Martinas bästa


Att plocka ut Martina McBrides bästa album är en svår uppgift – hon har knappast gjort ett dåligt album och hon greppar allt lika bra. Från det mest traditionella till det poppigaste.

Bland det jag beundrar mest hos henne är att hon delar med sig av sina känslor och vad hon brinner för på ett otvunget sätt. Hon står upp för de svaga och förtryckta, och hon är öppen med sina religiösa funderingar. Men man får också dela hennes sprudlande livsglädje.

Med risk för att jag missar något blir jag tvungen att gå känsla och fatta snabba beslut. Följaktligen blir det följande:

The Time Has Come (1992): Ja, det hade den. Efter några hundår som souvenirförsäljare åt Garth Brooks, med mera, lovade han henne att bli uppvärmare åt honom, såvida hon kunde fixa ett skivkontrakt. Albumet, som lutade åt det traditionella hållet, uppskattades av kritiker men blev ingen jättehit. Mina favoritlåtar på det är True Blue Fool, Cheap Whisky och The Roap.

The Way That I Am (1993): Ytterligare en talande titel. Lyssnarna möttes av en tuffare och kaxigare Martina och var med på noterna. Albumet hade sånär levererat hennes första listetta (My Baby Loves Me stannade på andraplats). Och när hon stod upp mot våld i hemmet i Gretchen Peters Independence Day utmanade hon många fördomar mot countrymusik. Förutom de redan nämnda låtarna rekommenderar jag Goin’ To Work.

Timeless (2005): Det finns coveralbum och så finns det coveralbum. Martina följde god countrytradition när hon gjorde ett helt album med artister som har inspirerat henne. Arrangemangen gick i originalens fotspår och de som trodde att hon hade övergivit countrymusiken kunde ställa sig i skamvrån. Låttips: Once A Day, Satin Sheets och Walk On By.

Att jag inte nämner något album mellan 1993 och 2005, eller hennes sentida alster betyder inte att jag tycker att de är dåliga. Det är bara det att det blir så här när jag låter hjärtat säga sitt.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: