I en annan värld…

Någonstans där framme står Playtones.

Pistol Annies “Annie Up”

 

För mig representerar Pistol Annies det bästa av Nashville – modern country med stort C som har sina rötter i den neo-traditionella countryn från åttio- och nittiotalen. Musik med attityd, snygga harmonier, texter med substans, effektivt producerat utan sidoblickar åt popmarknaden.

“Annie Up” tar vid där “Hell On Wheels” slutade och gör om samma sak igen, fast ännu bättre. Det feministiska anslaget är tydligare, det här är ett album för kvinnor och män som vill förstå kvinnor. Och då menar jag inte feminism som i könsneutral namnlag, utan som i kvinnors rätt till ett liv på lika villkor.

Att nämna några favoritlåtar på en platta med såpass hög kvalitet är svårt, men balladerna är det som får Pistol Annies att sticka ut från mängden. Being Pretty Ain’t Pretty och I Hope You’re The End of My Story är 100% country och har likväl chans att slå bland övervintrade cowpunkare. Om de törs, vill säga.

Nu är det sommar …

… och jag vet åtminstone en artist/grupp som avstår från festivalsvängen på grund av att de inte har råd att fara land och rike kring utan gager. Enligt uppgift finns det till och med festivaler som annonserar efter artister – till vilken nytta? Kommer de som besöker en festival i tron att de ska få höra musik som påminner om det de har på radio och på nätet tillbaks någon annan gång.

Nu är det slutgnällt för den här gången och i stället njuter jag av det stycke americana jag fick av en svensk singer/songwriter för en dryg månad sen.

Och nu blir det bluegrass

Snart kommer mitt vanliga bloggande igång igen.

Varför göra det svårt ….

… när det är så lätt.

Back in the saddle again–bröllopsextra några dagar efteråt

Helt enkelt en av vackraste kärlekssångerna någonsin. Kom 1990 och håller än.