“Bluegrass and beyond” står det någonstans i presentationen, och visst stämmer det; detta band är bluegrass till 100% och samtidigt så mycket mer.
Ett par, bokstavligt talat, har jag sett in en annan konstellation tidigare, men samtliga är hel eller halvprofessionella musiker. Tekniskt drivna, samtidigt som de har massvis med själ och hjärta.
Hur de ligger till i jämförelsen med andra i Sverige som håller på med något liknande är egentligen ointressant när det är frågan om amerikansk populärmusik med folkliga rötter. Mer relevant är att konstatera att de har det som krävs för att på sikt kunna hävda sig på den här musikens hemmaplan.
Det är inte därför jag publicerar den här duetten. Anledningen är något annat som jag fick höra idag. Något som gjorde mig glad och samtidigt rörde mig till tårar. Något som jag har längtat efter länge och bett över.
… och ännu är det ingen svensk kanal som funderar på att ta upp den. Synd, för den växer avsnitt för avsnitt och säsong för säsong.
Kanske det är lite väl mycket handling, för ALLT verkar hända i den lilla krets som det hela utspelar sig i. Och allt känns riktigt. Osmarta karriärdrag, skolkande tonåringar, skogtokiga stalkers, med mera förekommer i verkligheten. Liksom gränslös kärlek som fixar det mesta till slut.
En manual i konsten att sjunga countryduetter. Men det var inte därför som jag valde denna låt. Jag har kommit att tänka på när elden slocknar i överförd betydelse, för artister.
För hur ska man tolka det när en artist, en svensk, som fordom skapade bra musik nu jagar spelningar genom erbjuda låtar “som folk känner igen” och avundas andra klassens coverband för deras frekventa spelningar och storleken på publiken?
Tony Jackson har mod. Annars slänger man inte sin civila karriär i papperskorgen och satsar på musiken. Inte om man är afroamerikan och har nått företagsledningsnivå. Inte om det är countrymusik som man har fastnat för.
Men Tony är inte vilken sångare som helst. I min bok är han en av de som bäst blandar trendigt och traditionellt, får det att funka och ger hopp om genrens utveckling. Som om han hade varit en av de bästa från countryboomen i slutet av nittiotalet, fast nästan trettio år senare.
Hans tolkning av ”The Grand Tour”har varit en kioskvältare på nätet och hade gjort George Jones stolt; i sin version av ”It’s Only Make Believe” visar han Conway tillbörlig respekt. Ändå, när det är när man lyssnar till hans egna låtar som man förstår att han hör framtiden till.
En hyllning till livet … Låter konstigt men jag tror att det var så han ville ha det. Eller som hans pastor sa; vi tar inte farväl utan säger ”vi ses igen”.
Mycket tårar, men också många skratt. En värdig hyllning till den störste inom vår genre.
Och för att uttrycka det personligt: Lite som den begravning jag hade önskat mig om jag inte hade blivit helad från min sjukdom i fjol.
