Underlåtenhetssynder #2A


Ett eländigt allmäntillstånd är ingen ursäkt för att inte presentera all fin musik som ramlar ner i brevlådan. Nu gäller det att arbeta raskt för att komma ikapp igen

Don Felder “Road To Forever”: Och redan efter ett par takter på den första plattan kom förhoppningarna på skam. Ty, nu måste eder countrybloggare berömma Donald Felder, mannen som drev på The Eagles i en riktning från countryrocken till en mer AOR-betonad musik.
För att ändå fatta mig kort är det här en utmärkt platta för oss som finniga tonåringar i slutet av sjuttiotalet (vi hade bättre smak än dagens tonåringar) upptäckte The Eagles. Larmande elgitarrer, mycket trummor, men också utsökta melodier och knivskarp stämsång. Var är min Puch Dakota?

Osborne Jones “Out Of Blue Younder”: Den amerikanska västkusten har en countryscen lika livaktig som den djupaste södern, fast uttryckssättet är annorlunda. Avslappnat och lekfullt, men likväl på allvar. Två män med varsin gitarr och ett knippe bra låtar, märkvärdigare än så är det inte att göra bra musik. Att det sen är fullproppat med andra instrument vare sig märks eller stör.
En bra platta för de som gärna lyssnar på Merle Haggard, The Eagles och Dwight Yoakam samma dag. Som undertecknad.

Dale Boyle “Throwback”: Det blev visst mycket västkustcountry idag. Även denna kanadensiske singer/songwriter drar iväg åt det hållet. Tydliga influenser från bluegrass och modern folkmusik och med riktigt vassa episka texter. På den här plattan gömmer sig nog flera monsterhits. Om någon som styr och ställer i musikindustrin får höra dem vill säga … Värst vad svårt det var att sluta lyssna på den här, och jag som börjar få bråttom nu Ler

The Red Dirt Skinner “Home Sweet Home”: Det var väl tur att det dolde sig lite röjarcountry i högen, som räddade mig innan jag blev alldeles förstörd? Skämt åsido, det här är country för helt andra sinnesstämningar. Country som uppblandad med en rejäl dos av blues och jazz blir bra partymusik som det är svårt att sitta still och hålla tyst till. Samt dricka ett och annat glas av valfri dryck.
Låter det som det här är musik från Oklahoma (den röda jorden och så vidare). Fel, den här här make/maka-duon kommer från det brittiska öriket på bara en tiondel av avståndet.

 

Arlan Feiles & The Brookenhearted “Weeds Kill The Wild Flowers”: Enkel och engagerande singer/songwriter från västkusten som har funnit ett hem i New Jersey. Denna resa märks tydligt i hans musik som bär lika stort släktskap med Bruce Springsteen som countryrockpionjärerna västerut. På detta album som är hans första med fullt band på ett decennium levereras ett knippe starka låtar med bra texter och ett musikaliskt språk som inte låter sig etiketteras.

 

Epilog : Tillägnas Karl-Gustav Nyström som för trettio år sedan lärde mig att tänka själv när det gäller musik.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: