Spencer Branch “Bury Me Beneath the Willow”

Närmare countrymusikens rötter tror jag inte att det finns någon som kommer i år 2017.

Lady Antebellum “Heart Break”

Nej, jag tycker inte att detta låter som country, inte det minsta. Inte om country bara kan låta på ett enda sätt och eventuella avvikelser ska förkastas.

Men om man accepterar att ingen levande genre kan existera i ett vakuum utan influenser och att de dessutom mår bra av stötas och blötas mot dessa finns det plats för lättviktig popcountry. Lite lagom hos mig, mer hos andra, medan det finns de som sväljer allt med hull och hår. Eller förkastar allt.

Lyriken räddar mycken popcountry, så även här. Ja, det är rentav så att de bär stora delar av albumet. Som om det skulle behövas med Hillary Scott vid mikrofonen, förutom att han kan få telefonkatalogen att låta som musik, är hon också en försäkring mot infantil bro-country.

Var tionde låt sådär, i radioflödet, är lagom för mig.

Glenn Campbell “Adios”

Jag hade befarat det värsta, att Adios inte skulle bli det värdiga avsked han hade förtjänat, men det blev det. En ändpunkt för en drygt sextioårig som fick en bitter sista period, när en av de värsta sjukdomar man kan tänka sig bit för bit gjorde slut på det sista han hade av magi, sångröst och minnen.

Jag lyssnar och inser att han var rätt så mycket större än vad jag insåg i hans kraft dagar. Jag och många andra.

Emmylou Harris live på Liseberg

Återigen var jag och den lokale recensenten på samma konsert. Jan Anderssons ord i GP hade kunnat vara mina. Men då hade jag gjort det alldeles för enkelt för mig.

Då hade jag inte, för femtioelfte gången, kunnat skriva om den snart trettiofemåriga musikaliska kärleksaffär, som har påverkat hur jag ser på musik över huvud taget; inte hur den understundom grumlat mitt omdöme.

Inte heller om hur jag planerat att be vännen I sjunga en av hennes låtar på mitt framtida bröllop. Eller som när jag i fjol svårt hjärtsjuk började fundera på vilken låt som hade passat på min begravning.

Det jag fick uppleva igår var lagom, och i bland är lagom bäst. Som i en lagom blandning av hennes egna låtar och hennes tolkningar av andras verk.

O-lagom (!) var Mary Anne Kennedy och Pam Rose grymma insatser som musiker och körsång.. Icke att förglömma basisten Chris Donohues stabila grundkomp.

Som styvnackad fan hoppas jag att det inte var sista gången jag fick uppleva henne, och nästa gång får det gärna vara ett mindre ställe med ett komplett bluegrassband.

I väntan på Emmylou

Jag har varit orolig för att Emmylou av idag inte ska nå upp till samma höjder som Emmylou av i går. Men den oron har försvunnit. se denna video.

Kanske låter hon inte som förr, men det nya rör mig också i djupet av mitt hjärta.

Så det är med största glädje som jag ger mig till Göteborg och Liseberg för att för fjärde gången få lyssna live till hon som är orsaken till mitt musikintresse.

Crazy Heart

Sommar och sol och jag ligger lite på latsidan vad gäller bloggen. Men jag försöker insupa så mycket god kultur som är relaterad till min musik som det bara går.

Crazy Heart hade jag ända tills igår bara läst om och inte sett en enda minut av, inte ens trailern som är lagligt tillgänglig via youtube (se ovan). Men fästmön C hade hittat den för tio kronor på en lokala lumpboden och ville titta.

Jag är sällan imponerad av att bara läsa en massa namn; om det står Jeff Bridges, Robert Duvall, T-bone Burnett och Ryan Bingham på omslaget däremot hajar jag till.

Mänsklig misär, alkoholism, en utväg som glider huvudpersonen, en countrysångare på dekis, ur händerna när allt är på väg att lösa sig. Och sen allt ändå får ett lyckligt slut; det låter inte som en uppbyggelig rulle, men jag satt klistrad från början till slut.

Crazy Heart är inte en film om countrymusik, eller en countrysångare. Den är faktiskt i sig en drygt två timmar lång countrylåt.

Halos & Horns

“Bluegrass and beyond” står det någonstans i presentationen, och visst stämmer det; detta band är bluegrass till 100% och samtidigt så mycket mer.

Ett par, bokstavligt talat, har jag sett in en annan konstellation tidigare, men samtliga är hel eller halvprofessionella musiker. Tekniskt drivna, samtidigt som de har massvis med själ och hjärta.

Hur de ligger till i jämförelsen med andra i Sverige som håller på med något liknande är egentligen ointressant när det är frågan om amerikansk populärmusik med folkliga rötter. Mer relevant är att konstatera att de har det som krävs för att på sikt kunna hävda sig på den här musikens hemmaplan.

Läs mer här.

Ännu mer att fundera på …

… och jag tänker inte avslöja något mer. Men jag tänker på duetter med familjeband.

Det där med duetter …

Nej, jag ska inte gifta mig. Än.

Det är inte därför jag publicerar den här duetten. Anledningen är något annat som jag fick höra idag. Något som gjorde mig glad och samtidigt rörde mig till tårar. Något som jag har längtat efter länge och bett över.

Fortsättning följer, någon gång.

Nashville. säsong 5 går mot sitt slut

… och ännu är det ingen svensk kanal som funderar på att ta upp den. Synd, för den växer avsnitt för avsnitt och säsong för säsong.

Kanske det är lite väl mycket handling, för ALLT verkar hända i den lilla krets som det hela utspelar sig i. Och allt känns riktigt. Osmarta karriärdrag, skolkande tonåringar, skogtokiga stalkers, med mera förekommer i verkligheten. Liksom gränslös kärlek som fixar det mesta till slut.

Och säsong sex kommer till hösten eller vintern.