Singlar och lite annat

Kikki Danielsson “Not About Me Anymore”

Kikki sjunger om livet utanför rampljuset, det är country som country låter idag och det berör på ett helt annat sätt än vad hon har gjort tidigare. En låt som hade passat George Jones om han inte hade flyttat hem, men så har hon också jagat demoner, vunnit och förlorat, älskat och hatat.

Jag ser fram emot det kommande albumet.

Carrie Underwood “Smoke Break”

Så mycket mer country än så här kan det inte bli. Vem känner inte igen sig; vem har inte mitt vardagens stress med allt som måste göras samtidigt önskat sig en paus för att komma igen.

Även här ser jag fram emot ett helt album.

 

Sen är jag också väldigt glad för att en av min äldsta vänner inom musikens värld har fått inspiration att starta ett nytt band. Det är en professionell musiker som kommer att prova något nytt. Det kommer att bli bra och är väldigt glad – världen behöver fler musiker som låter hjärtat tala-

Countrykanalen.se

En rejäl kanal som står upp för sin typ av country. Flera program av engagerade presentatörer, i övrigt blandad countrymusik 24/7.

Inte för alla, men passar det inte kan man byta till någon annan kanal.

Eilen Jewell “Sundown Over Ghost Town”

Eilen Jewell är inte country – mainstream eller alternativ – och jag vägrar att kalla henne singer/songwriter, detta krystade begrepp som ofta används som en ursäkt för att inte lyckas bli hörd. Hon är däremot en fin poet som passar i vilken genre som helst, hon sjunger för mig i gryningen och jag lyssnar.

Hon lever nog ett bra liv nu, sen förra albumet har hon hunnit med att flytta hem och bli mamma, och det märks. Hon berättar om livet som det är ur småstadsperspektiv. Om städer där Gud och Satan för en ojämn kamp (“… seven bars and one church…”), hon använder sin musik som en helande kraft i skuggan av en en skolskjutning och hon ser ser på sig själv i något som känns som en vaggvisa till dottern ( i "Songbird").

Det är värt att notera att Eilens musik aldrig står stilla som det ibland tenderar att göra när det är mycket som ska berättas. Hon behärskar många stilar och ibland svänger det skönt; Country, toner från landet söder om gränsen, rockabilly och till och med lite jazz.

Frukost på countryvis

Nyttigt – knappast.
Billigt – mycket.
Gott – ännu mer.

Daniel Romano “If I’ve Only One Time Askin’”

Daniel Romano är en multikonstnär; han behärskar läderarbeten, grafisk design och det som är ämnet för denna recension, musik.

Av andra skribenter har han betecknats som traditionalist, och visst har hans musik rötter en och annan generation bakåt och heter Hank Williams, Merle Haggard och Buck Owens. Fast inte direkt, utan filtrerade genom idéer från en yngling från Georgia som levde på pengar från sin morfars fruktodlingar.

Daniel Romano är en stylist med ett brett register. På inledande “I’m Gonna Teach You” framstår han som en slipad crooner om än med något sprucken röst, och när han ger sig på klassisk honky-tonk är det med ett ärligt uppsåt. Men framför allt är han en egensinnig trubadur som valt countrymusiken som formspråk och lyckats bra. Till det intrycket bidrar att mycket på det här albumet är självgjort och välgjort; de flesta av låtarna och den fina produktionen.

Jag ser honom dock som en artist som bör upplevas live och jag tänker inte missa honom nästa gång han kommer till Sverige. Då räknar med att trängas med allt från medelålders män med cowboyhatt till ungdomar med First Aid Kit i hörlurarna.

Whitey Morgan and the 78’s “Sonic Ranch”

“Who’s Gonna Fill Their Shoes” … Snackar vi outlaw är svaret Whitey Morgan. Han följer Waylon tätt i spåren vad gäller musik och lyrik – och spolar det vildaste levernet. Och det är väl det som räknas?

Whitey Miller säger inte att allt är fel med dagens countrymusik, men han visar vad som är fel när det är fel på det enda sättet som räknas: Att göra något bättre utan att kalla det för alternativt som en ursäkt för att det inte låter bra. För ska man klara sig i dagens stenhårda musikindustri måste man vara så bra som man förmår, även allmänmusikaliskt.

Inledande “Me and the Whiskey” sätter tonen, en beskrivning av en man som har gett upp allt, inklusive Vår Herre, mamma och diverse droger. “Leavin’ Again” är är en grymt bra låt om otrohet ur omvänt perspektiv – det är låtens manliga jag som blir övergiven och förlåter. Slutligen fångar en albumets två covers “That’s How I Got To Memphis” bättre än de flesta vad texten handlar om.

Om ni kan acceptera en sångare som inte har levt allt han sjunger om utan bara förstår, och som dessutom från Flint, Michigan lär majoriteten av grabbarna söderut hur man gör bra musik, är detta ett av årets bästa album.

Ashley Monroe “The Blade”

Någon gång i mitten av nittiotalet ingick jag en pakt med en vän; vi skulle aldrig bli som dem. Vilket ska tolkas som att vi inte skulle bli som gamlingarna som sa att allt var bättre förr.

Och nu sitter jag här och hinner knappt lära mig namnet på de nya stjärnskotten innan de försvunnit igen. Då känns det faktiskt bra att kunna lita på Ashley Monroe.

Hon är en ättling i rakt nedstigande led till de på en gång progressiva och traditionella sångerskorna från mitten av nittiotalet., vilket återigen bevisas genom “The Blade”. Progressiv som i att inga ämnen är för känsliga för att beröras och traditionell som i att hon är så trygg i sig själv att hon törs ta ut svängarna musikaliskt.

Några låtar känns som gjorda för att slå i etern, men hur får hon annars mat på bordet? Och på det hela taget är det ett bra album för de som vill lyssna till traditionen mer än dansa till den.

Jack Tempchin “Learning To Dance”

Jack Tempchin har inte gjort det lätt för mig. Först kommer det en EP som lovar mer och sen när fullängdaren kommer så visar det sig att bara en låt är gemensam med denna.

Börja med att läsa om EP:n här. Det var inte så länge sen och det gäller fortfarande!

Sen har jag tänkt lite till. Jack Tempchin är ingen lätt artist och låtskrivare. Han är nog till och med en av de tyngsta jag känner till och lyssnar till med behållning. Det går kanske att stänga av hjärtat och hjärnan och bara lyssna på melodierna , men så fungerar inte jag.

Ibland stöter jag på musik som jag med förnuftet förstår är bra, samtidigt som den rätta känslan inte vill infinna sig. Med “Learning To Dance” var det precis tvärt om. Jag försökte gå ifrån för att göra än det ena än det andra utan att det gick. Vilket bevisar att musik behövs i en stressfylld värld.

Dixie Radio 107.9

 

Bra och proffsig svensk station som levererar dygnet runt, sju dagar i veckan. Kolla loggan en gång till innan ni klagar – southern rock och country hör ihop och det är min fasta förvissning att en station som denna kan locka lyssnare vidare även mot mera traditionella tongångar.

Passar det inte så finns det andra stationer, även svenska.

Klicka och lyssna.

Äta bör man, annars dör man

Bräserad kålrabbi med majsbröd och hemgjord läsk. Ser trist ut, smakar bra, är billigt och sydstatsmässigt.