Dwight Yoakam i levande livet


IMG_20140729_015204

Rapporten dröjde, och det sina skäl som hör privatlivet till. Och att rapportera kommer inte att bli lätt.

För det första så har jag väntat på det här tillfället i tjugoåtta år. Någon gång på höstkanten 1986 spelade skivhandlaren K-G en låt för mig från debutplattan. Jag var såld, och vännen T som hade försökt sälja på mig sin skruvade version av vad country är såg rätt illamående ut och förklarade efteråt att “det där spelade han bara för att provocera”. Vilken låt det var– It Won’t Hurt.

För det andra så kom jag till Göteborg trött, hungrig och förbannad av skäl som inte hör till musikens värld.

För det tredje så var det faktiskt en helt underbar konsert. Hett så in i h-e bokstavligt talat och trångt, så inledande Dim Lights Thick Smoke satt fint. Jag garanterar att det var gott om skum belysning och högljudd musik, men dessbättre ingen rök.
Det blev en lång uppvisning i konsten att skriva låtar, arrangera och framföra dem. Låter det trist – inte då. Showen bjöd på lika många överraskningar som något av hans album och den bästa var ett långt mellanspel i Turn It On, Turn It Up, Turn Me Loose bestående av ett knippe Buck Owens-låtar. Ni vet …while we’re dancin’ to an old Buck Owens song…
Trots att det var överfullt med publik hade hela konserten en intim känsla, en i mitt resesällskap sa att det kändes som att vara med i replokalen, och bättre kan det nog knappt sägas.

När kommer han igen?

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: