Archive for februari, 2013

februari 28, 2013

Underlåtenhetssynder #2B


Dags igen …

Buford Pope “Matching Numbers”: Det känns lite konstigt att klistra etiketten “Americana” på Mikael Liljeborg och hans musik, men jag gör det ändå. Han vet hur man berättar en historia, melodierna harmoniserar fint med texterna, och han har en personlig röst. Och detta parat med en otvungen inställning till genren, inte en sekund anar man att han låter på ett visst sätt för att man ska, utan bara för att han vill.

 

Larkin Poe “Thick As Thieves”: Småsyrrorna Lowell fortsätter att gå sin egen väg och de gör det bra. De är inte på väg bort från bluegrass och country – den musiken tar de med sig på nya äventyr. Det vackra och skira blandas med det ruffiga på ett sätt som får mig att tänka på Maria McKees ungdomsalster.
Och sen tittade jag på den medföljande DVD:n … Musikalitet, charm, publikkontakt – nivetvilka har en del att lära av dem. Musik är i regel bäst live, vilket härmed är bevisat.

 

Jack Tempchin “Live At The Tales From The Tavern”: Mannen som jag har lärt känna som en leverantör av låtar till flera av mina favoriter på gränsen mellan countrymusiken och resten av världen, likväl som lever innanför den. Detta är en högskolekurs för singer/songwriters som fattar att de har en del kvar att lära, på DVD och CD. I kursen ingår även en lektion i konsten att underhålla en publik med konstellationen en man och en gitarr, ty trots att detta album är inspelat live saknas andra medverkande, förutom ett diskret keyboard och dito stämsång på någon enstaka låt.

 

Various Artists “Music Is Love”: Den talande titeln är det svårt att hålla med. Föremålet för kärleken i det här fallet är Crosby Stills Nash & Young, som hyllas av artister med varierande relation till deras musik. Jag har ett kluvet förhållande till hyllningsalbum. Ibland är de just hyllningar, men alltför ofta är de bara ett sätt att använda ett hett namn för att lyfta fram mindre namnkunniga artister. Det här albumet tillhör den förra kategorin. En rad av artister, för lång att räkna upp, visar vilken betydelse de haft för snart sagt varje genre av populärmusik. Bra så!

Etiketter: ,
februari 27, 2013

Underlåtenhetssynder #2A


Ett eländigt allmäntillstånd är ingen ursäkt för att inte presentera all fin musik som ramlar ner i brevlådan. Nu gäller det att arbeta raskt för att komma ikapp igen

Don Felder “Road To Forever”: Och redan efter ett par takter på den första plattan kom förhoppningarna på skam. Ty, nu måste eder countrybloggare berömma Donald Felder, mannen som drev på The Eagles i en riktning från countryrocken till en mer AOR-betonad musik.
För att ändå fatta mig kort är det här en utmärkt platta för oss som finniga tonåringar i slutet av sjuttiotalet (vi hade bättre smak än dagens tonåringar) upptäckte The Eagles. Larmande elgitarrer, mycket trummor, men också utsökta melodier och knivskarp stämsång. Var är min Puch Dakota?

Osborne Jones “Out Of Blue Younder”: Den amerikanska västkusten har en countryscen lika livaktig som den djupaste södern, fast uttryckssättet är annorlunda. Avslappnat och lekfullt, men likväl på allvar. Två män med varsin gitarr och ett knippe bra låtar, märkvärdigare än så är det inte att göra bra musik. Att det sen är fullproppat med andra instrument vare sig märks eller stör.
En bra platta för de som gärna lyssnar på Merle Haggard, The Eagles och Dwight Yoakam samma dag. Som undertecknad.

Dale Boyle “Throwback”: Det blev visst mycket västkustcountry idag. Även denna kanadensiske singer/songwriter drar iväg åt det hållet. Tydliga influenser från bluegrass och modern folkmusik och med riktigt vassa episka texter. På den här plattan gömmer sig nog flera monsterhits. Om någon som styr och ställer i musikindustrin får höra dem vill säga … Värst vad svårt det var att sluta lyssna på den här, och jag som börjar få bråttom nu Ler

The Red Dirt Skinner “Home Sweet Home”: Det var väl tur att det dolde sig lite röjarcountry i högen, som räddade mig innan jag blev alldeles förstörd? Skämt åsido, det här är country för helt andra sinnesstämningar. Country som uppblandad med en rejäl dos av blues och jazz blir bra partymusik som det är svårt att sitta still och hålla tyst till. Samt dricka ett och annat glas av valfri dryck.
Låter det som det här är musik från Oklahoma (den röda jorden och så vidare). Fel, den här här make/maka-duon kommer från det brittiska öriket på bara en tiondel av avståndet.

 

Arlan Feiles & The Brookenhearted “Weeds Kill The Wild Flowers”: Enkel och engagerande singer/songwriter från västkusten som har funnit ett hem i New Jersey. Denna resa märks tydligt i hans musik som bär lika stort släktskap med Bruce Springsteen som countryrockpionjärerna västerut. På detta album som är hans första med fullt band på ett decennium levereras ett knippe starka låtar med bra texter och ett musikaliskt språk som inte låter sig etiketteras.

 

Epilog : Tillägnas Karl-Gustav Nyström som för trettio år sedan lärde mig att tänka själv när det gäller musik.

Etiketter: ,
februari 21, 2013

The Mavericks “In Time”


Min största musikaliska kärlek är den nytraditionella countryn, även om jag svävar ut ibland och har diverse hemliga förtjusningar. De som känner mig väl vet att jag fullkomligen älskar rock’n roll och blues från Texas (läs Doug Sahm, med flera), samt obskyr latinomusik. Därför kom The Mavericks comeback i tillplattad form ”i rättan tid” (ha, ha).

Det här är inget renodlat countryalbum, det är så att säga över hela kartan, men på ett väldigt stil- och smakfullt sätt. Raul Malo sjunger som Roy Orbison och det svänger skönt om bandet. Glädjande och en smula överraskande eftersom inspelningarna skedde efter minimalt med repetitioner.

För mig är det här en bra partyplatta, om man i det begreppet inkluderar att dansa tätt ihop med sin bättre hälft. Den är också bra att ha i bilen när man behöver tagga ner. Kort sagt, funktionsmusik och samtidigt musik för kvalificerat lyssnande. Det är inte alla som lyckas med det.

Etiketter: ,
februari 19, 2013

Underlåtenhetssynder #1


När livet är som det är, och inte som man vill att det ska vara blir det lätt att även det som är viktigt får stå åt sidan ett slag, till och med musik. Och ibland så länge att dagarna blir veckor, månader och kanske ett år.

Jake Owen “Barefoot Blue Jean Night”: Begåvad countrypop med episka texter som gör att man inte saknar Keith Urban så förtvivlat mycket. Måhända hade något bredare motiv för texterna inte skadat, men melodierna gör att man trummar på ratten medan kilometrarna blir mil.

Casey James “Casey James”: Country? Nja; Rock? Nä; Countryrock? Jajamensan. Countryrock som i The Eagles och POCO: s välpolerade sound från sjuttio- och åttiotalet alltså. Musik för en amerikansk publik, producerad i Nashville och med rötterna västerut. Borde funka i Sverige, men i vilken genre?

Love And Theft “Love And Theft”: Mjuk, melodiös countrypop som ger mersmak. Rätt låtar och producent och de kan bli för 2010-talet vad Brooks & Dunn var för decennierna innan. Tyvärr samma förbehåll som ovanstående.

Jag gillar den här musiken, också. Det gör mig inte mindre trovärdig när jag säger att hjärtat tillhör den nytraditionella countrymusiken som den lät för cirkus tjugo år sedan eller deras sentida efterföljare. Ej heller när jag säger att Ralph Peers upptäckt av The Carter Family för drygt åttiofem år sedan ligger till grunden för en hel musikindustri, med dess fel och förtjänster.

För femtioelfte gången hoppas jag också att alla i Sverige som gör anspråk på att kunna något om country, inklusive jag själv, blir mer toleranta. Sluta att slå nya lyssnare i skallen med argument som “det här är dålig country”, spela lite bra country enligt er egen smak i stället. Låt heller aldrig, aldrig, aldrig, en stilmässig hemvist bli en ursäkt för bristande musikalitet. Det funkar intern, men inte ute i verkligheten.

Till sist en svensk kille som är precis hack häl på de ovanstående, Jamie Meyer:

Etiketter: ,
februari 6, 2013

Carrie Underwood “How Great Though Art”


I går, på svärmors begravning, spelades denna i inspelad form med Alvis Aaaron Presley. Här får ni den med en aningen missförstådd artist.

Etiketter: , ,
februari 3, 2013

Lindi Ortega “Cigarettes and Truckstops”


Att lyssna till Lindi Ortega är som att lyssna till ett eko från nittiotalet, ett decennium när allt var mycket enklare, allt möjligt kallades för country och i regel också var det.

Namnet indikerar ett ursprung söder om gränsen (irländsk mor och mexikansk far), fast med en lätt begreppsförvirring kan man kanske säga att hon kommer från landet norr om gränsen, närmare bestämt Toronto. Nashville lockade och pockade och hon svarade.

Uppenbarligen var Nashville moget för en singer/songwriter av hennes slag, för även om de kommersiella framgångarna dröjer är hon uppskattad av kritiker och har en skara trogna fans.

Nittiotalet var det ja, och jag hör många spår från den tiden. Än låter hon som Iris DeMent men med en ruffigare framtoning och än jag hör Mary-Chapin Carters vassa samtidsskildringar. Vid närmare eftertanke kan jag höra spår av de flesta sångerskor värda att nämna, men framför allt låter hon som sig själv.

En mycket bra platta som gör att man lämnar slötittandet på tv för resten av kvällen och inser att bra musik räcker.

Etiketter: ,
februari 3, 2013

Terri Clark “Classics”


Terri Clark hör till de där ungdomsfavoriterna som jag aldrig har slutat gilla. Likväl tappade jag greppet om henne och hade i många år noll koll på vad hon gjorde.

“Classics” är så att säga en comeback för henne i min musikaliska värld. Titeln antyder vad det är frågan om – covers på hennes sätt. Inte bättre, men nästan lika bra. Nyskapande, men med respekt för rötterna. Honky-Tonk för 2010-talet.

Min första reaktion på det här albumet var att hon fortfarande kan. Det var fel – precis som en annan skribent sa så har hon nog aldrig “icke-kunnat”.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: