Sid Griffin “The Trick Is To Breathe”


Sid Griffin har varit en del av min musikaliska kost länge, väldigt länge. Han kanske inte alltid har varit bland mina främsta favoriter, snarare en av de artister jag alltid återvänder till. Som när man hälsar på en gammal vän.

Återvände gjorde även Sid Griffin när detta album spelades in, till USA och Nashville, men inte till stadens musikfabriker utan till enklast möjliga förhållanden i producentens hemmastudio och med nya bekantskaper bland musikerna.

Ett bra drag, ty även om han levt och verkat i Europa i tjugo år så bor hans hjärta i djupaste södern och det märks. Det södern som inte bara bebos av bredbenta cowboys och svårmodiga svartklädda farbröder i tjugoårsåldern, utan även drivna hantverkare i musikens svåra konst. Riktiga trubadurer, så heter det på svenska, som inte alltid får chansen att märkas själva.

En styrka i låtarna (och titlarna) är att de är kryddade med en stor dos humor, även om det händer att skrattet fastnar i halsen. Ode To Bobbie Gentry exempelvis handlar om att äran och berömmelsen har sitt pris. Elvis Presleys Calls His Mother After the Ed Sullivan Show, titeln är skruvad men det är bara förnamnet jämfört med texten. För att inte nämna Punk Rock Club, en dikt som är en uppgörelse med de som tror att all musik baseras på vrede och svårmod.

Ett bra album som växer med tiden!

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: