Archive for juli, 2017

juli 24, 2017

Nashville. säsong 5 går mot sitt slut


nsh_jumbotron_keyart (1)

… och ännu är det ingen svensk kanal som funderar på att ta upp den. Synd, för den växer avsnitt för avsnitt och säsong för säsong.

Kanske det är lite väl mycket handling, för ALLT verkar hända i den lilla krets som det hela utspelar sig i. Och allt känns riktigt. Osmarta karriärdrag, skolkande tonåringar, skogtokiga stalkers, med mera förekommer i verkligheten. Liksom gränslös kärlek som fixar det mesta till slut.

Och säsong sex kommer till hösten eller vintern.

Etiketter: ,
juli 19, 2017

Conway Twitty & Loretta Lynn “After The Fire Is Gone”


En manual i konsten att sjunga countryduetter. Men det var inte därför som jag valde denna låt. Jag har kommit att tänka på när elden slocknar i överförd betydelse, för artister.

För hur ska man tolka det när en artist, en svensk, som fordom skapade bra musik nu jagar spelningar genom erbjuda låtar “som folk känner igen” och avundas andra klassens coverband för deras frekventa spelningar och storleken på publiken?

Etiketter: ,
juli 18, 2017

Tony Jackson “Tony Jackson”


Tony Jackson har mod. Annars slänger man inte sin civila karriär i papperskorgen och satsar på musiken. Inte om man är afroamerikan och har nått företagsledningsnivå. Inte om det är countrymusik som man har fastnat för.

Men Tony är inte vilken sångare som helst. I min bok är han en av de som bäst blandar trendigt och traditionellt, får det att funka och ger hopp om genrens utveckling. Som om han hade varit en av de bästa från countryboomen i slutet av nittiotalet, fast nästan trettio år senare.

Hans tolkning av ”The Grand Tour”har varit en kioskvältare på nätet och hade gjort George Jones stolt; i sin version av ”It’s Only Make Believe” visar han Conway tillbörlig respekt. Ändå, när det är när man lyssnar till hans egna låtar som man förstår att han hör framtiden till.

Fortsättning följer.

Etiketter:
juli 7, 2017

En hyllning till livet


En hyllning till livet … Låter konstigt men jag tror att det var så han ville ha det. Eller som hans pastor sa; vi tar inte farväl utan säger ”vi ses igen”.

Mycket tårar, men också många skratt. En värdig hyllning till den störste inom vår genre.

Och för att uttrycka det personligt: Lite som den begravning jag hade önskat mig om jag inte hade blivit helad från min sjukdom i fjol.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: