First Aid Kit ”Ruins”

Smutsigare – jag vägrar använda det ordet som en positiv bestämning av ett musikaliskt verk. Men råare och mörkare, ja som ett resultat av den av den av situationen påtvingade pausen. När man växer upp händer det en del, så även för First Aid Kit.

Uppbrott, närkontakt med den famösa väggen, och en kreativ retreat i Joshua Tree. Mörkare, vuxnare och personligare, det näst intill fyraåriga uppehållet gjorde dem gott. De är i harmoni med sig själva, varandra och omvärlden igen.

Några skribenter tycker att de har skapat en ny genre. Icke – men det de gör är bra nog. Det råare och mörkare hittar jag i lyriken, musikaliskt är de sig lika med några kantigheter bortslipade. Och den ljuvliga stämsången som gjorde att jag fastnade för dem första gången är intakt.

Kenny Chesney ”Live In No Shoes Nation”

Med tanke på att Live In No Shoes Nation blev hans sista album inom Sony BMG-sfären kanske det passar riktigt bra att jag skriver den här kommentaren alldeles för sent, då en del frågetecken har hunnit rätas ut under resans gång.

Titeln, som hänvisar till hans hit, No Shoes, No Shirt, No Problem, ser jag som en hälsning till den sorglösa delen av den amerikanska medelklassen. De har också rätt till sin musik och den har han gett den.

Sen har vi den gigantiska låtlistan som han offentliggjorde i förväg. Trettio låtar, det låter som en Greatest Hits-box och det är det i viss mån. Skillnaden är att det är hans testamente över de senaste femton åren, live.

Till sist listan över gästartister: Taylor Swift, Eric Church, Zac Brown Band, Old Dominion, David Lee Murphy, Grace Potter, Dave Matthews, and Mac McAnally. ”Det är väl inte country”, hör jag en del kritiska röster ropa. Nähä, men tänk om det för en gångs skull inte har någon betydelse? Tänk om det räcker med att det är bra musik. Och för femtioelfte gången, ska svenskar sätta sig till doms över en amerikansk musikform?

Kenny Chesney är som liveartist tydligare än i inspelad form. När han är som mest country, i de eftertänksamma balladerna, är han en värdig arvtagare till George Strait. Tillsammans med Eric Church i When I See This Bar tar han upp kampen med Steve Earle på dennes hemmaplan. Och när han lockar Taylor Swift att visa en rockigare sida i Big Star är det helt enkelt bara bra.

Skulle tro att Live In No Shoes Nation blir en av mina bilåkarplattor, när sommaren väl kommer.

The Oak Ridge Boys “A Brand New Star”

Southern Gospel blir inte mycket bättre än så här. Himmelsk musik som inte gör att man hamnar på rätt ställe, men som peka ut riktningen och gör att man inte är rädd den dag då det är dags att gå vidare.

Jamie Meyer “Nothin’ On You”

Jamie Meyer gör en Indepence Day för nttiotalet. Ett svårt och viktigt ämne behandlas med bravur och får ett lyckligt slut.

Jag lyfter på hatten för en av få svenskar som är etablerad iNashville.

Dolly Parton ”I Believe In You”

Ytterligare en underlåtenhetssynd att behandla. Ett hjärta som nästan krossats, bokstavligt, tar en stund att läka. Då passar positiv musik i alla former bra.

Låt mig börja med att slå fast att detta inte är någon renodlad countryskiva. Vad den är, är kanske till och med viktigare än så. Avsikten med den är att ge barn en av de viktigaste gåvor man kan ge, musik i alla former. Dessutom att genom intäkterna bidra till Dollys projekt ”Imagine Library” som har skänkt böcker till barn på fyra kontinenter.

”Barn” som genre passar Dolly; hennes sprudlande personlighet och hennes klara röst bra. Som en vänlig sagofé ger hon barnen enkla och självklara levnadsregler; att vara snälla mot varandra, städa sina rum och göra läxorna. Men också lite pep-talk; vill du göra något så kan du!

Musikaliskt rör sig ”I Believe In You” över hela kartan, med den dominerande underton av Southern Gospel. Bäst oavsett vilken ålder man befinner sig i eller vilket skede i livet är ”Coat of many colors”. Den har inte åldrats med behag, den har inte åldrats alls.

BORN *Country* Radio

En podcast som förtjänar ett eget omnämnande. Specialiserad på country från 90-talet. Bara det är för mig ett skäl så gott som något att lyssna.

Ett bra botemedel för de som tror att det bara blev pop, rock, jämmer och elände av countrymusiken när åttiotalet blev till nittiotalet.

Mera radio

Nu har jag ändrat lite på listan över radiostationer: https://omcountry.wordpress.com/countryradio-eller-liknande/

Varför radio? För att man med hjälp av nyheter, väder och snack får hela bakgrunden till denna amerikanska musikform.

Charley Pride “New Patches”

Det börjar bli “trångt på andra våningen” även när det gäller country musik. Därför är det skönt att se att Charley Pride är vid god vigör.

En del av skärpan i rösten han fordom hade kanske har försvunnit, men känslan är det inget fel på. Han är en av de finaste stilister som countrymusiken har haft.

Kayla Ray takes the Bro Country Challenge

Kayla Ray gillar country som “den en gång var och kommer att bli igen”. Bro-Country är inte hennes grej, men hon tar fighten med humor och värme i stället för att bara gnälla – det är fler som lyssnar då.

Vissa språk- och musikkunskaper krävs, då blir den här videon riktigt rolig.

Conrad Fisher “This Side of Calvary”

Jag vill minnas att det var i november 2016 som jag första gången hade kontakt med denna sympatiska och begåvade låtskrivare från New Holland, Pennsylvania.

Sen dess har det hunnit hända en del och Conrad och hans fru har flyttat till Franklin, Tennessee, för att han ska få närmare till Nashville med alla den stadens möjligheter.

På frågan om vad han har för mål så svarar han helst att han har tagit ut riktningen och ber om Guds vägledning. Hittills har lett till att han varit inbjuden att skriva låtar med en handfull av de största. Och jag har en känsla av att det inte är slutstationen.