När GEORGE JONES 1988 inte fick förlängt kontrakt med MCA, så snappade executive producer (chefsproducent) EVELYN SHRIVER och A&R director (artist- & repertoaransvarig) SUSAN NADLER på Asylum/Elektra (Warner) upp honom och gav honom full frihet att göra sin egna country utan påverkan. Det blev ett live-album med tidigare inspelat material, som 1999 följdes av makalösa "Cold Hard Truth" Asylum 62368. Dock tyckte chefer på Warner att det här var för mycket country! Enkom för GEORGE bröt sig SHRIVER och NADLER ifrån Asylum och startade Bandit Records och gav ut ytterligare sex album med GEORGE, varav ett var en dubbel-CD med gospel och ett "50 Years of Hits" var en trippel med just 50 låtar! …
Så talte Thomas Buskhagen på Facebook, och som oftast hade han alldeles rätt. Vidare har han rätt i fortsättningen påstår att George sista period var den bästa och mest kreativa. Under Evelyn Shrivers kärleksfulla ledning nådde han nya höjder, vilket är bevisat genom Cold Hard Truth. Synd bara att The Rock – Stone Cold Country inte finns på Spotify, det är hans bästa genom hela karriären.
Allt var inte bättre förr, en del artister utvecklas hela livet.
You can find adventure anywhere. For weeks, I’ve been passing this old Silver Eagle bus sitting in a field near a house and lake. I’ve always said that I’m gonna stop sometime. Sometime came last night. Started talking to the guy who was there and he was telling me this history of his dad’s bus. He told me how they ordered it new back in 1976, and went all over the country in it. I asked if his dad was an entertainer and he said he was. I asked if it was anyone I would know… "Stonewall Jackson". Yeah, I imagine I would know him! Then Stonewall pulled up shortly in his Cadillac and I got to visit with him… One of our remaining Opry legends. I’m glad I finally stopped to ask about the bus.
Min kompis Dale Houston, countrysångare, bilsamlare, försäljare, med mera, var ute och tittade på ett intressant objekt. Och för att uttrycka det milt: Han fick mer än vad han bad om och i detta fall är det positivt.
Nej, jag har inte förvandlats till en rocker, men en bra låt är alltid en bra låt, oavsett hur den arrangeras. Och Marty Stuart är alltid en bra sångare!
Förresten vet vi inte hur musikhistorien hade ändrats om Charles Hardin Holley hade nöjt sig med att åka buss den 3 februari 1959. Country hade mycket väl kunnat bli hans musik längre fram, fast kanske inte outlaw
I går var det två år sedan George Jones lämnade jordelivet och flyttade hem. Jag funderade på hur jag skulle hylla hnom så länge att det hann att bli en ny dag, och sen kom annat emellan.
Men varför inte hylla hans liv genom denna konsert till minne av hans första femtio år som artist?
1991, tror jag att det var, ingick jag en pakt med vännen I; vi skulle aldrig säga att det var bättre förr. Det löftet höll jag hyggligt tills jag i december 2012 blev en grinig femtioårig gubbe. På senare år har jag brutit det fullständigt…
En önskan från min älskade särbo att få höra lite av min musik gjorde att jag igår började gräva djupt bland de dammigaste plattorna.
Mart Stuarts “Hillbilly Rock” gick hem direkt (“det är ju den perfekta syntesen av våra bakgrunder”), liksom LeAnn Rimes självbetitlade coverplatta (“det var många bra låtar på den”). Lika lätt gick det inte med Linda Ronstadts “We Ran” (det är nog mer din stil”), medan Travis Tritt “No More Looking Over My Shoulder” var en fullträff (den gillade jag verkligen”).
Även om det mycket av det nya är klart njutbart känns det inte självklart att jag bara kan sticka ned handen i en ny hög och verkligen stå för det jag fiskar upp. Har jag blivit för gammal, är det musiken som blivit för modern, eller är det helt enkelt som vännen L sa för många år sedan: “Gammal fin country är den musik du lyssnade på när du blev intresserad av country”.
Eller också är det så att inget slår återupptäckandets glädje när musiken har läkt min själ och det lättare att lyssna bara för att det är roligt igen?
Titeln lockade mig att ta med den här plattan på en roadtrip helgen som var. Titeln och det faktum att det var frågan om covers på låtar av Woody Guthrie. En rad händelser ledde dock till att den förblev olyssnad till idag på morgonen.
På plats i bästa soffan upptäckte jag att musiken i sig inte hade resetema; Nej, titeln syftade på den resa gruppen gjorde för att återvända till Woody Guthrie Festival tolv år efter första besöket.
Låtarna, varav många nya för mig som relativt färskt Guthrie-fan, visar att en bra låt aldrig blir gammal. Ämnen som vapenrelaterat våld, miljön, bostadsbristen och en orättvis fördelning av ekonomiska resurser är skrämmande aktuella. Ny är däremot den musikaliska inramning som är stökigt bluesig istället för stillsamt folkig.
Jag tycker om den andra sortens musik också – western – men här i Sverige är nyutgiven musik inom den aktuella genren en bristvara.
Jim Jones följer traditionen som började med filmkåbåjsarna för länge sen, men han är mer än så, i hans musik finns också spår av folksångare typ Woodie Guthrie. Och, fast det knappast kan vara avsiktligt, svensk visa.
Han är en hejare på akustisk gitarr, men den största styrkan hos låtarna på det här albumet är den mycket vackra poesin. Sista gången någon drev en stor hjord på traditionellt sätt var alldeles före förra sekelskiftet, fast än finns det mycket att skriva om; naturens skönhet, de människor som befolkar western och tåg är tidlösa ämnen.
Jag har mer än en gång använt klyschor som “en samling treminuters noveller” – “Race With The Wind” är en mycket bra tonsatt poesibok.
Det lilla gapiga svenska skivbolaget San Antonio Records presenterar Freddie Fender på det sätt han förtjänar, med ett bra urval låtar gjort av kännaren Öyvind Pharo och med en ljudkvalitet långt bortom sunkiga lågprissamlingar.
Varm musik, i dubbel betydelse, som nu görs tillgänglig tillsammans med ett mycket fint häfte med förklarande texter av densamme Pharo.
Kommenterar enskilda låtar gör jag inte när det gäller en samling av den här typen. Jag nöjer mig att konstatera att den illustrerar bredden i Freddie Fenders skapande; Tex-Mex, Rock n’ Roll, Country, Blues, Swamp Pop. Eller helt enkelt bara bra musik från Texas.
Säg är det konstigt att man längtar bort nån’ gång?
Hank Woji hade ett imponerande CV som musiker innan han drog till Texas och blev singer/songwriter. Bland hans uppdragsgivare märktes så skilda storheter som Bon Jovi, Bruce Springsteen och Kinky Friedman.
Nog om detta. Som singer/songwriter valde han inte den lätta kommersiella vägen, utan de krokiga stigar som tidigare trampats av Guy Clarke, Townes Van Zandt, Pete Seeger, med flera.
Även hans femte album sticker ut från mängden. Att för att citera en titel skildra människor som ”lever på gränsen till den amerikanska drömmen” är inte unikt. Det är däremot det för amerikanska förhållanden vänsterradikala perspektivet. Hanks människor förlitar till facket för att få en bättre tillvaro, inte nödvändigtvis mer än kyrkan, men lika mycket.
Skulle det politiska anslaget bli för jobbigt kan ”The Working Life” också tjäna som en bra provkarta på mycket av det bästa i Texas musikkultur: Folk/country, blues, och en del från de som om över gränsen söderifrån.
