Archive for augusti, 2021

augusti 13, 2021

Olivia Ellen Lloyd ”Loose Cannon”


Olivia är exakt en sådan där artist som jag förväntar mig att få lyssna på i ett litet hål i väggen i Nashville (fast hon råkar på Brooklyn, NY). En som blandar country, heartland rock, honky tonk, med mera, och gör allt ungefär lika bra. En artist för vilken uppväxten i Shenandoah Valley inte bara är tomt skryt, utan en källa till inspiration.

Det är lite segt för mig i början, men en dryg minut in i andra låten ”Emily” har hon krossat mitt hjärta. Och sen rullar det på. Hon har en historia att berätta och hon gör det med förtjänst. Livet är ett helvete, men det lindrar smärtan att sjunga om det, eller bara festa loss för at få glömma en stund.

Country med stort C, så långt bort från infantil Bro Country som det går att komma.

augusti 11, 2021

Shannon McNally ”The Waylon Files”


Att göra en skiva med Waylon-covers kräver både mod och stilkänsla. Många har känt sig kallade, och färre har lyckats. Shannon McNally hör till de senare, i kvinnlig kontext. Alltså, hon har inte försökt göra det så likt Waylon som möjligt eller bättre (?). I stället har hon samlat ett bra band och gjort det bästa hon kan av dessa låtar på sitt sätt. Det är skillnad.

Urvalet av låtar inkluderar allt från kända standardlåtar, till de som sällan hörs. Och på tal om att göra dem ur kvinnligt perspektiv, att byta ett och annat pronomen är lätt gjort, men det kräver sin kvinna att framföra dem trovärdigt. I’m A Rambling Man, exempelvis, blir en helt annan låt när den framförs som en varning till hennes medsystrar att inte bli alltför involverad i en man som inte stannar och så vidare.

Ett intressant och lyckat försök att sätta kända låtar i ett annat sammanhang som gärna kan få efterföljare.

augusti 10, 2021

Thomas Rhett ”Country Again, vol 1”


Thomas Rhett var en av de artister som jag frivilligt inte brydde mig om att hålla koll på när jag bestämde mig för att gå min egen väg när det gällde att hitta countrymusik jag gillar. Min uppfattning är därför endast i ringa grad färgad av andras uppfattning om huruvida han är country eller inte.

På den aktuella skivan rör han sig smidigt mellan lättviktig countrypop och lite tyngre tongångar. Lyriken är nära nog 100% country, men han vacklar en del vad gäller de musikaliska uttrycket. Trots de bästa intentioner om ett naknare och mer akustiskt sound förekommer en del elektroniska hyss. Country kan låta på olika sätt, och bara för att man gillar country som genre behöver man inte tycka lika mycket om allt som får den etiketten.

Jag har alltså inte svårt att erkänna att somliga låtar nästan fick mig att somna, samtidigt som det fanns de som grep tag i mig. ”Were We Grew Up” lever inte riktigt upp till vad den lovar, ”What’s Your Song” är snäppet bättre. Och ”Country Again” är riktigt bra, där känner jag igen mig.

Om titeln varslar om en ärlig avsikt att söka sig tillbaka till rötterna är jag nyfiken på volym två, även om jag ger volym ett medelmåttigt betyg.

augusti 10, 2021

Brock Gonyea ”Where My Heart Is”


Jag har sagt det förut och jag säger det igen: EP kanske är det tuffaste formatet för en artist på gång. Sex låtar lämnar inget utrymme för halvmesyrer och utfyllnad. Men Brock behärskar formatet.

Ibland är det ett nöje att recensera musik, ibland är det en plåga. Att ta sig an ”Where My Heart Is” tillhör den förra kategorin. Det är som att lyssna till en levande jukebox, en påminnelse om bättre tider och countrigare countrymusik. Detta menat som en stilmarkering, även om låtarna känns som lån från stjärnor från förr är det genomgående original. Och den hör gången menar jag inte nittiotalet, utan femtiotalet och stjärnor som Hank Williams och Webb Pierce.

En mycket bra första skiva som lovar mer.  Hoppas att den är vad ”marknaden” vill ha.

%d bloggare gillar detta: