Archive for februari, 2020

februari 10, 2020

Johan Berggren ”Lilyhamericana”


Det är lätt att gå i försvarsställning när man får höra talas om en ny skandinavisk country/americana-artist, i synnerhet om de framför sina verk på modersmålet. Låter det som i det stora landet i väster, som deras trogna fans vill att det ska låta, eller på ett sätt som jag kan ta till mig?

Av denna anledning dröjde det väl länge innan jag gav norrmannen Johan Berggren en chans. Debut på engelska 2018, och nu dags för första skivan på modersmålet. En tvåmånaders retreat i Tennessee resulterade i nio låtar som väl hemma Oslo förvandlades till ”Lilyhamericana”.

Det är absolut inte ett verk som fungerar som lättare bakgrundsmusik, men ett som både kräver och ger mycket mer. Tänk Kris Kristofferson så hamnar ni rätt stilmässigt; nio berättelser om hur det är att vara ”en analog man i en digital värld”, ett underbart citat från ”Hjerter som aldrig brant”.

Blott tjugosex år gammal tror jag att Johan har sina flesta lyssnare bland oss medelålders som har levt och lyssnat på musik ett tag. Som gärna vänder oss till americanapoeter för att få en förklaring till varför världen ser ut som den gör.

februari 7, 2020

Various Artists High Cotton: The songs of Alabama


Att kommentera den här skivan har sina sidor. För det första har den några år på nacken, närmare bestämt nästan sju. Men det kan man bortse från när denna publikation nyligen skrev om Alabama.

För det andra har åtminstone jag en avvaktande inställning till samlingar, hyllningar och coveralbum. Det räcker bra med all ny originalmusik.

För det tredje domineras skivan av artister som brukar benämnas alternativa. Dylika brukar ha svårt för artister som klarar av balansgången mellan vad marknaden och traditionerna kräver.

Men det funkar i huvudsak bra och jag år ett nytt perspektiv på gamla favoriter. Old Crow Medicine Show gör Bluegrass av Dixieland Delight och det blir riktigt bra; Texas Bluegrass Massacre detsamma med Lady Down on Love; En bluesig version av High Cotton framförd av T. Hardy Morris gör att man känner att man är med under någons svunna ungdomsår.

Funkar bra för alt-country fans som vill öppna sina sinnen, på samma sätt som de medverkande gjorde.

februari 5, 2020

Cody Jinks ”After The Fire”, ”The Wanting”


Som den outlaw han anses vara var Cody Jinks väg till countrymusiken både lång och krokig, från Trash Metal med James Hetfield som förebild. Nu är han framme, nu är han hemma. Frågar ni mig så har han mer gemensamt med Merle Haggard och hans historieberättande än outlawrörelsen. Han berör i alla fall mig väldigt mycket. Och ska man räknas som outlaw ska man väl bryta några regler? Cody Jinks följer de regler som tyvärr har gått förlorade i mycken countrymusik, med värme och empati ger han en röst åt de som lever på marginalerna av det moderna samhället.

”After The Fire” är lite av en ABC-bok som beskriver hur det var när country var country. När stjärnorna hette Willie och Waylon, Jones och Haggard. Och när det spelades med full instrumentering både på scen och i studio. Steel och fiddle och en dansant rytm från trummorna. Honky Tonk och till och med en flört med Western Swing.

”The Wanting” känns mera som hans uppgörelse med demoner som har plågat honom. En skiva där lyriken är i första rummet och som inte innehåller så många pekpinnar riktade mot den moderna countrymusikens formspråk. Det behövs inte när låtarna talar för sig själva.

Varför inte ge ut dessa som en dubbel-LP? Kanske är det inte svårare än att han på ytterligare ett sätt valde att gå sin egen väg?

%d bloggare gillar detta: