Archive for augusti, 2018

augusti 28, 2018

Willie Nelson “I’ll Be Around (Official Music Video)”


Jag måste erkänna att det var först för ett par år sedan som jag började uppskatta Willie Nelson till fullo. Och nu när hans jordeliv närmar sig slutet blir det bara värre. Så mycket musik att förmedla och så lite tid!

Videon kommer från hans nästkommande utgåva, en hyllning till Frank Sinatra.

Etiketter: ,
augusti 28, 2018

Cledus T Judd feat Geogre Jones “I Was Country When Country Wasn’t Pop”


Nog för att jag har en liberal syn på vad som är country och genrens uttryckssätt, men ibland måste det ändå finnas en gräns. Ofta är det lättare att få fram en åsikt om man blandar in en smula humor, som här i Cletus T Judds mästerverk från för länge sen.

I går nåddes jag dessutom av nyheten att han planerar en comeback. Bäva månde genrens dödgrävare!

Etiketter: , ,
augusti 27, 2018

Niklas Lazukic “Peaceful Easy Feelings”


Ibland dyker det upp någon/något som gör att jag känner en mening i det jag håller på med. Som Niklas Lazukic, en ytterst begåvad yngling som hittills har levererat en lång rad covers av grym kvalitet.

Nu är tydligen de första originalen på gång och jag längtar. Svenska countrywannabees ska se upp!

Etiketter: , ,
augusti 27, 2018

Det blir väl bättre, någon gång …


Juli var inte sådär värst, augusti värre med några ljusglimtar, och hur september ser ut att bli törs jag knappt tänka på…

Men musiken finns i mitt liv, se spridda tankar i spalten till höger, och någon gång ska väl mitt liv återgå till ett normalt läge igen.

Etiketter: , ,
augusti 15, 2018

Scotty McCreery “Seasons Change”


Jag älskar gammal fin country. I mitt medvetande som väldigt mycket av den musiken som hördes från cirka 1985 och kanske ett decennium framåt. CMT levererade musik dygnet runt och stilpoliserna lyste med sin frånvaro.

Men jag har inget emot att man tänjer lite på gränserna bara det sker med kärlek, värme och respekt för det som varit. Scotty McCreary klarar det galant. Hans musik ger näring åt drömmar. Som mina om att en dag kolla återväxten på plats och ställe, via radio och på scener.

“Seasons Change” är hans ärligaste verk hittills, hans fjärde men det första som fångade min uppmärksamhet på allvar. Att lyssna till det är som att tjuvläsa hans dagbok, med anteckningar om en karriär som har gått upp och ner; hur han mötte kärleken och till slut hamnade på en bra plats i tillvaron.

“Seasons Change”, så också countrymusiken. Det här är modernt, men hela tiden på rätt sida gränsen. Inget fel i det bara det finns en stabil grund.

Etiketter: ,
augusti 10, 2018

Dierks Bentley ”The Mountain”


Även om han har räknats till det nytraditionella gardet och hållit sig borta från de värsta avarterna av brocountry så har Dierks Bentley samtidigt inte varit rädd för att ta ut svängarna och balansera på en slak lina musikaliskt. Det kan man göra om man har en fast grund att stå på, en grund som i hans fall består av traditionell country och Bluegrass.

Någonstans måste han ändå känt ett behov av att gå tillbaka till rötterna, ty efter att ha varit dragplåster på bluegrassfestivalen i Telluride 2017, bjöd han några låtskrivare på ett slags retreat i Colorado. Kreativiteten fick en kick som den inte kunde få i Nashville och större delen av ”The Mountain” blev färdigt på mindre än en vecka.

Nu ska med en gång sägas att detta inte är något bluegrassalbum. Melodierna får mig att tänka på blått gräs, och texterna är poesi av hög klass. Samtidigt är många av arrangemangen skräddarsydda för fullsatta arenor. Det funkar, när det är ett eget beslut, och inte en idé från en klåfingrig producent.

Ett album som är svårt att placera i en bestämd genre, men som leder till nyfikenhet. Vad ska han hitta på nästa gång?

Etiketter: ,
augusti 9, 2018

Rodney Crowell ”Acoustic Classics”


Rodney Crowell, mannen som jag vid upprepade tillfällen har utnämnt till Nashvilles mest underskattade singer/songwriter; mannen som nästan alltid har funnits vid min sida när jag lyssnat på musik. Kanske aldrig längst fram, men aldrig heller längst bak i kön. Utan just vid sidan. Att recensera honom är en svår uppgift.

”Acoustic Classics”, det låter som ett ultrakommersiellt samlingsalbum. Inget kan vara mer fel. Samlingsalbum, ja såtillvida att alla låtar varit inspelade av andra artister eller han själv förut. Somliga blev hits, andra blev bara uppskattade utan att det fanns någon statistik att bevisa storheten.

Ibland kan en bra historia tjäna på att berättas om igen. Lite enklare och mer avskalat, med just historien och berättaren i fokus. Sålunda får ”Leaving Lousiana In The Broad Daylight” nytt liv vid sidan om mer sentida mästerverk som ”Please Remember Me”.

Nyinspelningar med i stort bara den egna rösten och en akustisk gitarr i ljudbilden låter kanske som en barnlek. Inget kan vara mer fel. Utan en matta av ljud att gömma sig bakom måste allt bli rätt. Det fixar Rodney Crowell och det är ett styrkebesked från en ledargestalt inom americana och country som ha mycket kvar att sett ge.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: