Uppsamlingsheat #1


När mitt år var som det var, var det mycket som inte blev som det skulle. Musik för mig handlar om känslor, och när den dominerande känslan är att kämpa för att överleva är det mycket som blir olyssnat ett tag.

Jason Aldean har legat överst i högen ett tag. Det finns en del med honom som jag har svårt för; att han gång efter annan har ett musikaliskt språk som ligger långt från countryns mittfåra, hans medvetna satsning på det yttre och så vidare.
Men ändå, här har vi en kille med bra texter, en känsla för trallvänliga melodier, och en sund patriotism utan spår av hat. Riktigt bra musik på radion, en låt i timmen eller så. Fast kanske inte ett helt album i CD-spelaren.

Det mesta som jag skrivit om ovanstående artist gäller även Jake Owen, även om han har ett mjukare och mer melodiöst sound. Och däri ligger kanske det viktigaste problemet för det yngre gardet i Nashville: Inget låter direkt illa, men väldigt lika. Men mot slutet hettar det till lite. LAX, med mycket och äkta countrykänsla och en uppmaning till grabbarna att vara på hans ex i L A.

Systrarna Catherine och Lizzie Ward förtjänar egentligen ett eget inlägg. Deras folkviseljuva popcountry är en lisa för en sargad själ. Och just i det här fallet är deras brittiska rötter en garanti för att vi européer kan ta till oss deras lyrik. Mina vanliga förbehåll angående en del amerikansk lyrik känner ni till, det är onödigt att upprepa dem.
Ett riktigt bra album för en stund i bästa fåtöljen, särskilt om man har snöat in på First Aid Kit, och vill ha något liknande, men ändå inte.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: