Brad Paisley “Moonshine In The Trunk”

Det är inte lätt att vara Brad Paisley. Utsedd till Male Vocalist of the Year av CMA inte mindre än tre gånger, och ansvarig för en total mängd sålda album överstigande tio millioner . Han borde kunna sätta sig ner och vara nöjd.

Men sätter man sig ned och är nöjd börjar man snart tappa mark och glida baklänges. Så hur lösa den svårlösta ekvationen, att behålla sina trogna traditionellt inriktade fans samtidigt som man fångar intresset från de som har kommit in i genren via så kallad bro-country?

Svaret är man fortsätter i de vana hjulspåren och ger alla något utan att svika någon. En svår konst som mycket få vid sidan av Brad klarar. Det börjar med en glad partylåt, krossade ölburkar och längtan efter nästa helg. Via en överraskande uppriktig låt om miljömedvetande (Gone Green med stämsång av Emmylou Harris (!)) landar det hela i albumets bästa låt, det obligatoriska kristna numret Me And Jesus. Patriotismen finns också med på ett hörn, men inte som i att återta världsherraväldet, utan som i att återerövra den amerikanska drömmen åt folket.

Måhända kan en del svenska stilpoliser rynka på näsan och säga att det inte är traditionellt eller en country? Fel, i det att det visar på en artist som inte lever i ett vakuum utan med sin tid, är det i själva verket ytterst traditionellt. Så har alltid den bästa countrymusiken utvecklats.

Beer, Bourbon and the songs of Bobby Bare

Trailer Park Idlers fick en förfrågan om de ville vara med på Bear Familys 40-årsbox, och det ville de naturligtvis. Bara för Morgan Hellman att gå till jobbet och slänga ihop en låt som innehöll antingen “bear” eller “beer”.

Titeln ser ni ovan och jag kan intyga att det är samma underfundiga svarta humor i botten av denna instruktion i hur man överlever, eller tar livet av sig med ett leende på läpparna.

Låter gör det också, inte som Carter Family den här gången utan som The Byrds countryexperiment pre-Parsons.

Americana, vad är det?

Countryoraklet Thomas Buskhagen har på sin facebooksida, i efterdyningarna av en gala i Göteborg diskuterat begreppet “Americana”. Se här ett bra exempel:

Per definition betyder språkligt sett Americana ‘amerikanskt’! Första gången jag definerade begreppet Americana var när jag skrev en biografi om Tex Ritter (se Country News Magazine No. 5/6 – 1985).

Tex Ritter samlade på Americana och då avsågs inte någon musik utan även här per definition historiska amerikanska artefakter, som t ex allt som rörde sig om indiansk kultur, från pilspetsar till lerkrukor!

Går man på språkligt bruk kan man kalla allt som kommmer från Amerika föramericana, från bilar, TV-program, folk(!), industriprodukter, konst och då även countrymusik oavsett om det gäller traditionell sådan eller pop-country! Men det gör man knappast inte!

Googlar man på Americana med språk engelska och region USA får man 48.000.000 resultat. Americana + music ger 1.050.000 resultat. Sv.Wikipedia ger inget mer än att räkna upp 25 americana-artister. Två av dem The Derailers och Jim Lauderdale skulle jag vilja ta bort från listan!

Wikipedia på engelska räknar upp ca 120 exempel. Bara ett håller jag inte med om och det gäller Dwight Yoakam!

Så vi bör nog hålla isär begreppen en aning. I grund har det i sverige nästan alltid varit lite ”fult” att gilla countrymusik och då kanske det passar lite bättre att kalla allt för country!

Jag håller med om det mesta Thomas skriver här. Roten till hur greppet hanteras i Sverige finns i att country i många kretsar inte är rumsrent och att det finns ett behov av en etikett att  klistra på artister som man gillar.

Så här definierar svenska wikipedia Americana:

Americana är folkmusik och traditionell musik från USA, och kan sägas inkludera stilar som folkmusik, countryblues, bluegrass, alternativ country, rockabilly, rotrock och heartland.

Gör gärna ett besök för att kolla vilka artister som räknas upp; exempelvis Bruce Springsteen (som jag gillar), men inte en enda i countrymusikens huvudfåra.

Jag säger då det, “Every Kind of Music but Country”:

Brad och Jesus

En unik inspelning från George Jones begravning. Är sista låt på den platta som jag kommer att recensera så fort klotet börjar snurra lite långsammare…

Härligt att se att Brad inte förnekar sig själv eller det han tror på.

The Silver Lake Chorus “Timberline”

Hur den här kören kom på tanken att göra Emmylou Harris “Timberline” från minimusikalen “The Ballad of Sally Rose” har jag ingen aning om, men vackert blev det.

How a founder of country rock found Christ

Do you think Poco will ever be in the Rock and Roll Hall of Fame? Country rock and the whole Americana music movement that we are in the midst of today really owes a huge debt to Poco, wouldn’t you say? I couldn’t agree with you more. Somebody had to pioneer. Somebody had to pave the way for the bands, and you know what, Poco was that band, for sure. 

Intressant läsning som inte bara handlar om Richie Furrays nya “karriär” utan också om hans roll inom musiken.

Sid Griffin “The Trick Is To Breathe”

Sid Griffin har varit en del av min musikaliska kost länge, väldigt länge. Han kanske inte alltid har varit bland mina främsta favoriter, snarare en av de artister jag alltid återvänder till. Som när man hälsar på en gammal vän.

Återvände gjorde även Sid Griffin när detta album spelades in, till USA och Nashville, men inte till stadens musikfabriker utan till enklast möjliga förhållanden i producentens hemmastudio och med nya bekantskaper bland musikerna.

Ett bra drag, ty även om han levt och verkat i Europa i tjugo år så bor hans hjärta i djupaste södern och det märks. Det södern som inte bara bebos av bredbenta cowboys och svårmodiga svartklädda farbröder i tjugoårsåldern, utan även drivna hantverkare i musikens svåra konst. Riktiga trubadurer, så heter det på svenska, som inte alltid får chansen att märkas själva.

En styrka i låtarna (och titlarna) är att de är kryddade med en stor dos humor, även om det händer att skrattet fastnar i halsen. Ode To Bobbie Gentry exempelvis handlar om att äran och berömmelsen har sitt pris. Elvis Presleys Calls His Mother After the Ed Sullivan Show, titeln är skruvad men det är bara förnamnet jämfört med texten. För att inte nämna Punk Rock Club, en dikt som är en uppgörelse med de som tror att all musik baseras på vrede och svårmod.

Ett bra album som växer med tiden!

Ungdomsminnen …

Levon Helm tittar ner på oss från himmel och The Band var före sin tid. På sjuttiotalet var behovet av att kategorisera musik inte så stort och hade The Band funnits idag hade förmodligen fått etiketten Americana. Hur det än är med det så är de ovärderliga för min syn på musik, även om jag gled iväg mot countrymusikens mittfåra.

Ny countryfestival

Lady Antebellum, Luke Bryan och Florida Georgia Line. Det är några av namnen på Country to Country, en ny tvådagars countryfestival som äger rum i Globen i Stockholm den 28 februari och 1 mars nästa år.

Ovanstående saxades ur Metro idag. Det finns åtskilliga som kommer att argumentera emot den här festivalen; att det inte är rätt sorts country, att det kanske inte alls är country eller att artisterna är okända.

Då säger jag: Varhelst det ordnas något i Sverige som är det allra minsta country i festivalformat sker det något bra. Så länge det är proffs som arrangerar och det inte innehåller element av utnyttjande av artister som gladeligen spelar gratis.

Om bollen börjar rulla kanske det på sikt betyder ett bättre arbetsklimat för de svenska countryartister som håller tillräckligt hög klass och ser seriöst på sin musik. Tyvärr hjälper det inte de artister, som slutat, bytt genre, eller börjat ägna sig åt en civil karriär. Men det är ett annat problem.

I väntan på att jorden slutar snurra så in i …

George Strait i “Pure Country. Jag önskar honom många och lyckliga år som pensionär. Själv har jag en del att komma ikapp med, så musiken har kommit i kläm. Stay tuned, snart löser det sig.