Bruce Robison & Kelly W Robison ”Beautiful Lie”

Ibland sker det som är stort i det tysta. Utan att ha de stora strålkastarna på sig har Bruce Robison och Kelly Willis turnerat i en van som hålls ihop med silvertejp, startat ett eget skivbolag samt skapat ett mycket fint stycke musik. Country/Americana för en fullvuxen utan de mest infantila countryklichéerna, och också det tillkämpat intellektuella uttryckssättet som plågar en del musik i den här genren. I stället varma skildringar av livet för ett lyckligt medelålders par, samt träffsäkra iakttagelser av omgivningen.

Ja, jag vet att det finns ett knippe covers på den här skivan, men de görs till deras egna och genomgår samma varsamma analoga behandling som resten av materialet. Eller som Bruce säger på omslaget: ”Alla låtar inspelade på analogt band utan digitala busstreck”. Är det bra från början blir det ännu bättre så.

När allt detta är sagt så är det ”If I Had A Rose” och ”Brand New Me” som dröjer sig kvar. Mörka historier om än ljust förpackade. I bjärt kontrast till dessa, och också mycket bra, står ”One Dime At A Time”. Texascountry som den låter när den ska dansas till.

Jon Pardi ”Heartache Medication”

För att uttrycka det så kort som möjligt: Jon Pardi är en värdig arvtagare till George Strait och alla mina 90-tals favoriter. Jag tror fortfarande på traditionell countrymusik och cirkeln är verkligen obruten.

Lite mer detaljerat så är Jon Pardi 100% country. Inte som genren lät på far eller farfars tid. Ja kanske inte ens på min tid i början av nittiotalet. Men exakt som den låter idag, efter år av normal utveckling och krass marknadsanpassning.

Nog för att jag har en ganska generös tolkning av vad som är country eller inte, men det finns en gräns, den är skarp. Och vid den vaktar Jon Pardi. Räkna inte med något som erinrar om hip-hop eller EDM från honom. Aldrig.

Det är lätt att säga att han är country för att arrangemangen innehåller steel och fiddle eller för att törs sjunga om fylla och brustna hjärtan. Sådana artister går det tretton av på dussinet, och de blir aldrig något. Men Jon har gjort avtryck på hitlistorna och spelar för en talrik publik.

Titellåten, Nobody Leaves A Girl Like That och Just Like Old Times lämnade ett omedelbart avtryck på mig. Låtar som får mig att drömma mig tillbaka till nittiotalet och kanske någon gång i framtiden en fjärde resa till Nashville.

Chad Richard ”Worthy Cause”

Lever man sitt liv i närheten av Sabine River är det inte så konstigt om inspireras man musikaliskt av både Texas och Louisiana; om cajun, swing, country, blues och soul ingår i lagom proportioner i ens musikaliska bakgrund.

Av den anledningen är det svårt att placera Chad Richard i ett bestämt fack musikaliskt, så svårt att jag använder beteckningen Americana inte som en kliché utanför att det är det enda som fungerar.

Han har levt, han har ett gott minne och han kan berätta. I egenskap av medelålders man har han också passerat stadiet där lyriken byggs runt nakenbad och öl. Han har gift, skiljt sig och blivit ensamstående pappa, och det känns som att det är just det sista som har påverkat honom mest.

”Worthy Case” är en lågbudgetproduktion. Det märks och det är till fördel. Det har helt enkelt inte funnits vilja eller budget att förvränga hans röst och berättelser. Eller dränka dem med onödiga pålägg.  

John Andersson ”40 Years & Still Swingin’”

När man ska göra ett bokslut över sin karriär går det i princip att göra på två sätt. Antingen ger man ute sin femtioelfte greatest hits-skiva, pliktskyldigast spetsad med några tidigare outgivna låtar. Eller också gör man som John Andersson, tar ett rejält tag i minnet och spelat in hela rasket igen med tillägg av några låtar. Om detta tillvägagångssätt beror på att John Anderson är en av de artister som drabbades av den famösa branden på Universal låter jag vara osagt.

John Anderson har levt större delen av sitt artistiska liv utanför det egentliga rampljuset, med relativt få topphits, samtidigt som han åtnjutit den största respekt både av kollegor och av lyssnare som verkligen bryr sig. Kanske är det därför han orkar hålla igång utan några tecken på att bromsa in. Enligt honom själv kom dessa skivor sent, men de var svåra att passa in i livspusslet.

Jag har uppskattat att få lyssna till nya versioner av I’m Just An Old Chunk Of Coal, She Just Started Liking Cheating Songs, Wish I Could’ve Been There och Seminole Wind.

Chuck Mead ”Close to Home”

Den här skivan får mig att längta hem till mitt andliga hem i Nashville och strövtågen mellan det som populärt benämns som turistfällor på Broadway. Trånga lokaler med musik som inte alltid är tekniskt perfekt, men alltid har en massa hjärta och värme.

Det är alltså frågan om country med stort C, om än med lite rockiga undertoner. Musik som av någon anledning benämns Americana eller alternativ av de som räds C-ordet ska lyssna.

Ytterligare influenser går att finna i karibiska tongångar, gospel och New Wave som den lät när den var ny. Låter det rörigt? Ingen fara, Chuck Mead har hjärtat i countrymusiken, även om han gillar att experimentera.

En bra nostalgisk skiva. Som i 90-talsnostalgi.

Aaron Watson ”Red Bandana”

Aaron Watson har haft en imponerande karriär. Femton album på indiebolag, på tjugo år och som dessutom har sålt så bra att fyra av dem har gett avtryck på Billboards countrylista.

Därmed var det bevisat att countrymusik som den var förr inte alls är död och att den fungerar i dagens hårda medieklimat bara det finns mod och talang så att det räcker.

När det gäller melodier rör sig Aaron Watson över hela banan och han gör det bra. Sen var det lyriken och på det området kör han över de flesta av sina jämnåriga och yngre konkurrenter. Fast förankrad i dagens verklighet närmar han sig genrens själ. Allra bäst gör han det i ”Riding with Red” som är ett slags westernballad för 2000-talet.

Detta är en skiva som duger bra som bakgrundsmusik, men för att en ska ge full utdelning måste man lyssna aktivt på texterna. Då lyfter den.

Molly Tuttle ”When You’re Ready”

”When You’re Ready” är en mycket bra titel på Molly Tuttles första fullängdare i eget namn, för frågan är om hennes mest inbitna fans var beredda på vad som väntade. Jag var, efter viss tvekan det.

För när de flesta förväntade sig ett renlärigt bluegrassalbum, fullt av instrumentala prestationer, möttes de i stället av ett americanaalbum lutande åt modern folkmusik, med lite popinfluenser.  Typ Allison Krauss och Taylor Swift träffas och gör en skiva tillsammans. Överraskande radiovänligt, men absolut inte urvattnat.

Tilltaget att spela in med ett helt band, rentav elektrifierat må ha chockat en del, men det var hennes eget val och gav henne möjligheten att bredda sig. För min del kommer det bästa sist, ”Sit Back And Watch It Roll”, en tre och halv minuts roman av det slag som borde kräva betydligt mer livefarenhet, och ”Clue” en modern countryvals i vilken hon tar upp kampen med det unga gardet i den genren.

Inte en skiva för alla, men väldigt mycket för andra.

Todd Snider ”Cash Cabin Sessions, vol 3”

Varmt, organiskt, och jordnära; floskler som gärna används för att berömma Ameriana, men som just i detta fall känns helt rätt. Musik som kräver mycket av lyssnarna men som ger en del tillbaka. I mitt fall innebärande att det tog två lyssningar innan jag fattade något och ytterligare en innan jag kunde avge ett försiktigt positivt värdeomdöme.

Även om titeln antyder annat är den aktuella skivan den första som i sin helhet är inspelad i Cash Cabin, enligt receptet en ensam man med gitarr. Todd Snider är en fin poet – texterna kan vara komiska, tragiska, löjliga eller seriösa allt efter behag. Men inte särskilt mycket för de som vill känna doften av sågspån och utspillt öl och dansa i 4/4-takt.

Mest för oss som befinner oss mellan 50-60 och vill höra någon berätta om livet, med ett språk som vi förstår och på våra villkor.

Dillon Carmichael ”Hell On An Angel”

Med två farbröder i branschen och en mycket välmodulerad baryton är förutsättningarna fina. Men sen gäller det att vilja något och välja rätt. Valt blev något åt outlawhållet och det både känns och låter rätt. Outlaw som i Hank Jr minus politiska uttalanden.

För att det inte bara ska bli image och yta krävs ett passande låtmaterial och även på den punkten har Dillon Carmichael träffat rätt. Inledande ”Natural Disaster” är en tung femminuters southern rock-ballad om en kärlek som gick åt pipan. ”Hard On A Hangover”; mer om svunnen kärlek fast i mera traditionella countryspår. ”That’s What Hank Would”; en kanske delvis självbiografisk ballad om låtskrivarens dilemma och det är alldeles säkert Hank Jr som åsyftas.

Anmärkningar, tja kanske en del tycker att det är för mycket southern rock över melodierna; jag gillar det. Och tempot, kanske lite mycket ¾-takt och mitt i. Men det är bara några små anmärkningar i marginalen på en artist som jag gärna hör mera av. Snart.

Lacy J Dalton ”Scarecrow”

Även om hon när karriären var på topp var en pålitlig hitmakare inom countrygenren, var det hennes bluesfärgade röst och djupa texter som stack ut. Så är det även nu när hon på livets höst närmar sig det benämns Americana.

EP-formatet tilltalar mig. Fyra låtar med rötterna i country, ett stadigt rotrocksgung och influenser från soul och folk. Lacy har haft mer än ett finger med i spelet i tillkomsten av alla låtarna, och det märks för det krävs åtskilliga år av livserfarenhet för att komma till de insikter som redovisas. Som i inledande It Takes An Earthquake Sometimes som spekulerar i hur många gånger vi behöver skakas om rejält innan vi ändrar på vårt sätt att leva.

En mycket bra EP för de som vill tänka när de lyssnar.