Brad Paisley “Wheelhouse”


Det är inte lätt att få ett grepp om Brad Paisley. Samtidigt som han sedan debuten har varit en av den traditionella främsta försvarare har han också allt som oftast tänjt på gränserna, utan att förlora fotfästet.

Så även denna gång – “Wheelhouse” uppfattar jag nämligen som ett konceptalbum som behandlar ämnen som är främmande för européer utan insikt om den amerikanska kulturen såsom den gestaltar sig söder om Mason Dixon-line. Den övervägande delen av låtarna handlar nämligen att hitta rätt i en tillvaro som blir alltmer komplicerad.

Ett töjande av gränserna som blev i starkaste laget för delar av den amerikanska publiken var “Accidental Racist” tillsammans med LL Cool J. Intentionerna – att uppmana till större förståelse mellan illa sedda och missförstådda grupper – var goda. Men den som vill missförstå gör det.

Om vi lägger texter och motiv åt sidan finns det fortfarande en hel del bra musik på den här plattan. Brad sjunger snyggt och hans flyhänta gitarrspel är inte att ta fel på. Dåligt är det aldrig, fast en del låtar är som ett kitt mellan huvudnumren, och när det är som bäst är det countryrock av bästa märke. Countryrock som i Eagles och POCO.

Sammanfattningsvis blir det ett betyg en bra bit över medel, samtidigt som jag önskar mig ett nytt traditionellt album i klass med “Part 2”.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: