Årets album, vilka och varför


Se mitt blogginlägg från den 29/12 för att provlyssna.

För mig handlar årets album om att hålla en jämn och hög kvalitet rakt igenom ett helt album. Det innebär till exempel att det finns album som inte kom med till slutomgången som innehöll en eller flera bra låtar. Och även att ett antal personliga favoritartister inte kom med, i år.

Lång och trogen tjänst är inte ett argument som biter på mig, men när två artister som med god marginal passerat pensionsåldern fortsätter att leverera njutbar musik i en strid ström imponerar det. Ett av årets album blev alltså “Django & Jimmie” av Willie Nelson och Merle Haggard.

Inte heller räcker det med att man härstammar från de rätta delstaterna för att komma på fråga, lika lite som fel härstamning ska var en nackdel. Att årets bästa album av outlawkaraktär skulle komma från en artist med rötterna i Kentucky och Ohio är ändå en överraskning, särskilt som han har fräckheten att inte ens se “country” ut. “OH/KY” av Jeremy Pinnell är nummer två på listan.

Samlingsalbum med artister kan vara rena plågan. Men det finns sådana som är gjorda av personer som högt och rent älskar de artister det är frågan om och deras musik. Album som innehåller musik som riskerar att gå förlorad för kommande generationer om inte någon restaurerar den och presenterar den för nya lyssnare. För detta, och för att jag älskar musiken från USA,s södra gränser är “The Golden Voice of the Texas Gulf Coast” med Freddy Fender mitt tredje val.

Jag lyfter min virtuella cowboyhat som hälsning till de som ser till att denna musik finns tillgänglig för svenska lyssnare och musikkonsumenter.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: