Archive for januari, 2017

januari 30, 2017

Dustin Sonnier “Country”


Fredag kväll och jag lyssnar på favvostationen KBON på nätet. Hör en yngling sjunga något om “… holding the bottle instead of holdning her…”. Avannonsen säger mig att det var Dustin Sonnier. Jag letar och hittar inte den låten, men väl detta. 100% country i det som borde vara genrens mittfåra.

Dustin växte upp med en pappa som lyssnade på det mesta av det bästa som countrymusiken har att erbjuda och en mamma som gjorde detsamma med sjuttiotalets hårdrock. Sen följde ett eget band redan i tonåren, och i det närmaste sju kvällar i veckan i hemstatens honky-tonks.

Så formas en sångare som i stället för att ta strid jämnåriga sångare inom bro-country vänder sig till de bästa för att lyssna och lära. Jag pratar om de som har flyttat till en bättre värld, som George Jones och Keith Wiley, men kanske även del på George Strait.

Till sist kan det vara på plats med en varning om ni inte redan har fattat: Detta är country som den lät förr, från nitttiotalets mitt och tidigare. Den innehåller stötfiddle, snyftande steelguitar och andra  ljud som kan skada känsliga öron … Ler

Etiketter: ,
januari 30, 2017

Sylvia “It’s All In The Family”


Jag tänker inte börja med en kortfattad genomgång av hennes popcountrý-karriär. Den är ett passerat kapitel och det var fjorton år sedan hon senast släppte ett album, och då hade hon för länge sedan gått över till sitt eget bolag.

Sylvias musik av 2016 är bland det vackraste man kan tänka sig; texter, melodier, arrangemang och framföranden. Balladerna dominerar, ofta med en touch av bluegrass eller folk.

En av mina favoritklyschor är att beskriva ett album som en reseskildring. Det gäller även It’s All In The Family, fast det är frågan om en inre resa mot ett okänt mål. En resa som har varit full av utmaningar och val som har gjort henne till den hon är idag, Ett antal namnkunniga låtskrivare har hjälpt henne på vägen. De tänker jag inte räkna upp, detta är hennes album.

Etiketter: ,
januari 27, 2017

Nashville Nightlife …


hotel-is-walking-distance

… är en webradiostation, eller ska man kanske säga spellista sammansatt av Lonnie Ratliff, en musikalisk mångsysslare som har levt av och med indiescenen i Nashville i många år.

Klicka på bilden ovan och lyssna noga; kanske ni får lyssna till en och annan svensk artist.

Etiketter: , ,
januari 25, 2017

Nashville, säsong 5


AK7CAR4j

Nu är Nashville igång igen, i mitt vardagsrum vill säga, och jag hoppas att någon svensk kanal är med på noterna av det lider.

Förra säsongen slutade med ett halvt dussin cliffhangers och en högst osäker tillvaro för hela serien. Men det är historia nu.

En sannolikt stramare budget har varit välgörande. Flera figurer har förvunnit och de som är kvar tecknas skarpare. Man kommer dem närmare inpå livet, och det är en hel del tunga ämnen som behandlas.

Fast det är inte bara tungt och dystert. Flera passionerade kärlekshistorier löper parallellt och det är ofta nära till skratt över vardagens små förtretligheter.

Musiken då? Den är alltid närvarande, som en skildring av hur det är att leva mitt i musikindustrin.

Etiketter: ,
januari 24, 2017

Keegan McInroe “Uncouth Pilgrims”


Bob Dylan, Tom Waits och Townes Van Zandt tillhör hans viktigaste influenser. Och även om det inte står utskrivet någonstans och som en ren gissning från min sida The Band. Alltså en rätt normal uppställning för en singer/songwriter med ambitioner.

Men till skillnad från flera av hans kollegor så är det mycket verkstad och lite snack i stället för tvärtom när han tar ton längs sitt alldeles egna stickspår av countrymusiken. Ett stickspår där berättandet är väl så viktigt som melodierna.

Det fungerar alltså inte att slölyssna sig igenom Uncouth Pilgrims, det är dömt att misslyckas. Lyssnar man som när man lyssnar på historier av den där vittbereste kompisen man träffar vart fjärde år blir det en helt annan sak.

Den sortens musik behövs också.

Etiketter: ,
januari 22, 2017

George Straits bästa


Jag har blivit ombedd att utse mina tre främsta favoriter bland George Straits långa räcka av album. En för mig om inte omöjlig så i alla fall mycket svår uppgift. Men stimulerande.

George Harvey Strait har nämligen gjort något som många snackar om, men få klarat av; han har genom hela sin karriär stått upp för den traditionella countrymusiken. Med framgång ska tilläggas.

Om jag lägger försäljningssiffror och utmärkelser åt sidan så finns det ett icke greppbart antal verk att ta ställning till. Tjugoåtta inspelade i studio för att vara mer exakt. Av dessa ska jag alltså utse dryga tio procent.

För att lyckas med uppgiften bestämde jag för att gå på mina av mina favoritlåtar med honom och då blev det genast mycket lättare. Två låtar som ger en inblick i den ensamme rodeoryttarens liv (Amarillo By Morning, I Can Still Make Cheyenne) och hans tolkning av en av genrens finaste poeter (Gretchen Peters Chill Of An Early Fall) ger Strait From The Heart, Blue Clear Sky och Chill Of An Early Fall.

Etiketter: , ,
januari 20, 2017

En dag, ett liv


För några dagar var jag tvungen att ge mig av till Göteborg på ett ärende. För första gången på flera veckor var det aktuellt att lyssna på musik, en tid har huvudet varit för fullt av tankar för att det skulle funka, men nu var det lagom tomt igen.

Bråttom var det och jag hade inte tid att leta i skivhyllan, men i handskfacket låg ett fodral med suspekt innehåll, ett urval av musik som jag hade haft med mig när det skulle testas hårdvara för snart ett år sedan och som hade blivit kvar.

En ostrukturerad blandning kan det tyckas; Marti Broms grepp på örhängen från countrymusikens guldåldrar (Heartache By The Numbers), Emmylou Harris spöklika alternativa folkmusik (Wrecking Ball), Don Felders naturliga fortsättning på The Eagles senare period (Road To Forever), Randy Scruggs flyhänta gitarrspel (Crown Of Jewels). Väsensskild men fascinerande musik alltsammans. Och då mindes jag att inför testkvällen hade sagt att det vore ett prov utan värde att använda musik som man inte gillar bara för att ljudet är bra.

Fast det viktigaste av allt: I nutid ett bevis för att passionen för musik är tillbaks.

Etiketter: , ,
januari 17, 2017

Vägen tillbaks, så ska det låta, eller vad 17 ska det här inlägget ha för rubrik


Mitt hem har de senaste månaderna varit fyllt av musik på ett helt annat sätt än på väldigt länge, ja kanske rentav flera år. Och det är dubbelriktat, dels har jag fått erfara musikens läkande kraft och dels har mitt allt bättre allmäntillstånd gjort att jag orkar ta till mig musik på ett annat sätt än på länge.

Bra musik har fått njuta av på nära håll, när vännen I sjöng en gemensam favoritlåt vid två tillfällen i somras. Jag var så rädd att jag skulle dö ifrån min älskade C och allt som är vackert i livet. Men vår Skapare hade andra planer.

Viktigaste ljudkällan för mig de senaste veckorna som så många gånger förr har varit WSM. För det mesta countrymusik som jag vill att den ska låta, varvat med regionala nyheter och väder. Lite gammalt och lite nytt, alltid med höga kvalitetskrav och respekt för artister och låtskrivare. Och en viktig bit i det pussel av amerikansk populärkultur som jag så gärna lägger.

Etiketter: ,
januari 12, 2017

Polarprisvinnaren Emmylou Harris till Liseberg i sommar


Så stod det i ett pressmeddelande från Liseberg som kom idag. Lite längre ned stod det bland annat så här:

När mottagarna av Polarpriset 2015 presenterades beskrevs hon som ”Föregångaren, förebilden och legenden inom den amerikanska musiken”. Den 3 augusti kommer Emmylou Harris till Lisebergs Stora scen med sin fantastiska låtkatalog och omisskännliga röst.

Då kan man ha en from förhoppning om att få höra en del av den oförglömliga musik som hon gjorde även de första dryga tjugo åren av sin karriär. Musik som gjorde att jag blev musikintresserad och som indirekt är orsaken till att jag sitter och skriver detta.

Här är låtarna som gjorde det för mig och några till:

Etiketter: , ,
januari 9, 2017

Rosie Flores “Rosie Flores”


Med sina närmare trettio år på nacken är detta det äldsta album som jag har kommenterat i min blogg. Detta som ett resultat av en kväll bland vinylfavoriter och att jag fann det på Spotify var bara en bonus.

Att jag fann Rosie från början var en kombination av att hon medverkade på första volymen av “A Town South Of Bakersfield” och att en av mina bästa vänner, tillika själv en ganska fantastisk sångerska tipsade mig.

Varför jag fastnade? Tja, året var 1987 och jag hade medvetet gjort country till min musik. Då passade det bra med en sångerska som blandade Tex-Mex, Honky-Tonk och Rockabilly. Musik som blev som ett smörgåsbord av undergenrer för mig, tidlös musik som fortfarande håller.

Det konstnärliga klimatet hårdnade och resten av karriären har Rosie dessvärre tillbringat utanför det egentliga rampljuset. Men med högt buret huvud, på ett helt annat sätt än yngre kollegor i branschen.

Det är nog dags att återknyta bekantskapen på allvar nu.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: