Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Det här är ingen High-End pryl, ja enligt gängse normer är den nätt och jämt HiFi. Men för tvåhundra kronor inklusive frakt "from our stock in the UK", var den en rejäl uppgradering av mitt ljud från datorn. USB in, 3,5 mm ut och stor som en cigarettändare.
Muse X5 var beteckningen, och nu kan jag lyssna på radio från det stora landet i väster och det låter som musik.
En av countrymusikens giganter under 80-talet framför en vacker sång om kärlek – Randy Travis “Forever And Ever, Amen”.
Fick hela albumet idag, men en liten lurvig vän gjorde att det inte blev så mycket lyssnat. Härligt att se seniorerna i form i alla fall.
Det finns säkert ganska många som lyssnar på country som inte tycker att den här listan innehåller särskilt mycket country. Jag vet också att det finns artister på listan som inte tar C-ordet i sin mun annat än ytterst selektivt.
Likväl innehåller den musik med artister som jag kan lyssna på i timmar utan att lyssna, musik som jag med glädje kallar svensk och country.
Men varför är det så få av dem som syns när det ska ordnas countryfestival eller visas country på TV?
Att recensera det här albumet är ett omöjligt uppdrag, för hur ska jag på ett rättvist sätt kunna bedöma den sångerska som i princip är orsaken till mitt musikintresse. Eller för den delen sångaren som jag vid flera tillfällen nämnt som den mest underskattade inom countrymusiken?
Åtskilliga är de gånger som de gått vilse musikaliskt och i livet i stort (som om jag inte gjort det själv), men i och med Old Yellow Moon hittade de tillbaks med besked. Ett mycket fint duettalbum, deras första tillsammans, trots att deras relation går tillbaks till sjuttiotalet. The Traveling Kind fortsätter i denna goda stil.
Country är anledning till denna recension och därför noterar jag med glädje att det finns mycket av den varan här. “No Memories Hanging Around” – mycket vacker country mitt i, den sentimentala balladen “You Can’t Say We Didn’t Try”, och den varma kärleksförklaringen i “Just Pleasing You”. För att nämna några exempel.
Rösterna har åldrats, fast inte utan behag. Därför måste också producenten Joe Henry nämnas för att han har hållit musikerna i strama tyglar, så att huvudpersonerna står i centrum.
Tyler Farr låter inte som country lät när din pappa var ung, ja han låter inte ens som country lät när skribenten var ung.
Men han passar heller inte in i det utskällda “Bro Country”-begreppet, han är en tänkande människa. En iakttagare som har hittat sin plats i en genre som har hittat sin plats i en genre som dessvärre har kommit att handla alltmer om testosteron, öl och pickuper. En bondpojke som har kommit till insikt om att livet kan innehålla en hel del smärta om man väljer att leva det.
Sen var det detta med det musikaliska uttrycket. Lika mycket southern rock som country helt klart, men som jag har sagt så många gånger förr: Countrymusiken existerar inte i ett vakuum, utan tar intryck av och lämnar intryck till andra genrer.
Bästa spår, “Suffer In Peace”:
Maybe I’m addicted to pain…What used to be, what’s gone.
There’s definitely some darkness,
but it’s hard to explain, though everybody knows it.
Till hösten är det dags igen – Sveriges enda (?) countryartist som ibland inte ens sägs vara country ska agera ciceron åt artister med minimal anknytning till genren. Hoppas att vi slipper fördomar om artister, lyssnare, med flera den här gången.
Tre av programmen från första säsongen får godkänt, de med Magnus Carlsson, Marit Bergman och Kristian Gidlund, varav det med Marit var det i särklass bästa. Bra musiksmak hade hon också.
Eftersom jag har alternativa sätt att se denna utmärkta serie och inte vill förstöra för de som har några avsnitt kvar att se nöjer jag mig med att konstatera att detta är den bästa säsongen hittills och att jag längtar till hösten och säsong fyra. Jag räknade till fyra cliffhangers, minst, och väldigt känslosamma och dramatiska.
På plussidan listar jag förmågan att hantera svåra ämnen som sällan skildras i dokumentärer, än mindre i underhållningsserier. Denna förmåga lyfts ytterligare en nivå, dubbelt upp, under det sista avsnittet.
Negativt, kanske att alla miljöskildringar inte är så genuina – inte messas det och pratas i lur på The Bluebird Café – och en del dialekter stämmer inte alls. Annars är det mesta åtminstone OK, det är ju en dramaserie och inte en dokumentär.
Det börjar bli trångt på “andra våningen” nu. Vid den här inspelningen var Johnny Gimble fortfarande vid ganska god vigör.
Någonstans därframme delar Linda Gail Lewis med sig av hemstatens musikkultur.
