Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
… och glad för att svenskar kan lyckas i Nashville. Gå hit och titta på videon:
https://studio.idg.se/2.1078/1.704487/svensk-musiker-i-nashville-arets-hojdpunkter
Med sk-tsnack kan man komma en liten bit på väg, med medvetet och hårt arbete hur långt som helst. Lycka till, David!
Detta är bland det bästa jag har hört på väldigt länge. Fem utmärkta egna låtar som lovar mycket, ja kanske till och med ett majorkontrakt om rätt person får höra dem.
Vid tjugotre års ålder med inget annat än en kärlek till musiken och ett otal historier att berätta började hon skriva. Några år senare har hon en imponerande katalog med hundratals låtar, denna EP och en video baserad på titellåten.
Caryn Lee Carter brottas inte med en konstlad dialekt och företeelser som hon inte kan relatera till. Texterna handlar om livet i den djupaste södern; hjärtesorger som inte vill läka, ny kärlek, längtan till ett bättre liv och stoltheten hos de som blev kvar.
Musikaliskt är det mycket som är hämtat från den traditionella gospeln och musiken från de rökiga bergen som hon exponerades för som barn. Nu varsamt uppdaterad med en gnutta countrypop och en tydlig underton av Americana.
“I’d Sure Like To Try’em On”, titeln på första spåret är en något uppkäftig replik på George Jones eviga fråga “Who’s Gonna Fill Their Shoes”. Brian Mallery har all rätt i världen att prova de berömda skorna och jag garanterar att de passar bra.
“I’m A Survivor” är en annan George Jones-låt som han borde kunna relatera till. En olycka som sånär hade kunnat ända hans liv och en karriär som inte vill lyfta till de höjder han förtjänar trots att han egentligen gjort allt rätt.
Hur låter det då? Ja, till skillnad från många andra sångare i den traditionella fåran är Brian Mallery mångsidig. Det är inte bara honky-tonk, sågspån på golvet och ett dj-kla håligång; inte heller bara eftertänksamma ballader; och han drar sig inte för att flörta om än aldrig så lite med sjuttiotalets countryrock.
Alltihop med stilsäkerhet, värdighet och värme. Visst kan man anstränga sig för att hitta likheter med andra sångare, men det är hans eget verk och det är bra nog.
”Don’t Fear The Twang”. Så lyder Kim Carsons valspråk och det märks redan i inledningen av första spåret att det inte är en läpparnas bekännelse utan blodigt allvar. Musik med väldigt lite av finstämd lyrik, men desto mer av sågspån, rök och alkohol. Musik som intellektuella som har gjort sig en bild av hur countrymusik ska vara älskar att hata.
Det är inte musik för arenor med sittande publik som räknas i tusental utan mest för de hårdaste honky-tonken “…from Luckenbach, Texas to the Florabama.” som det står i hennes presentation – dansande publik och ett dj-kla hålligång. Samt inte så sällan i mellaneuropa!
Alltsammans framförs med en klar och stark stämma, arrangerat på klassiskt vis och med klassisk instrumentering. En godbit för de som vill att country ska låta som förr.
25 år och med ett utseende som går hem hos lyssnare i kjol. Då tänker man genast bro country och inget kunde vara mer fel.
Till en spöklik bakgrund och med en röst som bär ända fram berättar han en svart historia om fylleångest och om någon som har svikit, om det är en nära vän eller en flickvän framgår inte och egentligen har det ingen betydelse.
En klassisk countryballad klädd i lite modernare kläder. Med ett annat arrangemang hade den passat Jones eller Strait, men nu låter den så här och det ger mersmak.
SaraBeth är ett levande bevis för att countrypop inte behöver vara mördande tråkig, fylld av meningslös lyrik, trumslingor och små röster. Hon är kreativ, rolig, charmig och radiovänlig utan att tappa kontakten med rötterna.
“Something About It” är hennes senaste singel och den finns liksom en bunt tidigare produktioner av olika uppfattning tillgänglig överallt där man lyssnar på och köper musik digitalt.
Någon som tycker att jag sviker mina ideal? Inte alls, jag tycker om den här musiken, också. Som radiounderhållning i bilen på en resa utan mål är den tämligen oöverträffad.
Likheterna med Alan Jackson finns, både till utseendet och till rösten, och ja; en del av hans artisteri har varit ett bejublat Alan Jackson tribut.
Men han är mer än så. När han efter tjugo år som scenartist, bland annat som uppvärmare för flera av Kanadas största inom genren, gör skivdebut är det med en egen komposition som behandlar livet som det varit fram till dags dato.
Stilsäkert och troget rötterna, men ingen imitation. Det är dags för något nytt och Aaron Halliday står bra på egna ben.
Ibland bara händer det. I morse viste jag inte ens vem hon var och nu förutspår jag en lysande framtid.
Med rötterna i den djupaste södern och med den sedvanliga bakgrunden i den lokala kyrkan har hon redan vid tjugotvå års ålder släppt en EP som visar att hon har både talangen och drivet att ta upp kampen med de bästa kvinnorna på nationell nivå.
Fem egna låtar med texterna djupt förankrade i countrytraditionen parat med melodier precis lagom moderna för att passa i dagens stenhårda radioklimat. Lägg därtill en röst med både värme och attityd.
Bästa spåret är “Southern Drawl”, en rak och ärlig kärleksförklaring till hennes bakgrund.
Ytterligare en radiostation som är värd att lyssna på. Två kanaler, en inriktad på traditionell country och en på americana. Båda gjorda av folk som vet vad de pratar om.
Finns även som app.
I mars 2017 bestämde jag mig för att börja använda mitt twitterkonto mer regelbundet och på den vägen är det.
Inte så att jag kommer att överge bloggen, men att twittra passar mig bra. Att kunna förmedla en tanke via 140 tecken kanske tio gånger om dagen, att återknyta kontakten med bekanta för, med mera. Samt naturligtvis en del musiktips.
Se nedan och välkomna på en titt:
Sammandrag hittar ni till höger på denna sida.
