Jag önskar att jag hade upptäckt den här plattan några månader tidigare, i somras när hela sommaren i praktiken gick mig förbi. Men å andra sidan, nu när novembermörkret nalkas hjälper den mig att längta efter en sommar och dammiga vägar. Om än i ett annat land.
Det finns inget med Michael Hearne som irriterar; inte rösten, inte lyriken. Men ibland är livet faktiskt ganska behagligt och någon måste sjunga även för de som tycker så. En bra kontrast till detta är avslutande covern på Gram Parsons apokalyptiska mästerverk “Grievious Angel”.
Ingen överraskning precis. Ja, kanske att det skulle hända just i år, det var väl inte väntat. Men att det skulle hända förr eller senare var oundvikligt, med tanke på antalet nomineringar i första ronden.
Hur är det mer Hr Zimmermans relation till country? Ja, den finns och den är kärleksfull. Plattan på bilden innehåller ett knippe låtar som funkar i detta sammanhang. Och sen har vi Nashville Skyline, med flera album.
Och hur man än vänder och vrider på det är priset också ett erkännande till alla poeter som håller på med musik.
En spellista följer men den får vänta tills priset är utdelat.
Trailer Park Idlers är på gång med en ny platta och allt är som vanligt. Fast att hoppas på tre om året som det var 2011 är kanske att hoppas på för mycket?
Trailer Park Idlers är inte countrymusik för alla, men väldigt mycket för mig.
Vet ínte om det är mitt liv som det har sett ut det senaste halvåret som har påverkat mig, men jag har återigen fått en sån lust att presentera ett av de album som har påverkat mig allra mest.
Nitty Gritty Dirt Band var ett av de band som en kompis i början av åttiotalet tvångsmatade mig med för att styra in mig på rätt musik. Resultatet blev det rakt motsatta.
Slutet av åttiotalet kom och med det volym två av den här serien, och nu klickade det. Vilket fantastiskt projektalbum, och så före sin tid. Ungefär som det som CMA försökt att koncentrera till drygt fyra minuter på “Forever Country”; en imponerande gästlista, bra låtar och framför allt en kärleksförklaring till genren vilka uttryck den än må ta.
Nej, jag har inte gått över till att skriva om svensk schlager, men jag vill påminna om en tid när duktiga svenska textförfattare gav sig i kast med amerikanska melodier och då kunde countrymusiken vara med på ett hörn. Ibland, som i det här fallet, blev det riktigt bra.
A-sidan är en av många nonsenstexter till en känd southern gospel-melodi.
