Två veckor tog det, men nu är det dags att mer i detalj förklara varför jag tycker mycket om John Prines senaste.
Han är en lysande singer/songwriter, en av de allra bästa av en generation som även omfattar bland andra Bob Dylan och Bruce Springsteen. Och han har levat drygt sjuttio år, det ger en hel material att skriva om. Han ser bakåt på ett händelserikt liv, men han räds inte att filosofera om döden och vad som kommer sen.
Han definierar på ett mycket bra sätt Americana, det i Sverige så misshandlade begrepp som har kommit att bli en ursäkt för de som vill vill lyssna på country, men som inte riktigt rörs erkänna det. Folklig amerikansk populärmusik av bästa märke, utan några gränser; som jag ser det ändå väldigt mycket country.
Svårare än så är det inte, plus att det är väldigt mycket en man och hans gitarr. Ibland är det allt som behövs.
För drygt en vecka sen föll jag pladask för hennes singel och video “A Little Dive Bar In Dahlonega” och det jag skrev då gäller fortfarande.
Men varför? För det första är hon en poet i klass med de bästa kvinnorna från den fina perioden för c a 25 år sedan, Mary-Chapin Carpenter, Kathy Mattea, Gretchen Peters, med flera. Hon skildrar med bravur livet som det ter sid för en kvinna i trettioåren i de där delstaterna i mellersta USA som man knappt minns namnen på.
Musikaliskt rör hon sig över hela kartan. En hel del fina ballader, men ännu mer av countryfierad heartland rock. Något som funkar bra och är trovärdigt efter som det är något som hon vill själv och ingen marknadsföringsploj.
“Last Man Standing”, ja kanske det. Nu när Merle Haggard, Ray Price, Waylon Jennings, med flera har flyttat vidare börjar det säkert kännas ensamt. Men även om det tunnar i leden som finns det de som tar vid och Willie har aldrig hörts klaga över de nya artisterna utan hittat nya att samarbeta med.
För mig är “Last Man Standing” ett välkommet tillskott i den svit som började med “Heroes” 2012 och som fick mig som inte var med på sjuttiotalet att upptäcka och uppskatta Willie bortom det gammelmansknarriga och de bisarra temaalbumen. Som fick mig att se fram emot hans nästa album.
Om “Gods Problem Child” innehöll en del kvalfyllda funderingar om återstoden av livet så är det nästan tvärt om med “Last Man Standing”. Nu är det livat värre och Willie tänker göra det bästa av tiden han har kvar till tonerna av Honky-Tonk och Western Swing. Inspelat i ett rasande tempo som få yngre artister klarar.
Intressant och välformulerad tanke från en av de twittrare som jag följer. Aldrig tidigare har jag läst något som faktiskt försvarar popens rätt att vara pop.
Jag hör nog till de som är mest tolerant vad gäller olika genrers uttrycksätt. Samtidigt reagerar jag häftigt när gränsen väl är nådd. Samtidigt gillar jag äldre crossovermusik, som Western Swing, skarpt.
Och hur absurt blir det inte med tyckare som fastställer en norm som ligger en bra bit från en genres mittfåra?
Jag skäms inte så lite för att jag missade hennes debut med nästan två år och den här videon med ett år, men det är så det kan gå när man först är sjuk och hjulen sedan snurrar lite för snabbt.
Jag säger inte att hon nödvändigtvis är *den’ allra bästa nya artisten jag har hört de senaste åren, men hon är ibland dem.
Ett pekfinger mitt i synen på de som tror att Nashville är död som musikstad och att inget vettigt kommer på majorbolagen.
Är detta country – njae? Är detta bra musik – oja! Har det någon betydelse?
Ibland har det faktiskt inte det och det just det intrycket jag får av ”Heart of Glass”. Beth Nielsen Chapman levererar elva stämningsfulla berättelser och lämnar till lyssnaren att i sin fantasi placera dem i en bestämd genre.
Detta är singer/songwriter när det begreppet som passar som bäst, alltså musik som flyter runt i gränslandet mellan folk, pop och country. En låtskrivare som har något att säga och gör det så att man lyssnar, med behaglig stämma och sparsmakade arrangemang.
En av mina vanligaste musikaliska teser är att det inte går att fuska med Bluegrass, det lönar sig inte ens att försöka. Är det Bluegrass så är det äkta, annars är det något annat.
Så är det med Remington Ryde som är en ny bekantskap för mig. Namnet är lånat från hemtrakterna i Pennsylvania där det finns en rik bluegrasstradition, även om ämnena för låtarna skiljer sig en del från jämfört med de band som har rötterna i Kentucky.
Titeln framkallar nyfikenhet hos mig, men det är inte svårare än att det är en hyllning till en låtskrivare och vän till bandet, James King. En hyllning och ett löfte om att hålla minnet av hans musik levande.
”A Storytellers Memory” är fullt av känslor och tänkvärda historier, och bjuder på skratt, gråt och tillfällen att stanna upp och tänka. På slutet kommer den obligatoriska hyllningslåten ”Mr King” och allra sist ”It’s A Cold Cold World” med James King själv. En mycket värdig avslutning.
För att återkomma till inledningen så låter det också väldigt äkta om musiken. Lite som det kunde låta förr, innan elektroniken gjorde sitt intåg. Alla instrument och alla röster är lätta att urskilja var en för sig, och de harmoniserar fint med varandra. Mitt bestämda intryck är att alla låtar är inspelade på ”rätt” sätt för den här genren, utan några pålägg i efterhand.
Även om det är de nytraditionella tongångarna från nittiotalets mitt som ligger mig närmast betraktar jag mig som tolerant när det gäller countrymusik. Det mesta går hem, bara det benämns på rätt sätt, och syns och hörs i rätt proportioner. Ett lättvindigt eller rentav fegt sätt att se på saken kan det tyckas, men ibland kan det ställa till problem.
Som när det gäller Chris Young och ”Losing Sleep”. R&B-influenserna köper jag vilken dag som helst, men programmerade rytmer … Då börjar det närma sig gränsen för vad jag tolererar. Samtidigt, crossover är en del av countrymusikens historia och det fanns en tid när vare sig elektrifierade instrument eller trummor var välkomna på Grand Ole Opry.
De hade också varit lätt att avfärda detta album om det hade varit frågan om en medioker sångare och dito låtar. Men rösten tillhör genrens bättre och låtarna håller hög kvalitet. Ibland hugger det tag i lyssnaren och det är bara att åka med. ”Where I Go When I Drink” och ”Blacked Out” är två riktigt bra moderna countrylåtar som får mig att längta till USA och amerikansk countryradio.
Nu är jag på väg mot södern, den svenska södern alltså. Jag har laddat upp med Willie Nelson och lite blandat. Nästa gång ska jag kunna lyssna på webbradio.
Många tankar blir det också, om country i svensk massmedia; varför så recensioner av musik utan PK-faktor i tidningar och varför amatörismen i radio och TV?
