Skribentens personliga tankar om country och relaterade genrer
Först den bespottade Garth Brooks i en av sina allra finaste sånger om kärlek:
Watch Garth Brooks – If Tomorrow Never Comes ( CMT stone country ).mpg in Music | View More Free Videos Online at Veoh.com
Sedan den i Sverige likaledes missförstådde Alan Jackson:
Att se tillbaks på ett liv tillsammans med någon man älskar är inte alla förunnat.
Gårdagens avsnitt av Jills veranda blev riktigt bra, tack vare att fokus flyttades från Jill till gästen och musiken. Christian Gidlund, som tyvärr inte finns bland oss längre, imponerade med sin kunskap om och kärlek till genren.
Ovanstående är saxat från Expressen och visst var det så. Jills ödmjukhet och känslor var uppriktiga. Och även Agnes-Lo Åkerlind uttryckte liknande känslor till Aftonbladet:
Det här avsnittet var jobbigt att se, men ändå: Trots allt var det en hyllning till livet. Jag kände igen många känslor från mitt första besök i staden, som jag visste skulle följas av fler. Christian visste att det inte skulle bli så för honom – i bland är livet inte rättvist.
Fin musik var det gott om. Hyllningslåten till Christian, den surrealistiska tolkning av Blue Eyes Crying In The Rain och det som berörde mig mest: Night Flyer, bonusspåret från Emmylou Harris Luxury Liner, också den i fin tolkning.
Om det här albumet inte är något annat så är det åtminstone, med sina tjugo låtar, ett prisvärt stycke musik.
Men det är det. David Serby har bytt stil från renlärig Honky Tonk till snärtig countryinfluerad pop. Ett byte som i californiens fruktbara musikaliska mylla är fullständigt naturligt. Och en gåva till oss som mitt i livet blev bekanta med Sid Griffin, Danny & Dusty med flera.
För att återknyta till rubriken och första stycket är det så långt ifrån en bluff man kan komma. Tjugo låtar är mycket, men kvaliteten är på topp rakt igenom. Bäst är dock You´re Bored, I Still Miss You och Gospel Truth.
Ytterligare ett besök av en av mina hjältar, en som har varit med mig så länge att det faktiskt till och med är sen före country blev min genre. Mannen som har gjort flera udda album, men aldrig ett enda dåligt. Samt den naturlige tronföljaren till västkustens giganter som Buck Owens och Merle Haggard.
Vilket jag tycker är hans bästa album? Bläddra i bloggen så hittar ni svaret!
När detta publiceras har jag och min bättre hälft förmodligen tagit oss igenom större delen av kvälllens amerikaniserade lördagsmys. Isärdraget fläskkött serverade jag henne redan för åtta år sedan, långt innan den rådande hysterin.
Detta är andra gången med en hel djupfryst kyckling som bas, denna gång ingniden med citron, chili och vitlök. Doften är fantastisk.
Hon borde ha haft en lysande framtid i branschen, tyvärr blev det inte riktigt så. Efter två lysande album som inte sålde så bra blev det tyst om Marsha Thornton. Ytterligare ett album på ett annat bolag blev det, och jag vet att hon har varit på besök i Skandinavien.
Gissa om glädjen blev stor när jag av en slump hittade flera klipp från hennes tidiga karriär på Youttube.
Nu är han här igen och det blir nog en kväll att minnas. Och inte blir det dyrare än att åka på med tveksamt innehåll …De seriösa festivalerna återkommer jag till när jag får veta programmen.
Hur jag än vänder och vrider på det så är artistbesök av det här slaget bland det bästa som kan hända för att banka in countrymusiken i medvetandet på vanligt folk, så att svenska nöjesarrangörer törs satsa på svenska artister som är seriösa med sin musik.
Tidigare om Brad:
Hade räknat med att kunna fylla på förråden med amerikanska läckerheter på ICA Focus när jag var i Göteborg. Men tyvärr hade sortimentet minskat drastiskt. Upptäckte dock att mitt hemgjorda bisquicksubstitut är väldigt billigt.
Hon har något att berätta och har gjort det bättre än många andra sen nittiotalet. Jag upptäckte henne genom hitlåtar till andra artister, men intresset har inte stannat där – Gretchen Peters.
Även om svensk media gärna vill ge en annan bild, så är country framförallt den lägre medelklassen och och arbetarklassens musik. Den amerikanska alltså, och därmed följer ett antal kulturkrockar när den ska omplaceras till Sverige. Countrymusikens huvudfåra hamnar tyvärr ofta i kläm mellan den intellektuella folkvarianten och det som uppfattas som traditionellt. Musik som oblygt blandar det som var traditionellt förr med southern rock och smäktande ballader.
Sålunda har inte Chris Young och hans senaste album A.M gjort något större väsen av sig i Sverige. Pickuper och dammiga landsvägar, kan vi kanske skratta åt, men för Chris är de verklighet. Lyssnar man med intresse och utan förutfattade meningar, så upptäcker man att han hart växt, både som låtskrivare och sångare. Passa på att lyssna till honom när han värmer upp för Brad Paisley om drygt en månad.
In min bok är Jake Owen den starkare av de två. Visserligen kan man tröttna på de förutsägbara låtarna om sådant som vuxna gör och dricker, och längta efter något med mer substans. Men handen på hjärtat, det är just kontrasterna som göt att jag gillar Days of Gold. Allt är inte bara svart eller vitt. Det finns flera nyanser av grått däremellan. Och precis som hans tidigare alster så har denna nästan fastnat i bilen.
Om country 