Underlåtenhetssynder #1


När livet är som det är, och inte som man vill att det ska vara blir det lätt att även det som är viktigt får stå åt sidan ett slag, till och med musik. Och ibland så länge att dagarna blir veckor, månader och kanske ett år.

Jake Owen “Barefoot Blue Jean Night”: Begåvad countrypop med episka texter som gör att man inte saknar Keith Urban så förtvivlat mycket. Måhända hade något bredare motiv för texterna inte skadat, men melodierna gör att man trummar på ratten medan kilometrarna blir mil.

Casey James “Casey James”: Country? Nja; Rock? Nä; Countryrock? Jajamensan. Countryrock som i The Eagles och POCO: s välpolerade sound från sjuttio- och åttiotalet alltså. Musik för en amerikansk publik, producerad i Nashville och med rötterna västerut. Borde funka i Sverige, men i vilken genre?

Love And Theft “Love And Theft”: Mjuk, melodiös countrypop som ger mersmak. Rätt låtar och producent och de kan bli för 2010-talet vad Brooks & Dunn var för decennierna innan. Tyvärr samma förbehåll som ovanstående.

Jag gillar den här musiken, också. Det gör mig inte mindre trovärdig när jag säger att hjärtat tillhör den nytraditionella countrymusiken som den lät för cirkus tjugo år sedan eller deras sentida efterföljare. Ej heller när jag säger att Ralph Peers upptäckt av The Carter Family för drygt åttiofem år sedan ligger till grunden för en hel musikindustri, med dess fel och förtjänster.

För femtioelfte gången hoppas jag också att alla i Sverige som gör anspråk på att kunna något om country, inklusive jag själv, blir mer toleranta. Sluta att slå nya lyssnare i skallen med argument som “det här är dålig country”, spela lite bra country enligt er egen smak i stället. Låt heller aldrig, aldrig, aldrig, en stilmässig hemvist bli en ursäkt för bristande musikalitet. Det funkar intern, men inte ute i verkligheten.

Till sist en svensk kille som är precis hack häl på de ovanstående, Jamie Meyer:

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: