Archive for november, 2019

november 11, 2019

Dylan Scott ”An Old Memory”


Den här Ep:n låter sig svårligen recenseras eller kommenteras. För hur gör man det när den egentlige huvudpersonen är en sedan länge avliden singer/songwriter; Keith Whitley, en de som har definierat countrymusiken som den låter idag?

Det finns ingen anledning att tro att Dylan Scotts kärlek till Keith Whitleys musik inte är äkta. Att han var sex år när han fascinerades av KW:s röst via ett kassettband i sin pappas pickup är säkert alldeles sant, liksom att han i tonåren blev tillsagd att låta som sig själv i stället för KW. Alldeles sant och väl dokumenterat är att Dylan Scott när han lät som sig själv var tillräckligt bra för att redan som tonåring få ett kontrakt med en manager och senare med Curb.

Dylan Scott har ett betydligt lägre röstläge än Keith Whitley, men det bidrar bara till trovärdigheten. Det gör även det faktum att musiker som spelade på KW:s skivor medverkar; Mac McAnally, Eddie Bayers och Carl Jackson, samt på sista spåret ”Tell Lorrie I Love Her” Lorrie Morgan. Jag hade gärna sett att min favorit ”’til A Tear Becomes A Rose” på den här EP:n, men vilken låt skulle i så fall ha fått stå åt sidan?

Eddie Beyers sa något väldigt klokt om ”An Old Memory”: ”Jag har sett många unga artister göra en hyllning till sina förebilder, men aldrig sett någon göra ett så bra jobb som Dylan.”

november 7, 2019

Tyler Childers ”Country Squire”


Tyler berättar historier från ett hårt liv, äkta historier som kanske inte alltid är något för de med känsliga öron, men för resten av oss. Folkmusik för 2010-talet, för de som hellre kallar den det än country eller americana. När den är som allra bäst, som i ”House Fire” är det nästan så att man ser en eld brinna och känner lukten av hemkokt alkohol.

Han är en poet och en profet, som berättar om det bortglömda USA bland de rökiga bergen; om kolgruvorna som en källa till liv och en orsak till för tidig död; om den ständiga kampen mot missbruk och vägen till ett bättre liv.

Men det ska bli musik av det också, och det blev det. På två dagar närmare bestämt. Hans röst är perfekt för den moderna folkmusiken och han rör sig smidigt mellan Bluegrass, folk, mainstreamcountry och rentav aningen blues och rhythm & blues.

Ingen cowboyhatt, men 100 % countrymusik som tränger in i själen. Bra jobbat!

november 6, 2019

Bruce Robison & Kelly W Robison ”Beautiful Lie”


Ibland sker det som är stort i det tysta. Utan att ha de stora strålkastarna på sig har Bruce Robison och Kelly Willis turnerat i en van som hålls ihop med silvertejp, startat ett eget skivbolag samt skapat ett mycket fint stycke musik. Country/Americana för en fullvuxen utan de mest infantila countryklichéerna, och också det tillkämpat intellektuella uttryckssättet som plågar en del musik i den här genren. I stället varma skildringar av livet för ett lyckligt medelålders par, samt träffsäkra iakttagelser av omgivningen.

Ja, jag vet att det finns ett knippe covers på den här skivan, men de görs till deras egna och genomgår samma varsamma analoga behandling som resten av materialet. Eller som Bruce säger på omslaget: ”Alla låtar inspelade på analogt band utan digitala busstreck”. Är det bra från början blir det ännu bättre så.

När allt detta är sagt så är det ”If I Had A Rose” och ”Brand New Me” som dröjer sig kvar. Mörka historier om än ljust förpackade. I bjärt kontrast till dessa, och också mycket bra, står ”One Dime At A Time”. Texascountry som den låter när den ska dansas till.

november 5, 2019

Jon Pardi ”Heartache Medication”


För att uttrycka det så kort som möjligt: Jon Pardi är en värdig arvtagare till George Strait och alla mina 90-tals favoriter. Jag tror fortfarande på traditionell countrymusik och cirkeln är verkligen obruten.

Lite mer detaljerat så är Jon Pardi 100% country. Inte som genren lät på far eller farfars tid. Ja kanske inte ens på min tid i början av nittiotalet. Men exakt som den låter idag, efter år av normal utveckling och krass marknadsanpassning.

Nog för att jag har en ganska generös tolkning av vad som är country eller inte, men det finns en gräns, den är skarp. Och vid den vaktar Jon Pardi. Räkna inte med något som erinrar om hip-hop eller EDM från honom. Aldrig.

Det är lätt att säga att han är country för att arrangemangen innehåller steel och fiddle eller för att törs sjunga om fylla och brustna hjärtan. Sådana artister går det tretton av på dussinet, och de blir aldrig något. Men Jon har gjort avtryck på hitlistorna och spelar för en talrik publik.

Titellåten, Nobody Leaves A Girl Like That och Just Like Old Times lämnade ett omedelbart avtryck på mig. Låtar som får mig att drömma mig tillbaka till nittiotalet och kanske någon gång i framtiden en fjärde resa till Nashville.

%d bloggare gillar detta: