Archive for augusti, 2016

augusti 30, 2016

Små hårda paket


IMG_20160829_154658

Världens enligt tillverkaren minsta rörförstärkare, en Nobsound NS-01E, landade i min brevlåda i går och det var på det hela taget en positiv upplevelse.
Sedan drygt ett år tillbaks använder jag i regel en mini-DAC när jag lyssnar via hörlurar, men jag lyssnade in mig på lite testmusik via laptopens ordinarie hörlursutgångar, idag Asleep at the Wheel; taktfast Western Swing med krävande bas.
Ju bättre ljud in man har i en förstärkare, desto bättre blir det som kommer ut. Kombinationen DAC + Nobsound NS-01E blev effektivare än någon av förbättringarna för sig. Ljudet var varmt och levande och det svängde om basen såpass att det var svårt att sitta still. Trots att det inte var frågan om något discodunk.
Ett hastigt test av enhetens kapacitet som försteg gav också ett bra resultat, och jag tror att det vore lyckat att kombinera den med ett par prisvärda aktiva högtalare att använda i ett studie eller arbetsrum. Själv kommer jag att investera ett par bättre lurar som gör den rättvisa. HiFi, kanske inte, men en lösning att det som kommer ur datorer och telefoner låter som musik som man vill lyssna på, inte bara höra.

Etiketter: , ,
augusti 24, 2016

Dolly Parton “Pure & Simple”


Festlig folklig och generös, eller en kallhamrad affärskvinna? Ingen vet det rätta svaret, men på “Pure & Simple” lättar Dolly lite på förlåten vad gäller kärlekslivet. Kärleken till maken sedan drygt femtio år tillbaks, Carl Dean, men också den inte helt okomplicerade relationen till Porter Wagoner.

Och låtarna är som Dolly själv lite av en gåta; lite nytt, lite bytt och lite blått. Country till nästan 100%, varmt och nära, men ibland blir visksången lite för mycket.

Viktigast av allt, hon kan berätta en historia och hon har bestämt sig för att göra det innan det är för sent. Mer sånt!

Etiketter: ,
augusti 18, 2016

Mer levande musik


augusti 18, 2016

Lefvande musik


Att kunna njuta av levande musik igen är en gåva.

augusti 18, 2016

Vince Gill “Pocket Full Of Gold”


Andra må ha motsatta åsikter, men i min bok är detta album det bästa som Vince Gill har gjort, och dessutom det som gjorde att jag upptäckte honom på allvar.

Idag släpptes det på Spotify, en anledning för mig att om än aldrig så lite revidera uppfattningen att nämnda tjänst är en nödlösning.

Etiketter: ,
augusti 16, 2016

Maren Morris “My Church”


Till de som inte orkar lyssna på hela albumet, eller inte tror att det är värt besväret.

Etiketter: ,
augusti 15, 2016

Maren Morris “Hero”


Det hade varit lätt att slänga ihop tre rader av  plattityder och glömma “Hero”. Men det hade inte varit rättvist mot Maren eller ärligt mot mig själv.

Ty lika mycket som jag har gnällt över bristen på intelligensen när det gäller countrypop på svärdsidan, lika glad är jag när jag får lyssna till Maren Morris sätt att hantera melodier och lyrik. Fast borde jag ha väntat mig något annat av en kvinna som har bidragit till soundtracket till min favoritserie på TV?

På gott och ont är detta ett album som är typiskt för Nashville av idag – kommersiellt men också oerhört välgjort. My Church är det bästa spåret och borde räcka till en flört med de mest konservativa lyssnarna, och får mig att längta efter att göra en resa over there, lyssna på radio och kolla återväxten live.

Etiketter: ,
augusti 10, 2016

Lorrie Morgan “Letting Go … Slow”


2016 har blivit året när jag reagerat sent på nyheter. “Letting Go … Slow” kom redan i vintras och det är väl dags att ta på skämsmössan … igen.

Om det inte räckte med det som hon har gjort på egen hand så har hon varit både gift och född till framgång. Plus att hon är en av de sällsynta sångerskor som kan sjunga direkt ur telefonkatalogen och få de att låta som musik.

Första nya albumet på fem år var det och förutom väl valda nya låtar vågar hon sig på att göra egna versioner av gamla örhängen. De femtioelfte versionerna av Ode To Billy Joe och Lay Lady Lay hade kunnat krascha vad som på det hela taget är ett bra traditionellt album av det stillsammare slaget.

Så blir det om man samarbetar med producenten bakom några av sina främsta verk, och på ett bolag som ser bortom kortsiktiga framgångar på en allt rörligare radiomarknad.

Etiketter: ,
augusti 9, 2016

Dierks Bentley “Black”


Jag vet inte hur många gånger jag har suttit här och förklarat att vi som svenskar knappast kan ta rätten att bestämma vad som är country eller och inte. Och ändå är det just detta som är mitt största problem med det aktuella albumet. Fast det största problemet egentligen är bristen på vettig pop/rock-musik för medelålders män. En brist som har lett till att den musiken har hittat en annan marknad.

Åtta studioalbum har det tagit för Dierks Bentley att hitta dit han är idag. Till största delen har han hållit till en genrens mittfåra, men vare sig akustiska tongångar eller bombastisk countryrock för stora arenor är obekant för honom.

Just nu är det en slags uppdaterad bro country som gäller. Musik som har mognat och nyktrat till. Mera svärta i lyriken, mer om att ångra det som gick snett. Men också vad som händer när man till slut möter den rätta.

Bra musik för vilken radiokanal som helst, men inte nödvändigtvis country.

Etiketter: ,
augusti 3, 2016

The Coal Porters “No 6”


Drygt en månad tog det från att jag förklarade att jag skulle börja recensera igen tills att jag visar att jag menar allvar och inte bara snackar. Mitt i sommaren har det varit lite av torka vad gäller god musik, men så i går slog sveriges främste distributör av smal musik för massorna till med ett bubbligt kuvert i min brevlåda.

Sid Griffin i olika konstellationer har varit en trogen följeslagare i snart trettio år. Jag har inriktat mig på country samtidigt som han har svävat fritt mellan flanellrock och bluegrass, som en av de där vännerna som man alltid håller av, men kanske inte ser varje dag.

The Coal Porters är ett riktigt band som spelar på riktiga instrument, som turnerar och dessutom spelar själva på sina skivor. Jag kallar dem hellre annorlunda bluegrass än alternativ, annorlunda för att de nämner The Ramones i sina låtar och för att de gräver djupare än några andra efter sina brittiska folkrötter.

Ett mycket bra album vilken dag som helst när berättandet gärna får spåra ut, när känslan är viktigare än tekniken, och en och annan låt får gå i moll.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: