Molly Tuttle ”When You’re Ready”

”When You’re Ready” är en mycket bra titel på Molly Tuttles första fullängdare i eget namn, för frågan är om hennes mest inbitna fans var beredda på vad som väntade. Jag var, efter viss tvekan det.

För när de flesta förväntade sig ett renlärigt bluegrassalbum, fullt av instrumentala prestationer, möttes de i stället av ett americanaalbum lutande åt modern folkmusik, med lite popinfluenser.  Typ Allison Krauss och Taylor Swift träffas och gör en skiva tillsammans. Överraskande radiovänligt, men absolut inte urvattnat.

Tilltaget att spela in med ett helt band, rentav elektrifierat må ha chockat en del, men det var hennes eget val och gav henne möjligheten att bredda sig. För min del kommer det bästa sist, ”Sit Back And Watch It Roll”, en tre och halv minuts roman av det slag som borde kräva betydligt mer livefarenhet, och ”Clue” en modern countryvals i vilken hon tar upp kampen med det unga gardet i den genren.

Inte en skiva för alla, men väldigt mycket för andra.

Todd Snider ”Cash Cabin Sessions, vol 3”

Varmt, organiskt, och jordnära; floskler som gärna används för att berömma Ameriana, men som just i detta fall känns helt rätt. Musik som kräver mycket av lyssnarna men som ger en del tillbaka. I mitt fall innebärande att det tog två lyssningar innan jag fattade något och ytterligare en innan jag kunde avge ett försiktigt positivt värdeomdöme.

Även om titeln antyder annat är den aktuella skivan den första som i sin helhet är inspelad i Cash Cabin, enligt receptet en ensam man med gitarr. Todd Snider är en fin poet – texterna kan vara komiska, tragiska, löjliga eller seriösa allt efter behag. Men inte särskilt mycket för de som vill känna doften av sågspån och utspillt öl och dansa i 4/4-takt.

Mest för oss som befinner oss mellan 50-60 och vill höra någon berätta om livet, med ett språk som vi förstår och på våra villkor.

Dillon Carmichael ”Hell On An Angel”

Med två farbröder i branschen och en mycket välmodulerad baryton är förutsättningarna fina. Men sen gäller det att vilja något och välja rätt. Valt blev något åt outlawhållet och det både känns och låter rätt. Outlaw som i Hank Jr minus politiska uttalanden.

För att det inte bara ska bli image och yta krävs ett passande låtmaterial och även på den punkten har Dillon Carmichael träffat rätt. Inledande ”Natural Disaster” är en tung femminuters southern rock-ballad om en kärlek som gick åt pipan. ”Hard On A Hangover”; mer om svunnen kärlek fast i mera traditionella countryspår. ”That’s What Hank Would”; en kanske delvis självbiografisk ballad om låtskrivarens dilemma och det är alldeles säkert Hank Jr som åsyftas.

Anmärkningar, tja kanske en del tycker att det är för mycket southern rock över melodierna; jag gillar det. Och tempot, kanske lite mycket ¾-takt och mitt i. Men det är bara några små anmärkningar i marginalen på en artist som jag gärna hör mera av. Snart.

Lacy J Dalton ”Scarecrow”

Även om hon när karriären var på topp var en pålitlig hitmakare inom countrygenren, var det hennes bluesfärgade röst och djupa texter som stack ut. Så är det även nu när hon på livets höst närmar sig det benämns Americana.

EP-formatet tilltalar mig. Fyra låtar med rötterna i country, ett stadigt rotrocksgung och influenser från soul och folk. Lacy har haft mer än ett finger med i spelet i tillkomsten av alla låtarna, och det märks för det krävs åtskilliga år av livserfarenhet för att komma till de insikter som redovisas. Som i inledande It Takes An Earthquake Sometimes som spekulerar i hur många gånger vi behöver skakas om rejält innan vi ändrar på vårt sätt att leva.

En mycket bra EP för de som vill tänka när de lyssnar.

George Strait ”Honky Tonk Time Machine”

George Strait behöver ingen Honky Tonk Time Machine – han är en. I snart fyrtio har han gjort ungefär samma skiva gång på gång. Och, måste jag tillstå, ungefär lika bra.

Honky Tonk, en miljö som en stadgad familjefar som inom några år firar guldbröllop inte borde känna till, skildrar han med bravur. Det börjar redan i Every Little Honky Tonk Bar i vilken man riktigt känner lukten av sågspån, tobaksrök och utspilld alkohol. Trovärdigheten står att finna inte i att allt är självupplevt, utan i att George Strait är en god berättare av andra historier. Och att han behärskar det musikaliska formspråk som gäller på dylika lokaler.

Gott så, men det finns andra sidor av honom som jag uppskattar lika mycket. Som när han lånar Old Violin av Johnny Paycheck och ger ord åt känslor som jag har inför en föränderlig arbetsmarknad där jag inte längre tycks passa in. Eller när han öppnar upp om sin tro i God And Country Musik, i Bibeln och countrymusiken hittar man sanningen; så sant, så sant.

Till sist gillar jag den delvis självbiografiska lustigheten I Never Sing One With Willie. Äntligen fick två av Texas stora sjunga tillsammans.