Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Var så goda, här kommer de utlovade tre dygnen:
https://www.youtube.com/playlist?list=PLWoXqHp4Tl8v32gZ9QonCQI310ygIuMYO
Tyvärr utan möjlighet till inbäddning och det måste man respektera. Men ändå, det är mängder av bra musik här.
En blandning mellan dansband och country? Icke.
Jag tror att blir bra. Vince Gill lämnar inte countrymusiken, han tar den med sig, och i kombination med de av Eagles rötter som finns inom countrymusiken kan det nog till och med bli riktigt bra.
Fortsättning följer!
“Ibland går Fantomen omkring på gatorna som en vanlig man”, och ibland lyssnar Öhman på vanlig musik.
Jag har en avvaktande inställning till mycket av det som betecknas som singer/songwriter, men den här låten satte sig direkt hos mig.
Jordnära lyrik och bland det vackraste man kan tänka sig vad gäller musik och stämsång, då är jag såld. För att inte tala om det snygga fotot till videon.
Om halvannan månad kommer fullängdaren.
Countrymusik som jag gillar kan låta på många sätt. Detta är ett – väldigt mycket.
Honky Tonk, en musikform som en av deltagarna av den förra “Verandan” oemotsagd betecknade som “en blandning av country och dansband”. Säg mig, vilket dansband har texter av denna kaliber? Eller sångare som sjunger med insidan?
För att försäkra mig om att budskapet går fram kommer jag senare att presentera en gigantisk spellista med närmare tre dygn av kallt öl, sågspån på golvet och svunnen kärlek.
Nu måste jag jobba en stund, c a tio timmar.
Sommaren närmar sig med snabba steg och det är dags att hitta musik för årstidens irrfärder. I en plastkasse modell större från en av våra större detaljhandelskedjor hittade jag detta album, flyttade det till bilen och där har det blivit kvar.
Ty när ljudböckerna blir kvar i hemmets lugna vrå, och när jag inte känner för musik där det instrumentala prestationerna är det man främst lägger märke till, är det precis detta jag behöver; en ljudbok för älskare av americana, noveller på tre-fyra minuter av en fin författare från New England, fast motiven får lyssnaren att tänka de stora texanska låtskrivarna vid sidan om countrymusikens allfarväg. Typ lika mycket Springsteen som Van Zandt.
Melodierna då? Inte den här gången, den här gången är de av underordnad betydelse även om det finns en del små pärlor även här.
Nu ska här avverkas dryga 100 km dammiga grusvägar, den rätta miljön för att lyssna till ”Ragged Hearts”.
Vet inte hur många videor från “Country’s Family Reunion” som jag har kommenterat, men detta är första gången som jag har länkat till ett helt program.
The Whites har varit med i stort sett hela tiden jag har lyssnat på country och dylikt, som bakgrundssångare och genom enstaka låtar. Och jag såg dem på The Ryman för för drygt femton år sedan. Dags att ge något tillbaks.
En bit in i programmet utbryter en diskussion om dilemmat att vara för country när man ska göra bluegrass och tvärtom. Bill Andersson säger det bäst “You are too good!”.
Han vaknade en morgon och fann att han fortfarande levde, trots att rykten på nätet sade annorlunda. Bråttom hade han också, ty han hade en show på schemat. Ett knippe album till lär det också bli, och gärna för mig. För han har aldrig varit bättre än han är nu år 2017.
Guds problembarn, tror jag inte. Det finns inga sådana, ”Jesus älskar alla barnen”, men ett älskat barn som gjort misstag, ja. Och klätt dem i ord och toner.
Hemligheten bakom att hans storhet består tror jag är den där lilla stugan på en kulle där han samlar på minnen tills de är mogna att bli låtar. En plats som jag tror att vi alla skulle må bra av att ha.
Till sist, han kommer aldrig att försvinna. Lika lite som någon av de andra som har format mitt medvetande och mina kunskaper om en älskad genre.
– Maxida Märak
– Mia Skäringer
– Lisa Nilsson
– Ana Diaz
– Dregen
– Erik Lundin
Få se vad årets artister har att tillföra. Ska de oemotsagda få vräka ur sig sina fördomar om en hel genre, ska de vallas runt i miljöer som bekräftar fördomarna. Eller ska de komma hem berikade med nya kunskaper om och kärlek till genren?
Trägen vinner. ”Vaquero” är inte hans andra album utan det trettonde, även det var först i och med det förra, ”The Underdog”, som han fick erfara nationell berömmelse.
Vad var det som gjorde att han fick sitt genombrott efter drygt tio år och varför har framgångarna hållit i sig? Svaret är hårt arbete, bra låtar oh en bra röst.
Hårt arbete som att ge sig ut på vägarna och möta sin publik öga mot öga. Hårt arbete som att i studion sätta ribban minst lika högt som de som redan har slagit igenom, att tordas möta dem på deras hemmaplan i stället för att ha indie som en ursäkt eller stilmarkering.
Blanda det med en baryton som får mig att tänka på George Strait i yngre år, snärtiga melodier, och texter med substans. Aaron Watson sjunger inte om nakenbad, öl och pickuper. Nej, han lägger ut texten om en krigsveterans liv och han förmedlar livsvisdom från en uråldrig vaquero.
Mer sån’t tack!
Låt oss börja med titeln. Ingen kunde ha varit mer fel, detta är mannen som lite slarvigt uttryckt har samarbetat med i stort sett alla som är något. Lägg därtill ett antal egna album och en rad fina utmärkelser.
Nu skriver vi 2017 och som den skarpe låtskrivare han är har han helt eller delvis skrivit alla låtar utom en själv. En imponerande lista av medförfattare inkluderar Kenny Chesney, Zac Brown, Chris Stapleton och Al Anderson.
Musikaliskt sträcker han sig långt utanför bekvämlighetszonen, inte för sig själv men förmodligen för många lyssnare med siktet inställt på country. Ty förutom det som brukar inkluderas i begreppet Americana finns här rejäla doser av jazziga tongångar.
För tillfället något mätt på tung lyrik favoriserar jag ”A Little Bit Better”, ett fruktbart samarbete med Chris Stapleton; och ”Zanzibar” som låter som den kommer från Django Reinhardts kvarlåtenskap. Men det är den eftertänksamma balladen ”Mississippi, You’re On My Mind” som tränger in i själen och blir kvar.
