Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Tommy Nilssons och LaGaylia Fraziers generiska låtval visade att de antingen inte brydde sig eller inte kunde. Jag hoppas på det senare och ger två exempel som hade blivit så mycket bättre.
Är det inte förmätet att jag som glad amatör ska ha synpunkter på två proffs låtval? Inte alls, på den aktuella genren är de amatörer, medan jag har haft koll i drygt trettiofem år. Jag har avnjutit musik i inspelad form och live, ja till och med på plats och ställe i Nashville. Flera gånger dessutom.
Nu har jag räknat till tio, ja jag vet inte hur många gånger. Nu är det dags att skriva.
Lustmordet på countrymusiken i lördags kväll saknar motstycke. Att vissa artister förnedrade sig själv bryr jag mig inte om, tar man inte uppgiften på allvar så blir det inte bättre än så. Ändå lite synd, flera av de medverkande hör till våra bästa när de rör sig i vana trakter.
Att genren hanteras så illa har jag nolltolerans mot. Det är nog nu, dags att någon ställer sig upp och säger att det är dags att bli seriös även när det gäller en smal och missförstådd genre.
Ok för att tävlingen går ut på att artisterna ska framföra låtar i ovana genrer, men någon måtta måste det ändå vara. Hjälp med låtvalet hade inte skadat, och en coach som behärskar och själv använder de tekniker som de lär ut.
Sen var det de infantila dekorationerna, med höbalarna i högsätet och en direkt felaktig historiebeskrivning. Med mera, med mera.
Men visst fanns det sånt som var bra. Kompbandet får mer än godkänt och Wiktoria var riktigt bra i sin tolkning av Dixie Chicks. Linda Pira visade att hiphoppare visst kan förstå country, och Casper Jarnebrink gjorde vad jag förväntade mig av honom.
Inga tuppar i halsen, inga skarvar. Bara en bra röst och dito låt. Precis så här kan country sjungas och ni vet vad jag menar.
”Stjärnornas Stjärna” var ett lågvattenmärke vad gäller country på svensk television. Man ska räkna till tio innan man gör något man kanske ångrar och nu har jag räknat till tio millioner. Jag återkommer i eftermiddag/kväll.
”Bra country kan låta på många sätt”. En av mina favoritklyschor som ni känner igen vi det här laget. Men väldigt, väldigt relevant den här gången. Förnuftet säger mig att det borde komma väldigt mycket bra musik de återstående nio månaderna i år; känslan säger att Öhman mycket väl kan ha hittat sin starkaste kandidat till titeln ”Årets album”.
För hur ska man kunna försvara sig mot ett album som saknar låtar som man hoppar över ens efter den femtioelfte lyssningen; som har tjänat som underhållning på vägen mellan Grästorp och Nossebro varje dag i en veckas tid efter morgonnyheterna i Radio Skaraborg? Och som får mig att se på nittiotalets kreativ mitt i ett romantiskt skimmer. Det var bättre förr, men det finns fortfarande de som kan. Typ.
Det var värdeomdömet och det var lätt. Nu till det svåra, att beskriva hur det låter, utan onödig namedropping.
För en dryg vecka sen liknade jag Mary Battiata vid en Dwight Yoakam i kjol. Och visst, det finns mycket av västkustens lekfullhet i hennes musik. Men ibland är det en djupsinnig singer/songwriter från mellanvästern eller Texas som visar sina bästa sidor; och det är inte så lite Honky-Tonk som luktar sågspån och utspillt öl, från de bästa ställena i Nashville och annorstädes. Ja, jag kan till och med höra ekon från platsen där det började; Bristol, Tennessee någon gång för länge sen när The Carter Family för första gången klev in i en studio.
Hårt arbete lönar sig. Så här skrev Jamie Meyer på Facebook för några dagar sen:
After 624 days, 15 roundtrips to Nashville TN, countless people telling me "No" and even someone once told me in a diner:), "You will never get signed here because you are not from Alabama" (No offense Alabama)…I’ve sometimes wondered if it’s all worth it? However, this part of my life, this little partright here…This is called:
✔️Signing A Publishing Deal
Så här skrev Music Row:
Jamie Meyer is currently living, performing and writing in Nashville.
Fast ni får scrolla ned en bit för att läsa originalet.
Härligt med en landsman som lyckas och visar att hårt arbete betalar sig.
”Nashville” tog slut i Sverige efter bara en handfull säsonger, och i USA är det en halv säsong kvar. Fast en del av skådespelarna har nog sitt på det torra ändå.
Maisy Stella gjorde nyss solsodebut på The Grand Ole Opry, med den äran. Blott fjorton år gammal kan man inte begära att hon ska ha hittat sig själv än, men hon har stakat ut riktningen och det går undan åt rätt håll.
Helt underbar alternativ country med västkusttouch. Lite som Dwight Yoakam i kjol. Musik som ger hopp om ett uppvaknande i en bransch som har stelnat och en sommar med nervevade sidorutor och högljudd musik, trots att jag är alldeles för gammal för det.
Recension av en hel platta kommer snart, men nu måste jag skynda till jobbet.
Så här skrev jag för flera år sedan och det gäller fortfarande:
Det har flutit ganska mycket vatten under broarna sedan dess, men Cina håller stilen. Det är fortfarande frågan om gammal fin country, med stilkänsla och värme i framförandet av de egna låtarna. Gammal som i slutet av åttiotalet alltså, när jag fastnade för genren på allvar.
Värt att notera är att Cina fortfarande, med förtjänst, håller mycket inom familjen även om inspelningarna har gjorts på fjärran ort.
I början av nittiotalet ingick jag en pakt med två vänner i musikens värld. Vi skulle aldrig säga “Det var bättre förr”. Men åren gick, och ja; vi blev äldre … Och när man gräver djupt i sina minnen hittar man sån’t här.
Vi har förlorat väldigt många countryartister de senaste åren. Sen finns det de som fortfarande lever, om än utanför ramljuset. Som Doug Stone.
Det var kanske bättre förr. Ibland.
Inte alls, intresset för countrymusik lever och frodas och jag har lite nytt i röret, svenskt dessutom, som kommer att märkas i nästa vecka.
Musiken är fortfarande lika mycket en livsstil som “bara” något jag lyssnar på. Den påverkar vad jag äter, tror på och var jag står politiskt. Men jag äter allt mindre kött, får en djupare kristen tro, och fasar för att en svensk Donald Trump visar sitt tryne i den svenska valrörelsen.
Just nu gläds jag åt att jag hittar så många okända talanger på nätet. Det finns hopp för country som låter som country!
Vill ni hålla koll på min talangjakt på nätet och spridda tankar från mig, så följ mig på Twitter. Jag har ett par tusen läsare i veckan, skriver till 99% på engelska, och lurar på hur jag ska nå svenska läsare utan att behöva ett konto till att hålla reda på.
