Archive for januari, 2013

januari 31, 2013

Trailerpark Idlers “Will We Ever Find It Back”


Detta är bara en försmak av nästa fullängdare med Trailerpark Idlers, sveriges mest politiskt inkorrekta, men också ett mycket kreativt countryband.

Någonstans mitt emellan The Byrds mest countryfierade alster och Carter Family har den mutat in en plats som de tänker stanna på. I sverige har de inga motsvarigheter och frågan är om de ens har det i stora världen.

Jag återkommer när albumet är släppt.

Etiketter: ,
januari 30, 2013

Alla dessa samlingar …


  

Min inställning till samlingar har varit ambivalent. Ömsom har jag berömt dem och ömsom har jag förbannat dem. På den positiva måste man alltid räkna med att de är ett bra sätt att presentera artister från förr för en ny generation lyssnare, och på den negativa understundom töntiga omslag och hemskt ljud. Dessa album hör definitivt till den bättre kategorin.

Buck Owens plus Sings Harlan Howard – titeln säger allt. Två ABC-böcker i det för mig bästa alternativet till Nashville, The Bakersfield Sound. Lyssna och njut! Originalalbum blir nog inte billigare än såhär.

Don Gibson Sea Of Heartbreak – en mycket bra hitsamling. En stilikon även han och av mig tidigare underskattad sångare. Av många känd för de rockigare tongångarna, men det här är country ända in i märgen med låtar som blev hits för honom och andra.

Tyvärr kunde jag inte hitta exakt de här albumen. De ovanstående publiceras som en tjänst till de som behöver en orientering.

Etiketter: ,
januari 28, 2013

Ulf Masken Andersson “One Hell Of a Ride”


 

Ulf Masken Andersson har varslat om att det aktuella albumet kan bli den sista gången vi får möta honom i inspelad form. Synd, för detta hans tredje countryalbum är det bästa. Om man bortser att han inte har skrivit så många låtar själv jämför jag gärna med Russel Smith tillsammans med Amazing Rhythm Aces; soulfärgad country, med värme, humor och självdistans.

Nu kommer detta att låta som det jag och många andra skrivit om hans tidigare countryalbum, men när en bluesman från den djupaste svenska södern utan förutfattade meningar, men med hjälp av fina musiker, tar sig an den amerikanska söderns musikkultur, ja då vill det gärna bli bra.

Det finns coveralbum och det finns coveralbum och detta hör till den senare kategorin, det vill säga en bra tolkare av andras låtar plockar lite här och lite där och gör det på s i t t sätt. Delbert McClintons “Lone Star Blues” är självklar, mindre självklar, men med ett skönt gung är Billy Carringtons “I’m Pretty Good At Drinking Beer”. Ty i högan nord är det mest vågade man kan göra att plocka låtar från artist som märks, men Masken törs.

Etiketter: ,
januari 26, 2013

K-special–Johnny Cash: The Man, His World, His Music


En ny version av den klassiska dokumentären "Jonny Cash: The Man, His World, His Music" från 1969. Om Johnny Cash på toppen av sin karriär. Ett intimt porträtt av regissören Bom Elfstrom där Cash yppar den djupa intensitet och råa talang som gjorde honom till den countrymusikstjärna och kulturikon han var. Vi ser honom uppträda med sin fru June Carter Cash i en ovanlig duett med Bob Dylan, vi kommer bakom kulisserna och träffar hans vänner, familj och andra unga aspirerade musiker.

Jag såg den , och på sin plats bland kulturprogrammen fungerade den bra – dokumentären om Johnny Cash. Fast det känns lite rumphugget med en omarbetad dokumentär från 1969 eftersom den bara omfattar hälften av hans år som aktiv musiker.

Ändå finns det mycket att ta till sig: Den fina skildringen av hans relation till sina nära och kära, hans omsorg om unga musiker på väg in i branschen och hans personliga tro.

Etiketter: ,
januari 25, 2013

Kontroversiellt


I en intervju i ett tv-program sa Blake Shelton:

“If I am “Male Vocalist of the Year” that must mean that I’m one of those people now that gets to decide if it moves forward and if it moves on,” said Blake. “Country music has to evolve in order to survive. Nobody wants to listen to their grandpa’s music. And I don’t care how many of these old farts around Nashville going, “My God, that ain’t country!” Well that’s because you don’t buy records anymore, jackass. The kids do, and they don’t want to buy the music you were buying.”

Det kan tyckas vara starka ord från en relativ nykomling i branschen och tyvärr tog Ray Price illa upp utan att vara utpekad (följ länken så får ni hela historien). Han var ju själv en nyskapande artist när han började etablera sig i branschen, vilket Shelton påpekar i sitt svar till svaret.

Blake Shelton har i både ord och handling visat att han älskar och respekterar den traditionella country, samtidigt som han inser att den inte existerar i ett vakuum. Han använde kanske ett väl starkt språk för att uttrycka sin åsikt, men med tanke på att det i utkanten av musikindustrin, alla genrer, finns åtskilliga individer som skyller sina egna tillkortakommanden på alla andra utom sig själva, så behövde det nog bli sagt. Och då menar jag inte åldrande stjärnor, utan de som aldrig har varit något eller kommer att bli något.

Nu är det dags för fredagsmys, läs mer om vad jag tycker i detta ämne här.

Etiketter: , ,
januari 21, 2013

Crock-Pot


 

Dags för ett off-topicinlägg igen, bara för att jag inte kunde låta bli igen:

Crock-Pot Slow Cooker lanserades redan på 70-talet i USA. 40 år senare och med miljontals nöjda kunder världen över är den för många idag ett självklart redskap i hemmet. Många har frågat efter den i Sverige. Nu är den äntligen här. Svensk receptsamling medföljer och fler recept finner du enkelt på Internet genom att söka på Crock-Pot®.

Med hjälp av den här magiska manicken har jag lyckats återskapa flera av mina kulinariska sydstatsfavoriter hemma i köket. Eller vad sägs om: bönor – från torra till ätfärdiga på tio timmar utan blötläggning; min hittills godaste chili; pulled pork; rostbiff>; sötpotatispaj; mac and cheese. Med mera, med mera. Smaken bevaras, kött blir mört och får en underbar skysås, grönsaker behåller konsistensen och det är praktiskt taget omöjligt att bränna vid.

 

Etiketter:
januari 19, 2013

Nashville


 

I dramaserien Nashville följder vi den prisbelönta countrystjärnan Rayna James (Connie Britton), som har dominerat hitlistorna i åratal. Nu kämpar hon med sjunkande popularitet, halvtomma spelningar och dalande skivförsäljning. Rayners chef försöker att rädda sin klients karriär genom att bjuda med sig den sexiga och lovande, men oärliga och manipulerande, artisten Juliette Barnes (Hayden Panettiere) på nästa turné. Den falnande stjärnan Rayna är mycket motvillig till detta eftersom hon avskyr Juliettes tuggummipop, och häftig rivalitet uppstår snart mellan de två divorna.

Av familjeskäl var tv:n avstängd i måndags, så jag hann inte med att se första avsnittet förrän idag på morgonen. Jag känner igen miljöerna, jag har träffat personer som de i serien, och jag älskar soundtracket (det brukar bli bra när T-Bone Burnett är inblandad). Intressant är också sidhistorien om den lilla rara singer/songwritern som försöker ta sig in i branschen via Bluebird Café.

Jag kommer att följa den här serien med stort intresse och vill ni komma ikapp går ni hit.

Etiketter: ,
januari 15, 2013

Sweethearts of the Rodeo “Restless”


 

Jag saknar perioden från åttiotalets mitt och tiotalet år framåt. Åren när mitt intresse för countrymusik tog fart och allt var mycket enklare. När onödigt indelande i undergenrer knappt förekom och legenderna fortfarande spelades på radio vid sidan om de som följde dem i spåren och de som tänjde på gränserna åt det ena eller det andra hållet.

I det musikaliska landskapet passade Sweethearts of the Rodeo perfekt. Två skönsjungande systrar på gränsen mellan country, folk, pop och lite soul. Tyvärr gick verkligheten hårt åt dem. Äktenskapliga problem, ett smalnande musikaliskt landskap gick hårt åt dem och i mitten av nittiotalet var de försvunna, nästan.

Drygt sexton år efter det senaste albumet var det dags för comeback. “Restless” byggdes från grunden, låt för låt, till ett förtjusande album med djupa rötter och grenar som sträcker sig mot himmelen. Ett varmt. trösterikt och uppmuntrande album fyllt av knivskarp stämsång och texter som betyder något till ett passande sparsmakat komp.

Med andra ord är det inte frågan om partymusik, men ett perfekt album för djuplyssning för alla oss som är mitt i livet och har levat. Och inte alltid utan problem.

Etiketter:
januari 13, 2013

Various Artists “We Walk The Line”


 

På grund av tekniska svårigheter förknippade med Bluray-formatet dröjde det innan jag kunde se närmare denna produkt och det var det värt. En brokig samling artister visade sin kärlek, och trots slagsida åt det politiskt korrekta fanns det till och med aktiva och framgångsrika nashville-artister med på programmet.

Hyllningar av det här slaget kan bli jobbiga, när de befolkas av artister som för en kväll håller föremålet högt, och inte mer. Riktigt illa blir det i de fall då dessa har en frostig inställning till föremålets huvudgenre. Men som sagt var, det här känns äkta och visar att The Man in Black har haft en stor inverkan på ett brett spektrum av populärmusik.

Brandi Carlile sätter ribban med fullt drag i “Folsom Prison Blues”:

Och sen bara fortsätter det: Buddy Miller gör “Hey Porter” på sitt sätt med respekt för originalet; Shelby Lynne fångar det religiösa grubblandet i “Why Me Lord”; Kris Kristofferson och Jamey Johnson framför den förres “Sunday Morning Coming Down” på ett makalöst sätt; Rhett Miller valde “Wreck of the old 97” (ha ha) och gör den övertygande utan alternativa förtecken; Ronnie Dunn representerar Nashville och efter att ha fått flera avslag gör han “Ring of Fire” med mariachitrumpeter och allt: Och sen kommer den optimala avslutning. Titta och njut:

Bootleg, men ändå.

Etiketter: , ,
januari 10, 2013

Rädda grammofonarkivet!


Ibland stöter man på ett problem eller en fråga som är viktigare en pratet om genrer eller bedömning av nya alster:

Olika lokalradiostationer inom Sveriges Radio-koncernen har redan sålt ut sina skivarkiv och nu föreligger ett allvarligt hot mot Grammofonarkivet.
Grammofonarkivet är sannolikt världens tredje största inom sitt slag, endast BBC och Library of Congress är större och är ett ovärderligt kulturarv som måste bevaras intakt och vidareutvecklas!

Ett gemensamt kulturarv är hotat.

Etiketter: ,
%d bloggare gillar detta: