Första månaden sen den allvarliga omstarten, och hittills känns det bara bra. Jag kommer att fortsätta att skriva oftare, kortare och personligare.
Bekämpningen av knickedicker och aningslösa intellektualiserande proffstyckare ligger mig varmt om hjärtat och det kommer att märkas.
Jag har kompletterat den svenska listan med några artister som trots att de alltid har haft rätt etikett på sin musik inte alltid har varit med och lekt på amatörscenerna, förmodligen för att de har haft fräckheten att begära anständigt betalt.
Kakan gick omkring och var lesbisk och Jill tvättade lakan, annars var det mesta sig likt sen första avsnittet. Vackra bilder och lika vacker bakgrundsmusik, men varför detta sökande efter det extrema?
Mötet mellan Kakan och Kay White var dömt att leda till konflikt och orätt mot på olika sätt härliga och färgstarka kvinnor. Men tyvärr Kakan, när du påstår att de superkonservativa kristna är norm i Nashville så är du ute och cyklar. Kristna ja, Nashville är ”the buckle of the Bible belt”, men politiskt är de över hela skalan.
Visst är det fantastiskt när en producent som helst lyssnar på house talar om hur det går till inom countryn utan att ha en aning.
Därmed är det slut för i kväll. Programmet hade kanske varit intressant om det gjorts av samhällsredaktionen, men varför ska alla som håller på med country finna sig i att deras genre granskas på ett felaktigt sätt och förlöjligas?
Han hade inte alls så stor inverkan på countrymusiken som helhet som hans mest rabiata fans vill tro, fast för mig är han ändå mannen som öppnade en ny värld för mig.
Artikeln i Mojo är läsvärd, men jag fatar inte hur man kunde undvika något från Safe At Home?
Nåväl, detta är ett bra bevis för vad en rik och olycklig man kan göra när han bestämmer sig för att förverkliga sig själv.
Om syftet med programmet var att bibehålla intrycket att Jill Johnson är sveriges bästa och rentav enda countryartist så har det nog lyckats väl.
Ovanstående förklarar också tilltaget att vid produktionen inte låta en enda svensk artist med en levande relation till countrymusiken delta i programmen.
Jag kommer att följa serien, eftersom jag inte kan ha en åsikt om något jag inte sett, men efter att ha sett det första avsnittet är jag störd av de onödiga försöken att koppla ihop countrymusiken med KKK. Som om det inte är svårt nog att försvara sig mot fördomar redan som det är.
Snyggt foto från fängslande miljöer, som gjorde att jag drabbads av hemlängtan, och att de hade lyckats hitta Robert K Oerman var min behållning av det här avsnittet.
Om ni tittar noga i överkanten så ser ni en ny flik med rubriken “Svenskt”. Därunder finner ni en lista på svenska artister som raka i ryggen har gjort musik de har varit stolta över, men som inte omfamnats av det många gånger trångsynta svenska countryetablissemanget.
När jag skriver detta omfattar listan drygt fem artister som har rört vid mig och som fortsätter att göra det länge efter att de aktuella låtarna har nått allmänhetens öron.
Flera av dessa har valt andra musikaliska uttryck, andra har slutat spela. Fundera på vad det beror på!
Och till sist, återigen: Listan kommer att växa. Flera av er som läser detta kommer att hitta er själva på den.
Jag har inga behov av att använda förskönande omskrivningar, så jag går rakt på sak: Det här är en riktigt bra countryplatta som hämtat inspiration från ditt och datt ur söderns musikkultur.
Så kommer också den här mogna trion från den djupaste södern, den norska södern och Kristiansand närmare bestämt. Till sin hjälp med att få det att låta som det ska har de haft John Beland som är fast förankrad i Kalifornien och som har en meritlista för lång att återge.
Lånar man låtar från Patty Loveless och The Judds och tar uppgiften på allvar, ja då vill det gärna bli bra. Så bra att det är lätt att glömma de pärlor som är av egen produktion. I Don’t Want To Do It sitter bra från början och växer med tiden.
… men där här skivan är fortfarande, drygt tjugo år senare, bättre än det mesta nya som produceras idag:
Grym traditionell country, inte alls så urflippat experimentell som han senare alster blev.
Första halvan av nittiotalet var en bra period för countrymusiken, tolerant och kreativ anda präglade Nashville. I det klimatet trivdes även Mary Chapin Carpenter bra. “Come On Come On” rakade in en och CMA Award åt henne, och håller fortfarande hög klass inom det folkliga segmentet.
