Gud har humor ….

… tror jag:

Alan Jackson “The Old Rugged Cross”

Bara som en påminnelse vad den här dagen handlar om…

Jennier McCarter “Love Will”

 

Vackert och känslosamt- Jennifer McCarters comeback efter väldigt många år är bland det vackraste jag har hört hittills i år. En låt som tränger rätt in i själen, underbara harmonier, och ett komp som förstärker känslorna.

1987 (?) trängde systrarna McCarter igenom bullret på ett verkstadsgolv för att nå fram till mig. Nu tränger Jennifer McCarter genom de mörka molnen runt min själ.

Finns att köpa på iTunes!

HONKS “Singelgatan”

Ibland händer det att jag är först eller rentav ensam om att kommentera ett album. När det gäller den bespottade amerikanska originalcountry förstår jag vad det beror på och suckar. Men ibland undrar jag vad det beror på när ett svenskt album i ungefär samma fåra förblir utan kommentarer.

HONKS (ska uttydas Herrarna Olsson Nilsson Karlsson Ström) har åstadkommit ett stycke njutbar svensk-americana för oss män som har hälften kvar. Med avstamp i sina tidigare karriärer som innefattar tidigare svenska americanaprojekt, Mikael Wihe och Solstollarna (!) levererar de musik som innefattar det mesta av det spretiga begreppet countryrock. Lyriken däremot är kärnsvensk och nutid. Riksväg 23 (bra alternativ till de trista E4 och E22), familjeliv, fester, långa söndagar, sanningar och lögner avhandlas med ett vant öga och skarp penna.

Kanske obegriplig för de unga och svårsmält för de gamla. Men en hit för oss mitt i.

Missa inte det här bandet live. Argument finns på youtube.

När livet känns åt ¤&%%¤&&)O=&&

.. kan man lita på Merle Haggard.

Underlåtenhetssynder #3A

Någon gång ska jag väl komma ikapp. Och under tiden har jag kul

Waz E James “Noisy Trucks”: Mörk, mollstämd alternativ country som ger mersmak. Waz skriver med en brutal uppriktigt som får mig att tänka på Steve Earle, fast med mer genomtänkta melodier. I likhet med landsmaninnan Kasey Chambers försöker ha inte heller låta amerikansk, utan gör det bästa av vad han är.

The Great Recession Orchestra “Double Shot”: Ännu en högskolekurs i en av countrymusikens djupaste rötter, den första skrev jag om här.

Detta är sanslöst bra Western Swing, eller om ni så vill, ett av de första exemplen på pöpcountry (och väldigt mycket intressantare än det mesta av den varan idag). Allt sitter perfekt, det tighta bandet, sången, produktionen och låtvalet. Jag lyfter på hatten för dessa kulturbärare och rekommenderar ett besök på http://www.newtexrecords.net/free-tunes.html för smakprov.

My Darling Clementine “How Do You Plead”: Brittisk duo som gör toppcountry från en svunnen tid, i det här fallet sjuttiotalet med några indirekta blickar mot ännu tidigare år. Förtjusande duetter om kärlek, bitterhet och svek. Så här hade nog Gram och Emmylou låtit utan burkar och flaskor. En grym platta gjord i nutid, men med respekt för det som varit. Den kommer snart ett år för sent att ta plats i min bil.

Grant Langston “Working Until I Die”: När man får reda på att en platta blev till mycket beroende på att fansen pröjsade för den blir man naturligtvis tveksam. Dessbättre visade det sig att det här var en platta som är värd att finnas. Uppvuxen i Alabama och flyttad till Los Angeles har Grant lyckats kombinera det bästa av flera musikaliska världar: lite Nashville, mer av Texas och väldigt mycket från västkusten.

Än vill man dansa, än vill man sitta ner och lyssna. Och hela tiden trivs man. Det var länge sedan jag hörde något så bra från en per definition osignad artist – det finns inte en låt som jag inte gillar här!

Bourbon Boys “Shotguns, Trucks & Cattle”

Övergången mellan industrimetall och country är vare sig självklar eller lätt, men jag tycker att Bourbon Boys är på väg. Growling är väl inte något man vanligtvis förknippar med country, fina melodier är det!

Detta är med andra ord inte musik för de som har EN uppfattning om hur country ska låta, vare sig traditionell, alternativ eller den välpolerade countrypopen. Finns hårdför country- och sydstatsrock med i den musikaliska blandningen är det här en grupp att glädja sig åt. En svensk grupp för de som lyssnar på Neil Young, Steve Earle och Jason & the Scorcers.

Fina melodier var det ja, och när de lämnar det blytunga för en stund  hör man att det låter riktigt tight och bra. Rekommenderade låtar är: Rattlesnake, Hellfire, Pour Some Bourbon On Me, Country Highway och Moonshine Boulevard.

Det här är ett band som jag mycket gärna skulle vilja se på lokal, snart. Och jag är väldigt nyfiken på resten av publiken.

Patty Loveless “We’ll Sweep Out The Ashes”

 

När jag arbetade med kvalitet inom industrin använde jag ibland en låda med passbitar, små metallstycken med exakta mått, för att kontrollera verktyg mot. Den här inspelningen stoppar jag härmed ner i min låda med musikaliska passbitar som jag har för att bedöma vad som är traditionell country, för bättre än så här blir det inte.

Jag kan inte hitta ett fel på låten, sången eller produktionen, men varför bara släppa den som ett nedladdningsbart bonusspår?

Lionel Richie “Tuskegee”

Ibland känns det motiverat att presentera en platta som har legat till sig ett tag. Som i det här fallet, när jag funderade på hur jag skulle presentera den att det blev bortglömt.

På “Tuskegee” tar Lionel Richie hjälp av en rad gästartister för att skänka countryfärg åt sina tidigare soulhits. För min del anser jag att det finns mer som förenar än skiljer den vita och svarta populärmusiken från djupaste södern åt – om den låter som den ska vill säga. Vilket härmed är bevisat.

De som har anammat den moderna definitionen av R &B har sannolikt inte så mycket att hämta här, inte heller de som har alltför stel syn på vad som ska räknas som country. De som befinner sig mitt har däremot en del att njuta av här. För min del är “Deep River Woman” tillsammans med Little Big Town och “Easy” tillsammans med Willie Nelson albumets höjdpunkter.

Cina Samuelson “The Fast Road Home”

Man blir glad av det här albumet. Glad för att någon gör traditionell country med meningen att det ska låta bra och inte som en ursäkt för att inte försöka; glad för att det är en svensk kvinna som gör det; glad för att jag tror att hon kommer att göra det igen.

Låtlistan omfattar flera fräcka dansanta nummer, inklusive två swinglåtar av ett slag som Cina alltid har gjort väldigt bra. Bäst tycker jag ändå om två låtar av det känsligare slaget. “Not Ready To Let Her Fly”, som av allt att döma är skriven med döttrarna i åtanke, och extraspåret “I’m Sorry” som har stark 50- 60-talsfärg.

En rad kompetenta musiker medverkar, men framför allt är detta en familjeaffär. Carina har skrivit alla låtar och producerat tillsammans med maken Johnny (som även medverkar som musiker) och brodern Berra som steelgitarrist.