Mary Battiata & Little Pink ”The Heart, Regardless”


”Bra country kan låta på många sätt”. En av mina favoritklyschor som ni känner igen vi det här laget. Men väldigt, väldigt relevant den här gången. Förnuftet säger mig att det borde komma väldigt mycket bra musik de återstående nio månaderna i år; känslan säger att Öhman mycket väl kan ha hittat sin starkaste kandidat till titeln ”Årets album”.

För hur ska man kunna försvara sig mot ett album som saknar låtar som man hoppar över ens efter den femtioelfte lyssningen; som har tjänat som underhållning på vägen mellan Grästorp och Nossebro varje dag i en veckas tid efter morgonnyheterna i Radio Skaraborg? Och som får mig att se på nittiotalets kreativ mitt i ett romantiskt skimmer. Det var bättre förr, men det finns fortfarande de som kan. Typ.

Det var värdeomdömet och det var lätt. Nu till det svåra, att beskriva hur det låter, utan onödig namedropping.

För en dryg vecka sen liknade jag Mary Battiata vid en Dwight Yoakam i kjol. Och visst, det finns mycket av västkustens lekfullhet i hennes musik. Men ibland är det en djupsinnig singer/songwriter från mellanvästern eller Texas som visar sina bästa sidor; och det är inte så lite Honky-Tonk som luktar sågspån och utspillt öl, från de bästa ställena i Nashville och annorstädes. Ja, jag kan till och med höra ekon från platsen där det började; Bristol, Tennessee någon gång för länge sen när The Carter Family för första gången klev in i en studio.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: