskt – det låter väl bra? Ungefär som att ”vi ska vara stolta över att svenskar gör något så bra.” Det borde det göra, men alltför ofta används den frasen för att sänka ribban till: ”Vi blir inte bättre än så här och det räcker”.
Om man tänker efter är det absurt att säga ”Bra för att vara svenskt” när det gäller musik. Svensk musikindustri är världsledande på många områden, så det borde betyda ”av yppersta världsklass”.

”Bra för att vara country”, uttalas sällan men det ageras i den riktningen. De artister som är country och platsar i de stora sammanhangen hamnar lätt i frysboxen för att de har fräckheten att begära anständiga gager, inte är du-och-bror med den snäva kretsen av festivalarrangörer eller inte passerar stilpolisernas nålsöga.
Amatörtävlingar och dylikt för att ta fram nya stjärnor, i stället för att vårda de starkaste varumärkena inom genren, gör att countrymusiken har svårt att bli tagen på allvar av resten av musikindustrin. Särskilt när det som är ”bäst för att vara country” då inte är så märkvärdigt jämfört med resten av musikindustrin.

Little Green ”Innocent Again”

Just nu duggar det tätt mellan fina svenska countryutgivningar. I morgon den 21/4 är det releaseparty för Crossing Keys debutalbum och på påskdagen är det dags för Little Greens album nummer tre, ”Innocent Again”.
Eftersom många tyckare i Sverige har utarbetat en norm för hur countrymusik ska låta är det lätt att gå vilse i genrerna när man försöker placera Little Green på den musikaliska kartan. Jag är av den bestämda uppfattningen att de står stadigt på tre ben.
Det första och det mest uppenbara är sjuttiotalets countryrock, såsom den framfördes av grupper som The Eagles och POCO. Exempelvis låter inledande ”Time ‘til Monday” som ett överblivet spår från Eagles debut 1972. Men det är svenskt och inspelat i Göteborg under 2010.
Det andra, inte lika uppenbara och defintivt inte politiskt korrekta är att jag hör väldigt mycket av det jag gillar hos dagens bästa mainstreamcountry: De lätta melodierna den verklighetsnära lyriken, som i spår #2 ”For A While”.
Det tredje är att det faktiskt finns en rejäl dos traditionell country om än filtrerad genom ett nät av americana. Bästa spåret av det här slaget är titellåten i duett med Kimmie Rhodes.
Little Green är en kompetent grupp som står bra på egna ben, men jag måste ändå nämna de fina duettpartnerna, förutom nämnda Kimmie Rhodes även Ted Russel Kamp, Lisa Pedersen och Keith Miles.
En sån här grupp borde naturligtvis uppskattas av det svenska countryetablissemanget. Men det är glest mellan festivalspelningarna och inte enda SM-titel har det blivit. De hittar säkert sin publik ändå, synd bara om den stora potentiella publiken som kanske aldrig får höra talas om dem.
Sa jag förresten att alla låtar kommer från bandets egna pennor?

Linda Dahl

Hon hade lätt kunnat bli pösig av meriter från andra genrer, men det ligger inte för henne och maken Peter. I stället tar de ödmjukt till sig av det de kan från andra och kombinerar det med sina god allmänmusikaliska kunskaper.
Jag talar om Linda Dahl som står i startgroparna med sitt nya countryprojekt Barfly. Whisky & Dynamite är ett kärt minne, nu är det mainstreamcountry som gäller. Till början covers av amerikanska favoritartister, men på sikt ska det även bli eget material. Detta ska tolkas som att låtar som framförts av artister som Alan Jackson, Sara Evans, Zac Brown med flera kan förekomma. Alltså modern musik med tydliga rötter.
Idén föddes när hon hade varit konferencier på country-SM i flera år och fick frågan om hon inte kunde köra några låtar själv också.
Några telefonsamtal senare hade hon bildat ett band bestående av förutom henne och Peter själva Hessy Eriksson, Lena Norén och Andreas EA Olsson från Western Satellites och Andreas Johansson från Don Redmon Band. Något senare anslöt rutinerade steelguitaristen Thomas Johansson till bandet som räknar med att vara färdiga för att spela redan i sommar.
”Det är en fröjd för mig och Peter att få spela med dessa rutinerade countrymusiker som verkligen kan sin sak. Vi är så glada!!”, avslutar Linda ödmjukt och full av tillförsikt.

Inger Nordström

Inger Nordström hör till de där sångerskorna som alltid verkar ha funnits där. De flesta upptäckte henne nog som en av frontgestalterna i den upplaga av Freetown Highway som vann country-SM 1988. Hennes musikkarriär är dock längre än så. I countrysammanhang har hon stått på scen tillsammans med bland andra norska Gunfingers, och hon har en lång karriär som konsertdragspelare bakom sig.
Tiden med Rhinestone Band som formades runt henne blev den hittills viktigaste i hennes musikaliska liv. SM-tecken; inte mindre än sju kritikerrosade album med bandet, ett soloalbum och ett i samarbete med Kingbees; turnéer i Sverige, Europa och USA, deltagande i melodifestivalen 1996, med mera. Bland godbitarna från de åren kan nämnas att de blev utnämnda till Årets Nordiska Band/Artist inte mindre än tio gånger och en USA-turné delvis finansierad av SAAB. Lägg därtill att de mer eller mindre abonnerade på fina recensioner i brittiska Country Music People.
2008 fick Inger en nystart på karriären tillsammans med det nya bandet Amarillo. Ett antal spelningar plus ett outgivet album har det blivit, och vi lär säkert få höra mer av dem.
Men nu är det dags för Inger att leta sig tillbaks till sina rötter. För närvarande skriver hon låtar till ett planerat soloalbum av traditionellt snitt och till sommaren kommer hon att vara en av sångerskorna i Alf Robertsson-hyllningen ”Hundar Och Ungar”.
Ingers hjärta klappar för unga musiker och vid sidan om sin civila karriär som verksamhetschef på Riksteatern Västra Götaland har hon som lärare i sång i den kommunala musikskolan fostrat flera unga talanger.

Lyssna på Inger, bland annat från den hittills outgivna plattan med Amarillo.

Country Rox – ett band med attityd

Country Rox är inte vilket band som helst. Det är ovanligt så till vida att det endast består av kvinnliga musiker, och rentav unikt genom att vara ett av få svenska band som är verksamma inom countrymusikens mittfåra.
Bandet bildades när Monica Silverstrand var aktuell för en turné till Kina och flera av de manliga musiker hon brukade anlita hade förhinder. ”Varför inte sätta ihop en rent tjejband bestående av professionella musiker”, tänkte hon. Och på den vägen är det. Att de skulle ta en klasseger och bli publikens val i country-SM 2010 var bara det första steget.

Monica har en bred musikalisk bakgrund, men har ett stort countryhjärta och har snabbt tagit till sig genrens uttryckssätt. Två soloplattor med stark popcountry som gjord för radio har hon gjort och Country Rox fortsätter i samma spår.

Förutom det rent musikaliska hoppas Country Rox att på ett positivt sätt visa att kvinnor kan. Eller på klarspråk: Uppmuntra yngre tjejer att gå sin egen väg och hjälpa till att bryta gubbväldet inom den svenska musikindustrin i allmänhet och inte minst det segment som utgörs av countrymusik. Det är inte könet som avgör vilket instrument eller genre du kan lyckas med, utan din egen vilja.

Om ni vill lyssna på Country Rox live får ni i stor utsträckning söka er till andra ställen än countryfestivalerna.. Om det kan man ha många åsikter. Å ena sidan är det kul att ett proffsigt band får chansen att möta en annan publik och verka som countryambassadörer, å andra sidan är det synd om festivalbesökarna som inte får höra dem.

Första månaden

Kan knappt fatta att det har gått en hel månad, men det har varit kul nästan hela tiden…

Jag är nöjd med att ha berört ämnen som många tänker på och har en åsikt om, men de inte kan eller vågar säga till om. Exempelvis Country-SM, festivalsvängen, majorartisters betydelse för genrens utveckling i Sverige, livsstilsproblemet, och att jag hittade en av de bästa texter som har skrivits om countrymusik i svensk fackpress.

Det finns en del intressanta ämnen kvar att ta upp utöver musiken i sig, som exempelvis branschorganisationer med oklar status och topplistor som är svåra att verifiera. Men det blir när andan faller på.

En av killarna på bilden skriver det mesta i den här bloggen.

Upptäck Cina Samuelsson

Cina Samuelssons skivdebut ”From Country To Country” år 2005 var en debut av en synnerligen rutinerad debutant. Om jag inte missminner mig alldeles hade hon då drygt tjugo år som sångerska, med uppehåll för att sätta barn till världen, bakom sig.
Redan i slutet av tonåren bildade hon bandet Freetown Highway tillsammans med brorsan Berra och ett gäng kompisar. Det var innan det var cool med country och många såg genren som synonymt med dansband. Men de körde sin grej, var bra på det, och efter några år vann de Country-SM 1988 och fick därmed representera Sverige vid europafinalen i Holland.
Flera namnkunniga svenska countrymusiker medverkade i bandet som under perioder också kompade andra artister. En sak som Cina gjorde på egen hand och som har etsat sig fast i minnet var när hon 1989 i hård konkurrens medverkade i en festival i Nashville.
Allt har en ände och 1995 var det dags för en paus för att bilda familj. Några konserter och uppdrag som att köra bakom andra artister blev det, men i huvudsak var det privatlivet som stod i centrum fram till 2000.
Springhill Boys formades runt Cina och publiken fick möta en mognare och tuffare kvinna, med mer attityd än tidigare. Festivalarrangörerna och publiken tog dem till sitt hjärta och det var med mycket rutin och förväntningar som debutalbumet spelades in under 2004. Det är sedan länge slutsålt, men uppföljaren ”Laugh, Love and Live” finns fortfarande att köpa och båda är levande bevis på att det går att göra trovärdig country med hjärta på den här sidan Atlanten.
I skrivande stund laddar Cina upp för att till helgen stå på scen med väninnorna i ”Three Chicks” (Cina, Kerstin Dahlberg och Karin Risberg) och hon kommer att medverka i ett mycket spännande svenskt musikprojekt.

Läs mer
Lyssna

Äntligen – debutalbum med Crossing Keys på gång!

Crossing Keys är ett riktigt fint countryband från dalsländska Åmål. Vägen från att ha varit ett renodlat coverband till att i huvudsak spela eget material har varit lång och krokig och nu börjar de hitta formen. Stilen är modern och tillbakalutad, lite åt västkusthållet, fast med kunskaper om och respekt för både trender och traditioner.
Om man har en bred syn på begreppet country måste de räknas bland de absolut bästa svenska banden, och lite tillspetsat kan man säga att de hör till de få värdiga svenska mästarna enligt nyordningen med flera klasser och dylikt. 2008 vann de nämligen klassen Pop/Rock Country.
Senaste inspelning med det här bandet var en singel med titeln ”That’s Just About Says It All” som hördes en hel del på både P3 och P4 i början av 2009. På skärtorsdagen släpps deras fösta fullängdsalbum ”About Time” (väldigt talande titel) och firas med en konsert i Arena Karlberg i Åmål. Var där!

På gång: Red Jenkins – ”Hank and Jack”

Red Jenkins

De som har levt och andats svensk countrymusik de senaste fyrtio åren eller så vet vem Red Jenkins är. Fast jag skulle tro att många läsare av denna blogg har ganska vaga begrepp om vem han är, så en förklaring skadar aldrig.
Red Jenkins eller Björn Raita som han egentligen heter är en av de främsta tolkarna av traditionell texascountry, punkt slut. Inte i Stockholm eller Sverige utan hela världen. Texascountry som i dansant sådan från ställen med sågspån på golvet och hönsnät framför scenen.
Vid sidan om den etablerade musikindustrin har han spelat in en rad album i USA och med de bästa tillgängliga musikerna. När jag maila honom i slutet av oktober angående ett par av hans tidigare album, var han på språng till USA för nästa inspelning, och nu är resultatet snart här.
”Hank & Jack” är titeln och det räcker med en titt på omslaget med Hank (Williams) och Jack (Daniels) för att man ska bli sugen.
En recension kommer inom någon vecka och under tiden kan ni fundera på hur många gånger han har blivit svensk mästare i country och hur många festivaler han uppträder på?