RT @Pontifex: Let us allow the Holy Spirit to clothe us with the weapons of dialogue, understanding, the search for mutual respect and fell… 7 hours ago
@chelywright Right! You didn't sound like anybody else in the 90s and you still don't. 7 hours ago
På det hela taget har den här plattan inte mer att göra med country än vilken utskälld popcountryplatta som helst. Men har man en karriär bakom sig som spänner över minst ett halvt sekel, och varit med om att forma en genre så har man också rätt att ta ut svängarna.
Det känns märkligt att en av de vassaste låtskrivarna inom populärmusik oavsett genre har ägnat det senaste decenniet åt att gräva bland andras låtar. Fast jag måste meddela att han nu har hittat formen. Omgiven av sin familj låter han bättre än på länge. Både hans nasala röst och småkantiga gitarrspel har blivit rundare kanterna och det känns att han trivdes vid inspelningarna.
Mina favoriter på en platta av jämn kvalitet är Walking My Baby Back Home, Twilight Time, South Of The Border och Marie.
Till sist hoppas jag att den gode Willie snart gör en platta med egna i samma omgivning. Är man åttio år ung har man inte obegränsat med tid.
Festivalgeneralen Kjell Wärnewall, 63 år ung idag, säger sig inte ha tid att lägga av, och jag förstår honom. Nu gäller det at sy ihop ett program som passar det nya och intimare formatet på Skogsvallen i Östervåla, blott ett stenkast från den nya festivalen i Holmarnas Folkets Park.
Den sparsammare budgeten gör att det inte blir några amerikanska storstjärnor i år. I stället kommer man att satsa på svenskt, och någon enstaka amerikan.
Mer information om denna festival hittar ni på yeehaa.se . Tyvärr kan detta namn verka förvirrande, eftersom festivalen i Holmarnas Folkets Park går under namnet Yihaa.
George Strait börjar se änden på sin karriär som scenartist, men man kan alltid hoppas att han fortsätter med musik i inspelad form. “Love Is Everything” är nämligen hans bästa album på, ja väldigt länge.
Jag har alltid gillat Strait för att han står upp för de traditionella värdena. Och så inleder han med att utklassa ungtupparna på deras hemmaplan med två smäktande ballader av modernt snitt.
Sen hettar det till ordentligt. “Blue Melodies” låter som Haggard hela vägen- ett bra bevis på att country som låter som 1980 håller drygt trettio år senare. “I Just Can Go On Dyin’ Like This” å andra sidan, visar att en del saker blir bättre med åren. Ursprungligen inspelad av en väldigt ung George i midtempo och endast utgiven på “Strait Out of The Box”, återkommer den som en bra ballad med mycket livsvisdom bakom orden.
Några spår låter det ungefär som det brukar – och när det gäller den aktuelle sångaren är det ett bra betyg. Mänskliga relationer behandlas till en musikalisk bakgrund som gör att låtarna passar lika bra på dansgolvet som hemma i fåtöljen.
Letar man efter ett nyskapande album behöver man inte bekymra sig om att lyssna på detta. Känner man att igenkännandets glädje är sen största är det ett säkert köp.
Finns hans nästa CMA-utmärkelse på det här albumet? Kanske – till skillnad från andra skribenter tippar jag inte avslutande “When The Credit Roll” utan inledande “Love Is Everything”.
När det såg ut som om det inte skulle bli någon ny upplaga av Scandinavian Country Music Festival hörde musikern, promotorn , med mera Micke Finell av sig och undersökte möjligheter till samarbete. SCMF hittade en ny plats att vara på och Micke gick sin väg i form av den park som han tidigare ägt.
Resultatet blir två festivaler, nära varandra i tid och rum, men med lite olika syn på musik. Frågan är om publiken räcker till två festivaler? Eller också är det just det som det gör, med tanke på skillnaderna. Svaret har vi någon gång i början av augusti.
– Vi börjar försiktigt med några säkra svenska namn, och några utländska artister som är intressanta musikaliskt. Vårt mål är att ta erfarenheter och vinst för att bygga vidare inför framtiden, säger Micke.
För närvarande finns det inte så mycket information på nätet, men det kommer.
Med tanke på att det under det senaste halvåret har växt upp nya svenska countryartister ur jorden känns Bob McDill låt från 1994, mycket bra tolkad av Alan Jackson, återigen aktuell.
I originalet var det en sångerska på ett sunkigt ställe i Las Vegas, en folkrockare, och en skolad kompositör som sökte sig till countrymusiken för att få fart på en karriär som gått i stå. På motsvarande sätt har svenska artister med blandad bakgrund. Flera av dem har också blivit väl emottagna av press och lyssnare, ja jag såg till och med i ett pressmeddelande att Sverige har fått en ny countrydrottning.
Jag har absolut inget emot att det kommer artister från andra genrer till countrymusiken, flera av dem är riktigt bra och det berikar. Men man får inte glömma de som har funnits med i tiotals år och som har producerat bra country, trots att en karriär inom andra genrer hade varit mer lönande. Får de sin välförtjänta del av kakan?
Det är inte lätt att få ett grepp om Brad Paisley. Samtidigt som han sedan debuten har varit en av den traditionella främsta försvarare har han också allt som oftast tänjt på gränserna, utan att förlora fotfästet.
Så även denna gång – “Wheelhouse” uppfattar jag nämligen som ett konceptalbum som behandlar ämnen som är främmande för européer utan insikt om den amerikanska kulturen såsom den gestaltar sig söder om Mason Dixon-line. Den övervägande delen av låtarna handlar nämligen att hitta rätt i en tillvaro som blir alltmer komplicerad.
Ett töjande av gränserna som blev i starkaste laget för delar av den amerikanska publiken var “Accidental Racist” tillsammans med LL Cool J. Intentionerna – att uppmana till större förståelse mellan illa sedda och missförstådda grupper – var goda. Men den som vill missförstå gör det.
Om vi lägger texter och motiv åt sidan finns det fortfarande en hel del bra musik på den här plattan. Brad sjunger snyggt och hans flyhänta gitarrspel är inte att ta fel på. Dåligt är det aldrig, fast en del låtar är som ett kitt mellan huvudnumren, och när det är som bäst är det countryrock av bästa märke. Countryrock som i Eagles och POCO.
Sammanfattningsvis blir det ett betyg en bra bit över medel, samtidigt som jag önskar mig ett nytt traditionellt album i klass med “Part 2”.
Den här är påfrestande att lyssna på. Men det kan ändå inte jämföras med de känslomässiga stormar som måste ha härjat inne i Vince Gill. Patty Loveless sjunger som de som körar bakom George där han är nu.
Enkel och värdig avslutning.
Inspelat samma dag som George gick in i evigheten.
Keith Urbans avsked.
En av mina vänner i branschen sa: “Om Elvis var the King of Rock n’ Roll och Michael Jackson the King of Pop, så var George Jones the King of Country”.
