Nä se det snöar, ja se det snöar

Det var liiite kallt och mycket snö när jag var ute på uppdrag i går. Men inombords är det varmt tack vare min stora kärlek. Därför:

 

Så mycket bättre

Det är inte tv-programmet jag syftar på, utan det faktum att all musik jag hittills testat låter så mycket bättre med min nyrenoverade förstärkare än vad jag hade kunnat ana. Allra bästVince Gills “Pocket Full Of Gold” och Albert Lees “Gagged But Not Bound” som hade legat alldeles för länge och samlat damm och nu bjöd på välljud.

Senare i dag kommer jag att anträda en märklig resa som delvis går i musikens tecken. Jag återkommer!

Willie Nelson “December Day: Willie’s Stash, Vol 1”

Titeln ger ett klart besked om vad det är frågan om och vad vi har att vänta oss framöver: Nu är det dags för Willie att öppna skattkistan och dela med sig av det som riskerade att bli outgivet. Ett bra initiativ som manar till efterföljelse.

Men det finns faror med  att göra på det här viset. Ett och annat spår har man hört förut, flera gånger, med honom. Det mesta går i moll, och med jazzfrasering. Jobbigt i längden för de som hade väntat sig en renodlad countryplatta som exempelvis de mycket fina Band of Brothers och Heroes.

Ser man albumet sätt som ett ömsint sätt av Willie att hylla sin syster Bobbie och den inverkan som hon haft på hans musik blir det en annan sak. Då låter man sig charmas och svepas med av de varma och intima stämningarna, oavsett om det är frågan om hans egna låtar eller guld korn ur den Stora Amerikanska Sångboken. Då är syskonens samspel, understundom kryddat av Mickey Raphaels munspel allt som behövs.

Aaron Newman & the OK Caravan “Aaron Newman & the OK Caravan”

Ibland bara händer det. En påse klädd med bubbelplast  som landade i min brevlåda i går innehöll detta album som jag tog till mig direkt.

Country är det kanske inte, men ett stycke Americana som ger näring åt mina drömmar att en gång åter göra en resa till det stora landet i väster. Musik som förenar det lätta och luftiga hos västkustens countryrockpionjärer med det jordnära hos John Fogerty. Jag längtar till nästa sommar, varmt väder och att bara få dra iväg med den här musiken på hög volym.

Låter det ytligt – inte alls. Lyriken innehåller allt av substans som man kan önska sig. Fortfarande ung, men ändå mitt i livet låter Aaron oss dela hans tankar om livet en bit in i 2000-talet, “Winter Blues” är ett stycke man kan känna igen sig i med vintern på gång, för att ta ett exempel. Men även den blodigare delen av USA s historia behandlas i “The Battle of Washita River”.

En annan skribent sa att detta är en gedigen samling låtar som gjord för sträcklyssning. Jag håller med till 100%.

Ägget & Frida “Tills Döden Skiljer Oss Åt”

Det finns säkert de som ser det här albumet som ett skämt. Jag ser det som blodigt allvar. En sprucken, och en len och ljuvlig stämma tolkar en halsbrytande samling av låtar; artister som Nationalteatern, Alf Robertsson, Lasse Stefanz, Kitty Wells får samma varma och kärleksfulla behandling.

Låter det konstigt – i min bok är det frågan om mod. Mod att vända och vrida på icke-kreddiga artisters verk tills man inser att de har något att ge. Och mod att våga lyssna på det färdiga resultatet, som  har producerats förtjänstfullt av Morgan Hellman.

Helt enkelt ett fint svenskt folkcountryalbum som ger mersmak.

Garth Brooks “Man Against Machine”

Troyal Garth Brooks ändrade synen på countrymusik, och vad som var möjligt att göra inom genrens ramar för alltid; musikaliska uttryck, scenkonst, försäljningssiffror, inget har varit sig likt sen 1989.

År 2009 tog han timeout för att hinna med att bara vara pappa. Som scenartist varade den till 2009, i tillplattad form med nytt material skulle comebacken dröja ytterligare fem år.

En vanlig källa till kritik från hans belackare under den första delen av hans karriär var att hans album spretade och innehöll väl mycket icke-country. Men jag skulle tro att de flesta konsumenter och kritiker har en knapp som gör att det går att hoppa mellan spåren.

Låter han måhända lite sliten? Inte mer än någon annan, det är så här man låter utan autotuner och andra trollkonster. Och det passar väldigt bra när Garth är som han är som allra bäst: Country med ett öppet sinne.

All American Kid, är på ytan ett ohejdat patriotiskt stycke men blir till en hyllning till de som inte kom hem; Mom, en konversation mellan Gud och ett ofött barn lämnar inte ett öga torrt; I Rodeo and Juliet och Cowboys Forever hyllar han i vanlig god ordning den moderne cowboyen.

Allt är inte för alla, men alla hittar säkert något. Avgör själv om det är ett plus i kanten eller inte.

Räddaren i nöden

Jag är tvungen att inse det – min tjugofemåriga förstärkare måste pysslas om för att låta njutbart. Dessbättre fanns räddningen på nära hål, i Vargön, hos en fantast som kan laga det mesta som är analogt. Är reparation inte möjlig kommer han att fixa ett bra och billigt försteg så att jag kan använda det alltjämt välljudande slutsteget.

Bilden föreställer en XTZ A-800 och en sådan förstärkare fick jag med mig hem som lån. Stor som en bärbar DVD-spelare levererar den tillräckligt med effekt och tack vare avsaknaden av tonkontroller låter det mesta väldigt bra, rentav sensationellt med tanke på priset 1500 kronor.

Att ha en bra utrustning för att lyssna är inte snobbism, det är att bekämpa plågsamma ljudförsök. Och är man smart är det inte dyrare än att handla av radiohandlaren eller någon av de stora kedjorna.

Trisha Yearwood “Prizefighter–Hit after hit

Det är svårt att bli klok på vad detta album egentligen är – en storstilad comeback efter sju års tystnad eller ett greatest hits-album med osedvanligt många bonusspår. Eller både och.

Till den förstnämnda kategorin hör titelspåret, en duett med Kelly Clarkson och musikaliskt lättgods som lyfter tack vare sångerskornas kraftfulla stämmor. Spår nummer två, “I Remember You”, är en känslig ballad av det slag som har kantat hennes karriär och bevisar att det är för tidigt att räkna ut henne än.  De som uppskattar hennes bluesiga sida får också sitt, “Your Husband´s Cheatin On Us” tar ett stadigt grepp om ett allvarligt ämne med en stor portion svart humor.

Så var det de gamla hitsen. Jag ler igenkännande åt hennes tidiga hits som “She´s In Love With The Boy”, “XXX’s and OOO’s”, med flera. De tyngre låtarna som “The Song Remembers When” och “Walkaway Joe”, liksom den innerliga duetten med maken Garth Brooks “In Another’s Eyes” berör fortfarande.

Ett bra styrkebevis och en uppmaning till de yngre kollegorna i branschen att se upp.

Elvis Aaron Presley 80 år

Detsamma gäller Elvis Presleys countryinspelningar. Vilka låtar han än valde ur en mångskiftande tradition satte han personlig prägel på dem. Även hans förtalade filmmusik är långt bättre än sitt rykte.

Magnus Erikssons artikel handlar inte blott och bart om Elvis, utan även om musikhistoria i allmänhet, och den manar till eftertanken. Handen på hjärtat: Hur många har inte förväxlat betydelse med kvalitet?

2015 och jag är redo

Kanske inte riktigt, för livet hade kunnat vara bättre. Men jag är väldigt tacksam för alla som vi sidan av mina nära och kära som tror på mig när jag inte gör det själv: artister, skivbolag, distributörer, arrangörer och kollegor bland musiktyckare.

En jobbig höst, med sjuka anhöriga och annat att ta tag i gör att det för närvarande finns en jättehög med musik att behandla, men det kommer, var så säkra.

Mitt i allt elände bland de mjuka värdena, har också min trogna förstärkare sedan drygt tjugofem år sagt upp sig. Inte helt, men vill man lyssna på något annat än CD direkt via slutsteget är det för närvarande en kanal som gäller. Reparation eller köp av något välljudande av samma årgång planeras – jag vill kunna spela vinyl utan några magiska manicker mellan skivspelaren och förstärkaren.