Den här Ep:n låter sig svårligen recenseras eller
kommenteras. För hur gör man det när den egentlige huvudpersonen är en sedan länge
avliden singer/songwriter; Keith Whitley, en de som har definierat countrymusiken
som den låter idag?
Det finns ingen anledning att tro att Dylan Scotts kärlek
till Keith Whitleys musik inte är äkta. Att han var sex år när han fascinerades
av KW:s röst via ett kassettband i sin pappas pickup är säkert alldeles sant,
liksom att han i tonåren blev tillsagd att låta som sig själv i stället för KW.
Alldeles sant och väl dokumenterat är att Dylan Scott när han lät som sig själv
var tillräckligt bra för att redan som tonåring få ett kontrakt med en manager
och senare med Curb.
Dylan Scott har ett betydligt lägre röstläge än Keith Whitley,
men det bidrar bara till trovärdigheten. Det gör även det faktum att musiker
som spelade på KW:s skivor medverkar; Mac McAnally, Eddie Bayers och Carl
Jackson, samt på sista spåret ”Tell Lorrie I Love Her” Lorrie Morgan. Jag hade
gärna sett att min favorit ”’til A Tear Becomes A Rose” på den här EP:n, men
vilken låt skulle i så fall ha fått stå åt sidan?
Eddie Beyers sa något väldigt klokt om ”An Old Memory”: ”Jag
har sett många unga artister göra en hyllning till sina förebilder, men aldrig
sett någon göra ett så bra jobb som Dylan.”
Tyler berättar historier från ett hårt liv, äkta historier
som kanske inte alltid är något för de med känsliga öron, men för resten av
oss. Folkmusik för 2010-talet, för de som hellre kallar den det än country eller
americana. När den är som allra bäst, som i ”House Fire” är det nästan så att man
ser en eld brinna och känner lukten av hemkokt alkohol.
Han är en poet och en profet, som berättar om det bortglömda
USA bland de rökiga bergen; om kolgruvorna som en källa till liv och en orsak till
för tidig död; om den ständiga kampen mot missbruk och vägen till ett bättre
liv.
Men det ska bli musik av det också, och det blev det. På två
dagar närmare bestämt. Hans röst är perfekt för den moderna folkmusiken och han
rör sig smidigt mellan Bluegrass, folk, mainstreamcountry och rentav aningen
blues och rhythm & blues.
Ingen cowboyhatt, men 100 % countrymusik som tränger in i
själen. Bra jobbat!
Ibland sker det som är stort i det tysta. Utan att ha de stora
strålkastarna på sig har Bruce Robison och Kelly Willis turnerat i en van som
hålls ihop med silvertejp, startat ett eget skivbolag samt skapat ett mycket
fint stycke musik. Country/Americana för en fullvuxen utan de mest infantila
countryklichéerna, och också det tillkämpat intellektuella uttryckssättet som
plågar en del musik i den här genren. I stället varma skildringar av livet för
ett lyckligt medelålders par, samt träffsäkra iakttagelser av omgivningen.
Ja, jag vet att det finns ett knippe covers på den här skivan,
men de görs till deras egna och genomgår samma varsamma analoga behandling som
resten av materialet. Eller som Bruce säger på omslaget: ”Alla låtar inspelade
på analogt band utan digitala busstreck”. Är det bra från början blir det ännu
bättre så.
När allt detta är sagt så är det ”If I Had A Rose” och
”Brand New Me” som dröjer sig kvar. Mörka historier om än ljust förpackade. I
bjärt kontrast till dessa, och också mycket bra, står ”One Dime At A Time”.
Texascountry som den låter när den ska dansas till.
För att uttrycka det så kort som möjligt: Jon Pardi är en
värdig arvtagare till George Strait och alla mina 90-tals favoriter. Jag tror
fortfarande på traditionell countrymusik och cirkeln är verkligen obruten.
Lite mer detaljerat så är Jon Pardi 100% country. Inte som genren
lät på far eller farfars tid. Ja kanske inte ens på min tid i början av
nittiotalet. Men exakt som den låter idag, efter år av normal utveckling och krass
marknadsanpassning.
Nog för att jag har en ganska generös tolkning av vad som är
country eller inte, men det finns en gräns, den är skarp. Och vid den vaktar
Jon Pardi. Räkna inte med något som erinrar om hip-hop eller EDM från honom. Aldrig.
Det är lätt att säga att han är country för att arrangemangen
innehåller steel och fiddle eller för att törs sjunga om fylla och brustna hjärtan.
Sådana artister går det tretton av på dussinet, och de blir aldrig något. Men
Jon har gjort avtryck på hitlistorna och spelar för en talrik publik.
Titellåten, Nobody Leaves A Girl Like That och Just Like Old
Times lämnade ett omedelbart avtryck på mig. Låtar som får mig att drömma mig
tillbaka till nittiotalet och kanske någon gång i framtiden en fjärde resa till
Nashville.
