Archive for augusti, 2014

augusti 29, 2014

Filmtips–Grand Theft Parsons


Cecil Ingram Connor III  avled den 19 september 1973 av en överdos av lite av varje. Ett tragiskt slut för en begåvad ung man och av allt att döma ett olycksfall i arbetet. Bitarna började falla på plats för honom och han planerade ett nytt soloalbum.

Hans död gav upphov till mycken mytbildning, och till denna film som på intet sätt gör anspråk på at tala om vad som skedde, utan snarare hur det hade kunnat. Hans trogne vän och turnéledare Phil Kaufman, stal hans lik och brände upp det vid Joshua Tree, ungefär där slutar dramadokumentären och börjar en kolsvart komedi och road movie.

För på vilket annat sätt kan man beskriva en film där huvudpersonerna är en rocker, en hippie och ett lik? En brokig samling individer i kamp med den avlidnes flickvän och styvfar för att förhindra att dessa får chansen att uppfylla hans officiella sista vilja, begravning på familjens gravplats i djupaste södern.

Magstarkt för många, men rörande och på något bisarrt sätt roligt för oss som har en relation till Gram Parsons och hans musik.

Etiketter:
augusti 27, 2014

Nu är den här …


… Brad Paisleys nya “Moonshine In The Trunk”. Här får ni ett smakprov, omdömet kommer om några dagar.

Etiketter:
augusti 25, 2014

En väldigt bra skiva


image

Jag tycker fortfarande att den här skivan är lika bra som jag gjorde vid fyratiden i morse. Hur och varför berättar jag en annan dag.

Etiketter: ,
augusti 23, 2014

Bara för att …


Etiketter: , ,
augusti 21, 2014

History of Country Music


Trägen vinner heter det. Jag inte hittat “Century of Country” men däremot den brittiskproducerade kortvarianten med mycket material gemensamt. Allt finns på youtube uppdelat i små avsnitt på cirka en kvart. I det här avsnittet behandlas bland andra Carter Family som jag nog tycker har gjort ´bland den vackraste musik som har spelats in.

Etiketter: ,
augusti 17, 2014

Sammy Kershaw “Do You Know Me”


Det finns förmodligen inte särskilt många manliga countrysångare från sextiotalet och framåt som inte nämner George Jones som en av sina viktigaste influenser, om inte annat för att det förväntas av dem. En stor andel av dem har säkert gått och funderat på ett hyllningsalbum sen hans frånfälle. Vad gäller det vokala hade kunnat göra det bättre, om lyssnaren sätter värde på någon som låter likt utan att imitera. Sammy Kershaw låter nämligen så likt att åtskilliga som gillar konspirationsteorier har trott att han är George Jones utomäktenskaplige son…

Det kräver mod att ge sig på låtar som She Thinks I Still Care, He Stopped Loving Her Today och Who’s Gonna Fill Their Shoes, men Sammy Kershaw gör det så troget originalet att övriga kommentarer är överflödiga. Albumet innehåller ett bra urval av låtar som hade blivit perfekt om det hade innehållit fler duetter. Near You tillsammans med George Jones dotter Georgette får ändå godkänt.

Det mesta och mest rörande kommer sist i form av två originallåtar. Do You Know Me är en mycket fin biografisk ballad och The Route I Took är en reflektion över ett stormigt liv som man bara beklagar att ämnet för hyllningen aldrig fick tillfälle att spela in själv.

Etiketter:
augusti 16, 2014

Shooter Jennings “Don’t wait Up (I’m Playing Possum)


Om man ska gilla den här EP:n måste man acceptera att country understundom kan vara alternativ. Väldigt alternativ.

Det är ingen som helst tvekan om att Jennings är ute efter att hylla sin vän och mentor, men han gör det på ett väldigt eget sätt. Det börjar med en habil originallåt som var avsedd för The Possums sista (?) album som aldrig blev av. Sen följer en handfull egna tolkningar av gamla hits.

Living In A Minor Key framförs med mycket känsla till i huvudsak akustiskt komp; She Thinks I Still Care och If Drinking Won’t Kill Me är helt olika originalen med sina spöklika stämningar, men ändå inte, och jag är säker att både George och Waylon sitter på andra våningen och ler. Tyvärr tror jag inte att detsamma gäller massakern på The Door.

Trots allt en medelmåttig EP som kräver ett öppet sinne för att vara njutbar.

Etiketter:
augusti 15, 2014

Martina McBride “Everlasting”


När Martina McBride på sitt album nummer tolv väljer att göra sitt coveralbum nummer två tar hon countrymusiken med sig och utforskar standardlåtar från soulen. Det är inte så udda som det låter, countryartister har gjort soul förut och vise versa. Dessutom delar genrerna många och djupa rötter.

Hennes vackra och dramatiska röst passar även den här genren, inget wailande här inte, men många och starka känslor. Bring It On Home To Me är skönt bluesig, Suspicious Minds är överraskande bra (även om Elvis är Elvis). Till och med What Becomes Of The Brokenhearted innehåller något nytt.

Kanske skulle arrangemangen innehållit lite mer instrumentering från countrymusiken, det hade gjort albumet än mer personligt, men det är bara en liten anmärkning i kanten; jag älskar den här musiken också. Samtidigt önskar jag att hon med sin nyvunna konstnärliga frihet nästa gång gör ett album med original nära countrymusikens rötter.

Etiketter:
augusti 14, 2014

Martinas bästa


Att plocka ut Martina McBrides bästa album är en svår uppgift – hon har knappast gjort ett dåligt album och hon greppar allt lika bra. Från det mest traditionella till det poppigaste.

Bland det jag beundrar mest hos henne är att hon delar med sig av sina känslor och vad hon brinner för på ett otvunget sätt. Hon står upp för de svaga och förtryckta, och hon är öppen med sina religiösa funderingar. Men man får också dela hennes sprudlande livsglädje.

Med risk för att jag missar något blir jag tvungen att gå känsla och fatta snabba beslut. Följaktligen blir det följande:

The Time Has Come (1992): Ja, det hade den. Efter några hundår som souvenirförsäljare åt Garth Brooks, med mera, lovade han henne att bli uppvärmare åt honom, såvida hon kunde fixa ett skivkontrakt. Albumet, som lutade åt det traditionella hållet, uppskattades av kritiker men blev ingen jättehit. Mina favoritlåtar på det är True Blue Fool, Cheap Whisky och The Roap.

The Way That I Am (1993): Ytterligare en talande titel. Lyssnarna möttes av en tuffare och kaxigare Martina och var med på noterna. Albumet hade sånär levererat hennes första listetta (My Baby Loves Me stannade på andraplats). Och när hon stod upp mot våld i hemmet i Gretchen Peters Independence Day utmanade hon många fördomar mot countrymusik. Förutom de redan nämnda låtarna rekommenderar jag Goin’ To Work.

Timeless (2005): Det finns coveralbum och så finns det coveralbum. Martina följde god countrytradition när hon gjorde ett helt album med artister som har inspirerat henne. Arrangemangen gick i originalens fotspår och de som trodde att hon hade övergivit countrymusiken kunde ställa sig i skamvrån. Låttips: Once A Day, Satin Sheets och Walk On By.

Att jag inte nämner något album mellan 1993 och 2005, eller hennes sentida alster betyder inte att jag tycker att de är dåliga. Det är bara det att det blir så här när jag låter hjärtat säga sitt.

Etiketter: ,
augusti 13, 2014

Cina Samuelson “Roots & Memories”


Cina Samuelson har tillhört mina kretsar i … ja, ganska länge. Någon regelrätt recension kan det alltså inte bli frågan om, snarare en gratulation till ett väl utfört arbete.

Hon upptäckte countrymusiken och blev förälskad i den närmare tjugo år före undertecknad. Och ändå är vi av samma årgång. Den släkting som introducerade henne till genren visste vad hon gjorde, ty kärleken höll i sig och blev besvarad.

”Roots & Memories” innehåller inga originallåtar, men ska ändå inte betraktas som ett coveralbum. Det är ett kärleksarbete och ett sätt för Cina att säga tack och ge något tillbaks till några av de artister som har influerat henne.

En bra sångerska och ett knippe bra låtar gör inte ett album, till det behövs det något mer. Riktigt bra svenska musiker (inklusive maken Johnny och brodern Berra), kompletterade med ett kompetent gäng från Texas. Låter det alltså Texas om den färdiga produkten? Nej, snarare väldigt mycket lätt och luftig västkustcountry.

Jag återkommer när det finns möjlighet att provlyssna online.

Etiketter:
%d bloggare gillar detta: