Det är inte lätt att vara Brad Paisley. Utsedd till Male Vocalist of the Year av CMA inte mindre än tre gånger, och ansvarig för en total mängd sålda album överstigande tio millioner . Han borde kunna sätta sig ner och vara nöjd.
Men sätter man sig ned och är nöjd börjar man snart tappa mark och glida baklänges. Så hur lösa den svårlösta ekvationen, att behålla sina trogna traditionellt inriktade fans samtidigt som man fångar intresset från de som har kommit in i genren via så kallad bro-country?
Svaret är man fortsätter i de vana hjulspåren och ger alla något utan att svika någon. En svår konst som mycket få vid sidan av Brad klarar. Det börjar med en glad partylåt, krossade ölburkar och längtan efter nästa helg. Via en överraskande uppriktig låt om miljömedvetande (Gone Green med stämsång av Emmylou Harris (!)) landar det hela i albumets bästa låt, det obligatoriska kristna numret Me And Jesus. Patriotismen finns också med på ett hörn, men inte som i att återta världsherraväldet, utan som i att återerövra den amerikanska drömmen åt folket.
Måhända kan en del svenska stilpoliser rynka på näsan och säga att det inte är traditionellt eller en country? Fel, i det att det visar på en artist som inte lever i ett vakuum utan med sin tid, är det i själva verket ytterst traditionellt. Så har alltid den bästa countrymusiken utvecklats.
