Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Upptäckte precis att jag precis har passerat antal inlägg jag gjorde på hela året i fjol, och än har vi inte avverkat maj.
Livet är inte på långa vägar perfekt än, men lusten till musik håller i sig, samtidigt som det är frustrerande att inte kunna gå på så många konserter som jag vill.
Avslutar med lite naturligt musikaliskt uppåttjack. Inte originalet, men en väldigt bra cover.
Det är svårt att tro att det var en ren slump att Jill Jonsson och Magnus Carlsson snubblade på Doug Seegers – månne hade någon duktig spejare eller Vår Herre ett finger med i spelet – men i så fall gjorde de ett bra jobb. Av minst tusen låtskrivare och sångare som försöker hålla sig flytande fick han chansen, han tog den och han förvaltade den väl.
Tittar man på laguppställningen på skivan är det lätt tro att det som bjuds är alternativ country, men nej. Detta är rejäl country, mitt i, och med lite soul- och bluesfärg. Duetter med Buddy Miller och Emmylou Harris lockar säkert många lyssnare, fast det är de egna låtarna som dröjer kvar i minnet. Det är de som är de första stegen ur förnedringen och eländet.
Ser man på, en ambitiös festival av lite annorlunda snitt.
Här blir det:
2014-06-27 Östersund, Gamla Teatern
2014-06-28 Uppsala, Katalin
2014-06-29 Stockholm, Mosebacketerassen
2014-07-01 Falkenberg, Hwitan
Doug Seegers är nog den artist som är mest känd hos allmänheten. Själv lockas jag mest av Matraca Berg och underskattade svenska bandet Willy Clay Band.
… att nu är det riktigt nära. Synd att CMT gick i graven för länge sedan. Denna video hade platsat där – nu får den tjäna som en påminnelse om hur oglamoröst en musikers liv i allmänhet är, till väldigt bra musik.
Innan ni kommenterar: 1) Det är en Stiga, inte en John Deere, 2) Jag dricker ytterst lite alkohol, 3) Catrin tar aldrig ifrån mig bilnycklarna.
En comebackplatta med ett band som jag aldrig har haft någon riktigt levande relation till – det blir en svår nöt att knäcka. Jag hade kunnat skrivit långa haranger om hur de slog igenom vid riktigt unga år, eller om deras betydelse för den alternativa bluegrass och folkmusiken. Men jag avstår.
I stället koncentrerar jag mig på hur det låter nu, och det är en synnerligen blandad kompott.
Inledande Where Is Love Now kan jag inte lyssna mig trött på – förtjusande harmonier och trivsamt instrumentalt småplock. Lika mycket västkusten som Kentucky, och mycket njutbart.
Likaså tar jag till mig den akustiska råcountryn i Rest of My Life. Och Destination som är som sjuttiotalets countryrock, fast akustisk och på stereoider.
Ett par väl experimentella spår drar ned betyget som ändå blir genomsnittligt. En genomlyssning innan köp rekommenderas.
En gång i tiden sa jag att jag betraktar Rodney Crowell som den mest underskattade sångaren i Nashville. I princip gäller det fortfarande – han har ju faktiskt varit med mig på nästan hela min resa med countrymusiken. Från tiden som en av Emmylous pojkar till Diamonds and Dirt, via The Houston Kid till sist det aktuella albumet.
Rodney Crowell säljer inga jättemängder av sina album, men tillräckligt för att att var kommersiellt gångbar. Samtidigt är han en typisk kritikerfavorit. Helt enkelt för att han i egenskap av att vara “äkta vara” går hem i alla läger.
PÅ Tarpaper Sky bevisas äktheten genom att han greppar en mångfald ämnen utan att det låter krystat; en nära uppväxtskildring i The Long Journey Home, trots att det knappast är hans egen uppväxt; swamppopflirten i Fever On The Bayou; fin folkcountry i The Flyboy And The Kid.
Ibland svänger jag med floskler som “treminutersnoveller”. Det här är en roman som man gör bäst i att sträckläsa.
Outsägligt vackert och country nog för att gå hem hos mig. De här begåvade flickorna älskar vad de gör och det gör jag också.
Kan inte 6:e juni komma lite snabbare?
