Archive for januari, 2016

januari 31, 2016

Eric Church “ Mr. Misunderstood”


Det här var inte lätt. Eric Church är en utmärkt sångare, han kan återge en historia med trovärdighet och han skriver låtarna med omsorg. Men frågan inställer sig: hur mycket country är detta egentligen och känner han sig bekväm med formatet?

Å andra sidan, ska jag som ofta betonar textens betydelse döma? Jag gillar ganska mycket på den här skivan, kanske till och med mer än mycket av det som utan tvekan räknas som country. ”Americana” hade kanske varit en lämplig etikett, om den inte i Sverige hade varit förbehållen intellektuella singer/songwriters.

För om vi skalar av arenarocken och diverse elektroniska trix finns det en del godbitar här som balanserar på en tunn linje mellan country och heartland rock. Titellåten, Mixed Drinks About Feelings och Record Year dröjer sig kvar och ger rentav mersmak.

Etiketter: ,
januari 27, 2016

En om dagen i sju dagar: Brad Paisley “Wrapped Around ”


En amerikansk onlinekompis tipsade mig om honom när jag mer eller mindre hade gett upp angående återväxten bland manliga countryartister. Lyssnade på den första plattan och tyckte den var helt OK.
Sen var det dags för nashvilleresa #2 och det ena ledde till det andra. Via kontakter hamnade jag backstage på The Grand Ole Opry just den kvällen som Brad fick reda på att han blivit invald. Fick lite senare en pratstund på cirkus en minut med honom och blev imponerad av hans integritet och ödmjukhet. Och nej, jag var inte på plats när han gjorde "The Old Rugged Cross", men jag hörde den på radio.
I sina bästa stunder hör Brad till genrens bästa historieberättare och han har aldrig hymlat med sin kristna tro. Men han är också en humorist, i en värld av alltför allvarstyngda låtskrivare. Därför väljer jag att spela ett av hans humoristiska alster.

Etiketter: ,
januari 26, 2016

En om dagen i sju dagar: Merle Haggard “Branded Man”


Idag blir det Merle Haggard, en äkta arbetarförfattare i countrykläder. Vi är många som känner igen oss i hans lyrik, och för min del är just nu "Branded Man" den mest talande låten. Jag har inte suttit i fängelse en enda dag, men man kan känna sig märkt av andra skäl.

Min vän Dale Houston, som känner Merle personligen berättar från hjärtat:

Oh Lord! I could write a book on that subject! Obviously, a part of what formed my view on music was his amazing catalog of work. Songs that he had written himself, along with songs that others wrote and he was able to reach down inside and pull the emotion out of them. The songs were amazing, but no matter what the song, he made it believable. He wasn’t just some singer trying to sing every note of a song perfect. He sang them perfect because he lived them all. Obviously, songs like Mama Tried, Sing Me Back Home, Today I Started Loving You Again, Silver Wings, and You Don’t Have Very Far To Go fit the description. He wrote those. But he also did That’s The Way Love Goes written by Lefty Frizzell, Don’t You Ever Get Tired of Hurting Me, It’s Not Love (But It’s Not Bad) by Hank Cochran, My Own Kind Of Hat and There Won’t Be Another Now by Red Lane, and the list goes on… They normally say that no one does a song better than the person that wrote it since it is their baby. That’s not so with Merle. He made each of these songs his own. And then I’d have to talk about the songs I loved so much that weren’t radio hits. Many of these songs, only really true Hag fans would know. Songs like The Son of Hickory Hollers Tramp, Better Off When I Was Hungry, Seeing Eye Dog, Shade Tree Fix-It Man, No One To Sing For But The Band… But what really did it for me… It wasn’t just the songs. It wasn’t just his delivery. It was the way he connected with people. All of it came together to really affect people. And I was lucky enough to be there to see it. I was in awe of how he could transform people when he sang. And that’s what I wanted to do. And you know what? He still does it! When I recently introduced my fiancee to Merle for the first time, we sat on the bus before the show and he played us some new songs he was thinking of recording. Then we went to the stage in front of 120,000 people. My fiancee later remarked about how he transformed from this man sitting on the bus, into this icon that held the entire audience with every word out of his mouth. And to me, that’s what did it. Not just the songs. Not just the voice. But the coming together of all of that, with the man. And the man connected with people in a way that was real. Only a few can do all of that. That’s what legends are made out of. (Told you I could write a book on the subject! haha) #merlehaggard

Etiketter: ,
januari 24, 2016

En om dagen i sju dagar: Carter Family “While The Band Plays Dixie”


Det vore väl fel att påstå att countrymusiken inte funnits om inte Ralph Peer hade "upptäckt" Carter Family i augusti 1927, när han reste genom södern på jakt efter musik att spela in, men det hade tagit längre tid. Det mesta av musiken som jag älskar har på ett eller annat sätt band till denna grupp, och videon är en riktig godbit. Sara och Maybelle Carter efter comebacken på sextiotalet, en av de äldsta kända filmerna ,med originalmedlemmar från denna grupp. Snacka om rotmusik!

Etiketter: ,
januari 24, 2016

En om dagen i sju dagar: Gretchen Peters “Dark Angel”


Skrev om henne för drygt en månad sen, men måste ändå ha med henne nu, så:

Dag fyra av min musikutmaning och nu är det lätt. Gretchen Peters. Denna sångfågel av har haft en stor del av sin egen karriär utanför det egentliga rampljuset, men har i gengäld levererat hits åt många andra, inte bara inom country. Bästa svaret på om hon hör hemma inom denna genre hade salige låtskrivaren Harlan Howard: "You’re a poet".
Förutom att hon är en låtskrivare av rang är hon också väldigt lätt att umgås med. En frukost på lokal i Nashville kan utan vidare ta en timme om man vill lära sig hur en låt blir till. Eller som hon själv säger: "Jag plockar upp saker som folk har tappat och gör musik av dem".
NI får lyssna till en av hennes allra vackraste skapelser. Något att bita i för alla som med näsan i vädret säger lyssna på singer/songwriter:

https://omcountry.wordpress.com/2015/12/15/nu-kanske-jag-upprepar-mig-men/

Etiketter: ,
januari 22, 2016

En om dagen i sju dagar: Patty Loveless “Please Help Me I’m Falling”


Dag tre av musikutmaningen, och nu börjar det bli svårt. inte så att det var svårt att bestämma vilken artist som jag skulle ha med men däremot låten-
Patty L Ramey, känd som Patty Loveless har varit med mig sedan 90-talet, då vännen Inger Nordström tipsade mig om henne, sen var jag fast. I mina öron har växt från att vara en av de bästa samtida till att bli en av de bästa någonsin inom countrygenren. Ge henne en ny låt, eller en halvsliten cover och hon gör dem till något eget. Och sen har vi de egna låtarna.
Till slut fastnade jag för hennes version av "Please Help Me I’m Falling", från början en hit för Hank Locklin, och sedemera inspelad i otaliga versioner. För Pattys del ett strålande bevis för att hon håller traditionerna högt. Fast egentligen borde jag väl visat att hon gör mainstream country med den äran, eller vilken fin bluegrassångerska hon är.

Etiketter: ,
januari 22, 2016

En om dagen i sju dagar: Dwight Yoakam “Guitars, Cadillacs, etc”


I Trollhättan fanns det en farbror som heter K-G Nyström och han hade en bra skivaffär. Dit åkte jag och en av mina kompisar ofta och mer än en artist av de jag kommer att presentera här inhandlades i sagda affär. En lördag lös det i ögonen på honom, han sa att han hade hittat något för mig. En ny countryartist, och då var jag ännu inte riktigt inne på country.
Men jag blev fast och Dwight Yoakam har sedan dess hört till de artister som jag alltid har återvänt till, och en väg till andra storheter västerut som Merle Haggard och Buck Owens.
2014 fick jag en tidig födelsedagspresent av Catrin Svensson och fick nästan trettio år senare se honom live på Trädgårdsföreningen. Varmt på gränsen till hälsovådligt, men en upplevelse för livet

Etiketter: ,
januari 20, 2016

En om dagen i sju dagar: Emmylou Harris “’’I’m Movin On”


Eftersom ingen har utmanat mig på Facebook så får jag göra det här, alldeles själv.

Nog för att jag hade lyssnat på musik förut, och nog för att jag hade börjat definiera en smak och en inriktning. Men när jag på min tjugoårsdag fick låna Emmylou Harris “Last Date” av en f d klasskamrat var jag fast.

Inledande spåret, hennes tolkning av Hank Snows “I’m Movin On” har följt med mig den dess. Jag är väldigt glad att jag hittade den i live-version.

Vägen mot min nuvarande musiksmak har varit långt ifrån rak, och den del snedsteg har varit stimulerande. Jag återkommer till det.

Etiketter: ,
januari 19, 2016

Glädje och sorg


Dolly fyller sjuttio år och det är bara att lyfta på hatten och gratulera. Jag dristar mig till att tycka att hon var som bäst innan det musikaliska uppbrottet från Porter Wagoner. Bra var hon givetvis sen också, men hon har inte rört vid mitt hjärta som i den ovanstående låten.

Ja, jag vet vad en del säger; Eagles är ett skällsord i vissa countrykretsar. Men jag värjer mig från jämförelser mellan den enfaldiga bro-countryn och Eagles melodier och lyrik. När Glenn Frey flyttade hem förlorade musikindustrin en gigant vars storhet inte kan förnekas, oavsett preferenser.

Etiketter: ,
januari 13, 2016

När livet inte är som man vill


Död och svår sjukdom bland nära anhöriga är det värsta som livet har att erbjuda. Fast livet kan bli besvärligt nog även av mindre störningar som rubbar cirklarna temporärt. Störningar som gör att man inte kan njuta av musikens helande kraft.

Men det blir bättre och när god musik inte har plats i vardagen kan man verkligen njuta av att lyssna på musik som låter som den ska, i stället för genom att par burkiga datorhögtalare.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: