Ja, inte på staden i verkligheten eller mina drömmars stad, men på tv-serien som de två sista säsongerna har gått med anständiga tittarsiffror på CMT.
Eller också är det inte slut … Jag ser mer än en möjlig spin-off serie, men kan inte yttra mig så mycket mer om det utan att förstöra för er som följer serien i svensk television.
Nu gäller det för mig att hitta någon annan underhållning till mina torsdagsluncher. Eller helt enkelt börja min egen reprisrunda. Sex säsonger ger ju lite att ta av.
Det mest påtagliga spåret serien har satt hos mig är en obändlig lust att hitta verklighetens motsvarigheter till rollfigurerna. Lite har ni redan sett och det kommer mera.
Så mycket musik och så lite tid att skriva. Jag skäms nästan för att jag avhandlar det här albumet på ett par paragrafer, för det förtjänar mer.
Lori McKenna krossar dit hjärta och klistrar hon ihop bitarna igen. Medlet heter texter som lockar och pockar till lyssning, underbar stämsång och arrangemang som låter hennes stå i centrum.
Alldeles perfekt för oss som lärde känna Emmylou Harris före “Wrecking Ball”, när allt var mycket enklare och det inte fanns något behov av att dela på country och americana.
De senaste månaderna har det varit mycket Reverb Nation för min del. För att återfå en del inspiration och för att få koll på vad som finns därute vid sidan om de musikaliska allfarvägarna.
Av dryga tusen förslag gallrade jag ut kanske tre hundra som gick vidare till nästa gallring. Fyrtio artister fick chansen med en hel låt och av dessa sista bestämde jag mig för att gå vidare med sexton. Elva var intresserade av av jag hade att erbjuda. En kanske är “the next big thing” och två håller till i skiktet närmast under. Alla är riktigt bra, men tyvärr är det inte bara det som avgör.
Anmärkningsvärt är att jag hittade så många begåvade kvinnor. De utgjorde en bra mycket större andel här än vad som släpps på mainstreamradio.
Till sist, Reverb Nation är ett bra och proffsigt verktyg för artister som vill synas. B2B så att säga, utan att gå omvägen via dyra samlings-CD av tveksamt ursprung.
Det finns sångare som alldeles för blåögda drar till Nashville och tror att de kan slå igenom helt och hållet på sina egna villkor. Och så finns det de som i likhet med Dew Pendleton lär sig reglerna för framgång, tar intryck och lär sig utan att sälja sin själ.
“Might as Well Be Me” är en smått fantastisk skapelse i gränslandet mellan country, soul och southern gospel. En plats där det just nu skapas mycket bra musik. Dew sjunger med hjärtat utanpå skjortan, kören förstärker glöden och i bakgrunden pumpar en hammondorgel.
Country? Ja, i allra högsta grad. Chris Stapleton får se upp.
Det är med blandade känslor jag lyssnar på Shawn Fenners album. Å ena sidan måste jag erkänna att jag tycker att det är synd att det inte finns större plats för den här sortens countrymusik i folks medvetande och på radio. Å andra sidan är det positivt med artister som törs gå sin egen väg.
Shawn har en bra, dynamisk baryton som passar utmärkt för den här sortens country. Han levererar med emfas texter som saknar alla spår av att vara PK. Ett brokigt liv och dess konsekvenser, behovet av att bara får vara man och tacksamheten till vår Herre när kärleken äntligen kommer in i hans liv. Tycker ni att det låter som Hank Jr och Toby Keith? Helt riktigt.
Musiken passar som hand i handske. Glöm flörtar med AOR och svårmodiga mollstämda singer/songwriters. Den här musiken är gjord för intimare, väl inrökta lokaler med sågspån på golvet och hönsnät framför scenen. Honky-Tonk, musiken som intellektuella tyckare älskar att hata men som jag bara älskar.
Det är en ren slump att jag publicerar detta den 4 juli. Men tänk bara, en ung lovande sångerska framför ett verk om den amerikanska drömmen, komponerat av en invandrare från Australien (Sherrie Austin).
En del människor har ett rätt bra liv, och de behöver också ha någon som sjunger för dem, om deras liv. Som Christina Taylor, som född i Florida just nu lever i sin dröm i Nashville. Och sanna mina ord, mer drömmar och massor av hårt arbete kommer att föra henne en bra bit på vägen.
Det låter lätt, luftigt och drömmande, samtidigt som det är till 100 % trovärdigt och med båda fötterna på jorden.
Det är lätt att falla i fällan att göra en minibiografi av en recension eller presentation, så jag får försöka att låta bli.
Född i Fort Lauderdale flyttade han så småningom till Nashville där han med oändligt tålamod har skaffat sig en anständig karriär.
Två album har det hittills blivit och detta är första singeln från det tredje. Lyriken står med båda fötterna stadigt i countrymusiken, medan musiken lånar en del från arenarocken och det blir faktiskt väldigt bra för att det är han själv som vill att det ska låta så och inte en producent med dollartecken för ögonen. Och förresten är det fortfarande så att fruktbara crossoverproduktioner är en del av countrymusikens historia.
En bra påminnelse om att bara timingen i tid och rum är den rätta går det att göra musiken till sitt levebröd utan att bli kändis. Jag är glad för att jag hittade J.C Andersen bland alla förhoppningsfulla artister på ReverbNation.
